Kolla, jag orkade fixa en videoblogg!
Jag har än så länge inget vettigt att posta idag, så don't count on it. Kanske eventuellt superkanske kommer det komma upp en videoblogg lite senare, men vi får se hur det blir med den. Om jag inte är överhopad av plugg och dör av stress förstås.
Jag har jättejättesvårt att hitta lugn alls för tillfället, så kan inte koncentrera mig på att läsa. Slutar ändå med att jag spelar candy crush över den öppna boken liksom (alternativt stirrar ut genom bussfönstret <- true story)... Men är tillbaka på att lyssna på P3-dokumentärer (Jack Werners till exempel! Tips!), så det gör jag en del. Har ett mindre musik-breakdown dessutom, så hittar ingen ro i någon musik alls?! Blir stressad av allt som är argare än Smiths och She & Him.
Den här veckan har jag i alla fall ÄNTLIGEN sett The Martian och gillat mycket (står dock fortfarande fast vid att jag med 99% sannolikhet inte skulle gilla den som bok). Inte riiiiiiktigt lika ångest-stressande som Interstellar, men nästan. Har också köpt: Ett skjorta med rävar, en ny (SVART!!!!) vinterjacka som är jättevarm, Illmuninae, Bitch Planet vol 1 och The Wicked and the Divine vol 1. Så pepp på att läsa. När jag får ro till det. (tror för övrigt SF är min absoluta favoritgenre atm, speciellt film)
Vill även förvarna för att det finns risk för att nästa vecka blir som förra veckan - det vill säga: innehållslös. Jag jobbar hela helgen och har jobb, skola, skola, jobb, pluggdag i veckan (men en ledig helg, halleluja)
Har nämnt det så många gånger nu, men något jag romantiserar helt galet mycket är kollo. Jag fick aldrig åka på kollo eller något sommarläger när jag var yngre (åkte på kristendomsläger när jag var 13 dock, men avskydde det. Det var ungefär när mitt självskadebeteende peakade och jag hade svårt för att alls ha kontakt med omvärlden), men däremot detta: Varje år på hösten åkte vi på klassresa och sov en natt på Björkögården på Väddö.
Något som alltid var extremt närvarande under alla sex åren vi var där var önskan att skrämma upp oss själva och andra. Läste spökhistorier, knackade på folks fönster mitt i natten, gjorde spökrundor och sånt. Kanske är det därför den här typen av kursgårdar fortfarande är min favoritsetting när det kommer till barn-/ungdomsskräck. Det är något speciellt med det urgamla, samordnade, att så många personer bott där innan och att det är mitt ute i skogen.
Ett minne från dessa läger står ut för mig. Vi gick i nian. Jag och min bästa vän var ny-Libertines-frälsta. Det här var på den tiden då vi överutnyttjade LimeWire (för er småttingar: På tiden när Spotify inte fanns var en tvungen att illegalt ladda ner musik istället. En visst aldrig vad en fick - demoinspelningar, liveversioner eller the real studio deal. LimeWire var ett sådant program en kunde ladda ned genom) och hade kommit över ett gäng demoinspelningar av Libertines-låtar. Mitt kompisgäng bodde tillsammans i ett av de mindre husen - vilket betydde att vi kanske var 6-8 pers totalt i hela huset (huset till höger på denna bild). Vi satt och hängde, lyssnade på Libertines, åt godis (absurda mängder) och snackade skit.
Helt plötsligt hör vi allihopa en barnröst som pratar i en av låtarna. Vi diskuterar det ett tag ("Det är säkert Pete's son" etc) och spolar sedan tillbaka för att lyssna på det igen. Hittar inte. Lyssnar igen och igen och igen, så många gånger att de andra börjar tröttna och prata om annat. Men inte jag och min kompis. Jag brände en kopia på CD:n till henne sen för att hon skulle se om hon hittade det. Ingenting.
Förrän nu. Jag var hemma hos henne förra helgen, varpå hon plötsligt säger: "DU! Jag satt i bilen och lyssnade på en special-Libertines-platta. Och hörde barnet. Sen när jag skulle spola tillbaka och lyssna igen hörde jag det inte, fastän jag lyssnade flera gånger". Det är alltså åtta år sedan jag gick höstterminen i nian, och vi har inte återfunnit barnet förrän nu. Och förlorat det igen.
Grejen är att det säkert inte är ett mysterium. Men eftersom det är mycket roligare att tänka att allt i livet är magi istället för beroende av fysik och naturvetenskapliga lagar och sånt så gör jag det.
Saker som är bra med min sambo: igår när jag var tvungen att stoppa tvätt i skåpen och plugga och hade gråten i halsen av stress stoppade han en kaka i handen på mig och sa att allt kommer bli bra. Idag när jag står på en busshållplats i regnet och fryser de jävla tårna av mig skickar han en länk till mig om #Brusselslockdown på Twitter och texten: "Kattbilder ordnar allt." Ok, kanske inte allt, men väldigt mycket. Tips: kolla hashtaggen och läs bakgrunden här. Och kom ihåg: allt blir bra i slutet. Om det inte är bra är det inte slut än.
Elias är en soldat - bäst i sin årskull. Laia är slav - hos en kvinna som är känd för att förbruka slavar som engångtallrikar. Båda bor i ett imperium med extrema klasskillnader. Ingen utav dem vill vara där de är (såklart) och ingen utav dem tycker att det här är ett vettigt samhällssystem. Elias väljs ut till att tävla i the Trials - en prestigefylld tävling där den som vinner blir kejsare över hela imperiet. Laia vänder sig till motståndsrörelsen för att få hjälp att rädda sin bror som blivit tillfångatagen. Båda blir svikna och förrådda gång på gång, och vet tillslut inte vilka de kan lita på.
Enligt B Wahlströms (som alltså kommer ge ut denna bok i vår med titeln Askfödd) hemsida har An Ember in the Ashes jämförts med både J.K. Rowling och George R. R. Martin. Jättekonstiga jämförelser tycker jag. Eller alltså har ju inte läst GRRM - det kanske finns likheter ändå? - men sett lite av tv-serien och är brutalt ointresserad av honom. Sug istället på den här jämförelsen: Hunger Games och Mistborn. Visst låter det ändå lite awesome? Det tycker jag att det blir också.
Överlag så är väl tävlingar extremt tacksamma att skriva om över huvud taget tänker jag. Att den här är extra brutal gör det hela ännu mer spännande. Att det dessutom läggs på det växlande perspektivet gör att tempot i boken helt enkelt är rasande, och varje gång ett kapitel tar slut skriker jag "NEJ!!!!!" inombords (eftersom - förutom att en kommer in i att läsa om en karaktär och måste växla när kapitlet är slut - varje kapitel avslutas med en helt enkelt hjärtkramande cliffhanger). Även om jag tycker att boken också innehåller rätt stora brister är den helt enkelt så dödligt fängslande att när jag väl kom in i boken kunde jag inte låta bli att avsluta den. Och jag undrar: Om det här är Tahirs DEBUT... hur fan ska hon kunna toppa det här?
Men som sagt - en del brister. Är vi inte ganska så rejält trötta på fantasyvärldar med extrem genusmaktordning där kvinnorna står på botten? Alltså även om det märks tydligt att det är till för att göra en poäng (det FINNS kvinnor i toppen som bevisligen är mer brutala än männen. Kvinna i armén som klagar på att hon jämt underskattas och bevisar att det är så. Laia som tröttnar på att bli räddad och bestämmer sig för att rädda alla andra) så tycker jag att det här börjar bli tråkigt. Varför får aldrig kvinnorna styra över männen? Varför är det omöjligt att föreställa sig en fantasyvärld utan en skev maktfördelning mellan könen? Jag klagar inte på att det görs feministiska poänger i den här boken - för det gör det. Jag klagar på att inga fantasyförfattare över huvud taget verkar kunna tänka utanför feministiska poäng-boxen. Kritik mot rådande genusmaktordning kan göras på andra sätt än att kvinnor nedvärderas i ett samhälle och sedan slår tillbaka.
Mitt andra problem med den här boken är egentligen rätt litet, eftersom det ändå inte sker så ofta. Jag tycker att det är bra att kärlek får en ganska nedtonad roll i berättelsen, men de kärleksscener som finns är i sann Tahereh Mafi-anda. Det vill säga: Way over the top.
Men i alla fall: den som vill ha något händelserikt, helt sjuuuuukt brutalt och blodigt som nästan är omöjligt att lägga ifrån sig på grund av alla cliffhangers och nyanserade karaktärer med vettig karaktärsutveckling bör verkligen läsa den här boken. Pronto. Vet nog både en eller två personer den här boken skulle passa. Och låt er inte skrämmas av det hideous omslaget.
Sabaa Tahir
464 s.
Razorbill
2015
Goodreads
Temat för veckans Top Ten Tuesday är Thanksgiving. Jag visste inte riktigt hur jag skulle lägga upp min lista, vilket ämne jag skulle välja. Istället bestämde jag mig för att reflektera lite över ordet "tack", som jag har en otroligt komplicerad relation till.
Ett av mina tidigaste minnen är när jag som ~treåring springer till dörren när jag hör att morfar kommer. Han brukar nämligen alltid ha med sig en godispåse var åt oss. Den här gången har han bara två påsar - trots att vi är tre syskon. Efter att ha delat ut de två påsarna till mina systrar vänder han sig till mig och säger: "Jag har inte med mig något godis till dig idag, för du säger aldrig tack." Om det här var ett trick innan jag fick godis ändå - ett sätt att tillrättavisa för att sedan belöna när jag bad om ursäkt och lovade att bättra mig - kommer jag faktiskt inte ihåg. Där slutar nämligen min minnesbild, och allt jag kommer ihåg är den bävan och ledsenhet jag kände inför att jag inte visat min tacksamhet.
Idag är "tack" ett av mina svåraste ord. Givetvis har jag inga problem med att säga tack till baristan på Espresso House när jag får mitt kaffe, eller ett "tack så mycket ha en trevlig dag" till en kund i butiken. För det är på något sätt inte tack som spelar någon roll. Det är egentligen inte viktiga tack, speciellt inte när det handlar om att någon utför en tjänst jag betalat för. Där det blir svårt att tacka och visa uppskattning för saker som verkligen spelar roll. När min mammas sambo lånar ut pengar till mig för att betala en datorundersökning, till exempel. Då sitter det långt inne. När någon hjälper mig med saker jag inte hade kunnat göra själv.
För mig symboliserar dessa tack en beroendeposition, vilket också ger personen som gör något för mig ett maktövertag. Att säga "tack" exponerar det - det är mitt erkännande att "här gjorde du något viktigt för mig". Och jag har svårt för att inte klara mig själv. Ärligt talat så är största anledningen till varför jag var så ivrig till att leasa bil det faktum att jag annars skulle behöva fråga min mammas sambo och min morbror om hjälp med att hitta en ny vettig bil att köpa. Jag antar att det här är relaterat till mitt jättestora problem med att be om hjälp - även om det liksom redan är klart och utfört när det är dags att säga tack. Men jag tänker att för varje tack jag inte klarar av att säga försöker jag jobba så hårt jag kan på att på andra sätt visa hur tacksam jag är.
För jag är tacksam. Gentemot alla som hjälper mig att bli friskare, gentemot alla som orkar bära min ångest med mig, som lyssnar när jag mår dåligt och som inte lämnar mig när jag är a pain in the ass. Alltså ni vet ju vilka ni är, och nu vet ni hur otroligt tacksam jag är, även om det betyder att jag måste exponera min egen beroendeposition.
Speglar är en av mina värsta grejer när det är mörkt. Jag tittar aldrig in i en spegel i ett mörkt rum, utan vänder tvångsmässigt bort huvudet för att inte råka skymta en rörelse som inte ska vara där. Det som skadat mig är berättelser om Bloody Mary - eller Svarta Madam som hon brukar kallas på svenska. Även om det inte är hon som dyker upp i den här boken är det ändå en Svarta Madam-lek som ställer till det för Mariefred den här gången. En lek under en luciatågsrepetition går åt skogen och släpper ut tre stycken gastar. Gastarna är varelser som suger ut livet ur personer - de är genuint onda varelser och om de inte hittas i tid kan de två hela familjer som ligger på sjukhus dö.
Alltså att jag gillar dessa böcker är ju sen gammalt. Egentligen har jag inte väldigt mycket mer att säga förutom att Gasten helt följer det gamla spåret och håller uppe seriens rykte. Det skulle kunna vara bra så - men det var faktiskt en annan sak som också slog mig nu när jag satte mig för att skriva den här recensionen.
Jag nämnde tidigare att Mylingen kanske är bland det mest obehagliga jag läst i skräckväg (eller okej nä, jag skrev "bland det bästa", men när vi snackar skräck så är det ju nästan synonymer). Gasten är inte riktigt lika läskig (fast hur svårt att toppa Mylingen liksom?), men ändå rätt obehaglig. Det som ändå den här boken har (och tidigare delar i serien, om än kanske inte riktigt lika mycket) är att folk faktiskt blir skadade, och att faran är betydligt mer konkret och... genuin. På riktigt. Det är faktiskt personer som riskerar att DÖ här, vilket jag upplever att det sällan är i 9-12-skräck.
Det gör att berättelsen är mer... on the edge så att säga. Det blir lite mer spännande, lite mer nagelbitande (inte för att jag biter på naglarna, men ni fattar grejen) och lite svårare att inte race:a igenom boken. Och uppenbarligen är ju det här ett koncept som fungerar förjäkla bra, med tanke på hur otroligt populära dessa böcker blivit. Kanske borde lite fler 9-12-författare lära av Larsson & Korsell, och släppa lite på den uppstädning som annars präglar den här genren.
Slutsats: Jag gillar. Ni läser.
Åsa Larsson, Ingela Korsell & Henrik Jonsson
205 s.
Bonnier Carlsen
2015
Goodreads
 |
| Lånad härifrån. |
Min sambo sabbade mina helgplaner. Jag hade tänkt att medan han åkte till jobbet för att klippa filmer till julkalendern (var med och peppa på facebook förresten!) skulle jag strecktitta på Jessica Jones (alltså Krysten Ritter = <3. Min lillasyster sa för övrigt det mest genius om denna tv-serie: "Jag tänker att det här händer efter Don't Trust the Bitch in Apartment 23"). Men så kom han hem mitt i avsnitt tre igår och efter att jag förklarat allt som hänt sa han att han också vill titta... Surt för mig, för han är ca världens långsammaste serie-tittare. Nåja. Jag får väl se till att läsa bok idag istället! Och blogga!
På schemat idag står A-Ö-boktaggen:
O - Okej. En bok som inte var dålig, men inte särskilt bra heller.
Den här boken fick dig att säga "Meh" och rycka på axlarna. Den var liksom bara okej.
Kris av Karin Boye var nog en sådan bok för mig. Hade väl också väldigt höga förväntningar, eftersom jag bara läst Boyes dikter tidigare och de är ju ofta rätt så genialiska.
P - Papegoja. En bok du känner härmade en annan.
Du känner att författaren var starkt inspirerad av en annan mer känd bok när du läste den här boken.
An Ember in the Ashes som jag läste klart igår är nog egentligen sjukt inspirerad av Hunger Games. Men jag har tänkt lite på det där att allt som kommer efter Hunger Games som överhuvudtaget liknar Hunger Games på något minsta lilla sätt (tex Panic blev också anklagad för att vara Hunger Games-kopia, trots att enda likheten är tävling...) blir kallade för härmisar. Och så tänker jag på Battle Royale som ju egentligen är en japansk Hunger Games - fast nio år tidigare. Det är aldrig någon som går runt och säger att dessa är "en ny Battle Royale" trots att Battle Royale var först, och trots att Hunger Games är uppenbart inspirerad av Battle Royale. Måste verkligen läsa Battle Royale för övrigt.
Okej ska försöka klämma in lite bloggplanering mitt i mitt helgplugg den här helgen så nästa vecka blir lite vettigare. Skönt att se att ni tittar in även om jag inte ens postar någonting! Så ska försöka ge er något för det också.
Jag har ca 40 sidor kvar i An Ember in the Ashes, så får äntligen välja en ny bok! Älskar när en äntligen blir klar med en tjock bok och får börja på nytt, även om det är en väldigt bra bok. Vet dock inte vad jag ska läsa härnäst - kanske äntligen bli klar med Shiverton Hall som jag ströläst mellan andra böcker. Endgame (#2) får nog vänta någon bok eller två, känns lite väl hardcore att läsa två tjocka böcker på varandra.
Helgen kommer förmodligen i övrigt bli dödligt tråkig, för jag måste plugga och Victor jobbar över ikväll till nio och tänkte åka in imorgon också för att få gjort saker han inte hunnit. Men på måndag ska jag både jobba och dricka kaffe med Vargnatt, så det är peppigt!
Nu hoppas vi på en bloggigare vecka efter helgen.
Vad ska ni göra i helgen?
Vad ska ni göra i helgen?
Igår när jag jobbade kom det in en person och frågade om hen fick lämna lappar för hens nördtjejbrevvänsklubb. Jag sa visst, eftersom jag tyckte det lät fint och stoppade själv på mig ett kort. Har nu ägnat typ 30 minuter åt att fundera ut vilka mina fem viktigaste nördgrejer är (så svårt?!) och registrerat mig. Det var säkert... tio år sedan jag hade en brevvän. Min senaste erfarenhet av det var en ihopparningssida där jag råkade bli ihopparad med en person jag redan kände, så då sket jag i det... Men, detta är alla brevvänner jag haft!
När jag var 12-13 år blev jag brevvän med en tjej jag hade träffat på internet. Vi var övertygade om att vi var soulmates (mest för att vi båda var punkare och kära i Thåström). Hon bodde i Nynäshamn - jag i Tullinge. Inte en helt omöjlig resa, men ändå så att det liksom blir ett dagsprojekt. Vi ville träffas och tänkte att våra föräldrar inte skulle låta oss göra det om vi sa att vi träffades på internet. Istället började vi skicka brev till varandra. I slutändan tror jag bara att det blev en 2-3 brev var vi skrev, men jag åkte i alla fall till henne i Nynäshamn. Vi lyssnade på Ebba Grön, jag smakade min första öl (och svor på att jag aldrig skulle ta en enda ölklunk till i mitt liv. Gick ju sådär, mvh öl-lover) och så skrattade vi så vi dog. Vi träffades bara en gång, sen rann relationen ut i sanden - jag vet inte riktigt varför. Troligtvis för att vi bränt ut relationen redan innan den startade.
När jag var 10 år hade jag en brevvän i Jönköping. Vi träffades också på internet på en sida som heter stallet.se. Vi gillade båda hästar, var dödligt kära i Stefan Liv (då målvakt i HV71 som vi båda hejade på) och ÄLSKADE Gyllene Tider (FÖRLÅT men jag gillade också Red Hot Chili Peppers och Led Zeppelin och Black Sabbath. Så tror jag väger upp för det lite). Vi skrev mest om hur snygg Stefan Liv var och vilka GT-låtar vi gillade mest. Hon skickade tidningsurklipp varje gång Liv var med i tidningen . Fint ändå!
När jag var 9 eller 10 år hade jag en brevvän jag träffat på bussen ner till Frankrike. Jag hade brevvänner på hjärnan just då och när jag upptäckte att det satt en jämngammal tjej bakom mig på bussen krävde jag att vi skulle bli brevvänner. Det höll dock inte så länge, för hon hade dyslexi och var egentligen inte alls intresserad.
Och justja, sidan, om ni skulle vara intresserade: geekgirlpenpals.com
Nä hörni, nu återgår jag till Adorno, Foucault och Butler! Nice talking to ya osv.
