Temat för veckans Top Ten Tuesday är Thanksgiving. Jag visste inte riktigt hur jag skulle lägga upp min lista, vilket ämne jag skulle välja. Istället bestämde jag mig för att reflektera lite över ordet "tack", som jag har en otroligt komplicerad relation till.

Ett av mina tidigaste minnen är när jag som ~treåring springer till dörren när jag hör att morfar kommer. Han brukar nämligen alltid ha med sig en godispåse var åt oss. Den här gången har han bara två påsar - trots att vi är tre syskon. Efter att ha delat ut de två påsarna till mina systrar vänder han sig till mig och säger: "Jag har inte med mig något godis till dig idag, för du säger aldrig tack." Om det här var ett trick innan jag fick godis ändå - ett sätt att tillrättavisa för att sedan belöna när jag bad om ursäkt och lovade att bättra mig - kommer jag faktiskt inte ihåg. Där slutar nämligen min minnesbild, och allt jag kommer ihåg är den bävan och ledsenhet jag kände inför att jag inte visat min tacksamhet.

Idag är "tack" ett av mina svåraste ord. Givetvis har jag inga problem med att säga tack till baristan på Espresso House när jag får mitt kaffe, eller ett "tack så mycket ha en trevlig dag" till en kund i butiken. För det är på något sätt inte tack som spelar någon roll. Det är egentligen inte viktiga tack, speciellt inte när det handlar om att någon utför en tjänst jag betalat för. Där det blir svårt att tacka och visa uppskattning för saker som verkligen spelar roll. När min mammas sambo lånar ut pengar till mig för att betala en datorundersökning, till exempel. Då sitter det långt inne. När någon hjälper mig med saker jag inte hade kunnat göra själv.

För mig symboliserar dessa tack en beroendeposition, vilket också ger personen som gör något för mig ett maktövertag. Att säga "tack" exponerar det - det är mitt erkännande att "här gjorde du något viktigt för mig". Och jag har svårt för att inte klara mig själv. Ärligt talat så är största anledningen till varför jag var så ivrig till att leasa bil det faktum att jag annars skulle behöva fråga min mammas sambo och min morbror om hjälp med att hitta en ny vettig bil att köpa. Jag antar att det här är relaterat till mitt jättestora problem med att be om hjälp - även om det liksom redan är klart och utfört när det är dags att säga tack. Men jag tänker att för varje tack jag inte klarar av att säga försöker jag jobba så hårt jag kan på att på andra sätt visa hur tacksam jag är.

För jag är tacksam. Gentemot alla som hjälper mig att bli friskare, gentemot alla som orkar bära min ångest med mig, som lyssnar när jag mår dåligt och som inte lämnar mig när jag är a pain in the ass. Alltså ni vet ju vilka ni är, och nu vet ni hur otroligt tacksam jag är, även om det betyder att jag måste exponera min egen beroendeposition.