Har nämnt det så många gånger nu, men något jag romantiserar helt galet mycket är kollo. Jag fick aldrig åka på kollo eller något sommarläger när jag var yngre (åkte på kristendomsläger när jag var 13 dock, men avskydde det. Det var ungefär när mitt självskadebeteende peakade och jag hade svårt för att alls ha kontakt med omvärlden), men däremot detta: Varje år på hösten åkte vi på klassresa och sov en natt på Björkögården på Väddö.

Något som alltid var extremt närvarande under alla sex åren vi var där var önskan att skrämma upp oss själva och andra. Läste spökhistorier, knackade på folks fönster mitt i natten, gjorde spökrundor och sånt. Kanske är det därför den här typen av kursgårdar fortfarande är min favoritsetting när det kommer till barn-/ungdomsskräck. Det är något speciellt med det urgamla, samordnade, att så många personer bott där innan och att det är mitt ute i skogen.

Ett minne från dessa läger står ut för mig. Vi gick i nian. Jag och min bästa vän var ny-Libertines-frälsta. Det här var på den tiden då vi överutnyttjade LimeWire (för er småttingar: På tiden när Spotify inte fanns var en tvungen att illegalt ladda ner musik istället. En visst aldrig vad en fick - demoinspelningar, liveversioner eller the real studio deal. LimeWire var ett sådant program en kunde ladda ned genom) och hade kommit över ett gäng demoinspelningar av Libertines-låtar. Mitt kompisgäng bodde tillsammans i ett av de mindre husen - vilket betydde att vi kanske var 6-8 pers totalt i hela huset (huset till höger på denna bild). Vi satt och hängde, lyssnade på Libertines, åt godis (absurda mängder) och snackade skit.

Helt plötsligt hör vi allihopa en barnröst som pratar i en av låtarna. Vi diskuterar det ett tag ("Det är säkert Pete's son" etc) och spolar sedan tillbaka för att lyssna på det igen. Hittar inte. Lyssnar igen och igen och igen, så många gånger att de andra börjar tröttna och prata om annat. Men inte jag och min kompis. Jag brände en kopia på CD:n till henne sen för att hon skulle se om hon hittade det. Ingenting.

Förrän nu. Jag var hemma hos henne förra helgen, varpå hon plötsligt säger: "DU! Jag satt i bilen och lyssnade på en special-Libertines-platta. Och hörde barnet. Sen när jag skulle spola tillbaka och lyssna igen hörde jag det inte, fastän jag lyssnade flera gånger". Det är alltså åtta år sedan jag gick höstterminen i nian, och vi har inte återfunnit barnet förrän nu. Och förlorat det igen.

Grejen är att det säkert inte är ett mysterium. Men eftersom det är mycket roligare att tänka att allt i livet är magi istället för beroende av fysik och naturvetenskapliga lagar och sånt så gör jag det.