Elias är en soldat - bäst i sin årskull. Laia är slav - hos en kvinna som är känd för att förbruka slavar som engångtallrikar. Båda bor i ett imperium med extrema klasskillnader. Ingen utav dem vill vara där de är (såklart) och ingen utav dem tycker att det här är ett vettigt samhällssystem. Elias väljs ut till att tävla i the Trials - en prestigefylld tävling där den som vinner blir kejsare över hela imperiet. Laia vänder sig till motståndsrörelsen för att få hjälp att rädda sin bror som blivit tillfångatagen. Båda blir svikna och förrådda gång på gång, och vet tillslut inte vilka de kan lita på.

Enligt B Wahlströms (som alltså kommer ge ut denna bok i vår med titeln Askfödd) hemsida har An Ember in the Ashes jämförts med både J.K. Rowling och George R. R. Martin. Jättekonstiga jämförelser tycker jag. Eller alltså har ju inte läst GRRM - det kanske finns likheter ändå? - men sett lite av tv-serien och är brutalt ointresserad av honom. Sug istället på den här jämförelsen: Hunger Games och Mistborn. Visst låter det ändå lite awesome? Det tycker jag att det blir också.

Överlag så är väl tävlingar extremt tacksamma att skriva om över huvud taget tänker jag. Att den här är extra brutal gör det hela ännu mer spännande. Att det dessutom läggs på det växlande perspektivet gör att tempot i boken helt enkelt är rasande, och varje gång ett kapitel tar slut skriker jag "NEJ!!!!!" inombords (eftersom - förutom att en kommer in i att läsa om en karaktär och måste växla när kapitlet är slut - varje kapitel avslutas med en helt enkelt hjärtkramande cliffhanger). Även om jag tycker att boken också innehåller rätt stora brister är den helt enkelt så dödligt fängslande att när jag väl kom in i boken kunde jag inte låta bli att avsluta den. Och jag undrar: Om det här är Tahirs DEBUT... hur fan ska hon kunna toppa det här?

Men som sagt - en del brister. Är vi inte ganska så rejält trötta på fantasyvärldar med extrem genusmaktordning där kvinnorna står på botten? Alltså även om det märks tydligt att det är till för att göra en poäng (det FINNS kvinnor i toppen som bevisligen är mer brutala än männen. Kvinna i armén som klagar på att hon jämt underskattas och bevisar att det är så. Laia som tröttnar på att bli räddad och bestämmer sig för att rädda alla andra) så tycker jag att det här börjar bli tråkigt. Varför får aldrig kvinnorna styra över männen? Varför är det omöjligt att föreställa sig en fantasyvärld utan en skev maktfördelning mellan könen? Jag klagar inte på att det görs feministiska poänger i den här boken - för det gör det. Jag klagar på att inga fantasyförfattare över huvud taget verkar kunna tänka utanför feministiska poäng-boxen. Kritik mot rådande genusmaktordning kan göras på andra sätt än att kvinnor nedvärderas i ett samhälle och sedan slår tillbaka.

Mitt andra problem med den här boken är egentligen rätt litet, eftersom det ändå inte sker så ofta. Jag tycker att det är bra att kärlek får en ganska nedtonad roll i berättelsen, men de kärleksscener som finns är i sann Tahereh Mafi-anda. Det vill säga: Way over the top.

Men i alla fall: den som vill ha något händelserikt, helt sjuuuuukt brutalt och blodigt som nästan är omöjligt att lägga ifrån sig på grund av alla cliffhangers och nyanserade karaktärer med vettig karaktärsutveckling bör verkligen läsa den här boken. Pronto. Vet nog både en eller två personer den här boken skulle passa. Och låt er inte skrämmas av det hideous omslaget.

An Ember in the Ashes
Sabaa Tahir
464 s.
Razorbill
2015
Goodreads