Hanna lyfte i kommentarsfältet till min recension av Harrow County ett problem som jag kände när jag började läsa serier: Hur fan börjar en egentligen? Och var?

Prick såhär gör en: En går till en seriehylla, förslagsvis på ens lokala bibliotek om det har en sådan, eller på SF-bokhandeln om en har en sån (om en har en Stockholms-SF-bokhandel nära sig kan en ju få IRL-tips av mig. Säkrast på måndagar och tisdagar innan kl 17) tittar lite och tar med sig det som känns roligt hem (passera gärna kassan om du är i en bokhandel. Blir så dålig stämning annars). Svårare än så behöver det faktiskt egentligen inte vara.

Men ja, jag förstår problemet. Jag började läsa serier för två år sedan (nu snackar vi episka serier, inte roliga eller självbiografiska serier a la Nina Hemmingsson och Liv Strömquist), och kan väl knappast säga att jag är något proffs. Jag läser inte serier kapitelvis så fort de kommer ut, men jag läser ett par, tre volymer i månaden kanske. Men eftersom det inte var så länge sedan jag började med det här känner jag igen stigmat. Hur ska en kunna läsa in sig på allt som behövs? Och att alla serier kommit så långt gör att det hela känns oöverkomligt. Jag slutade till exempel läsa Sandman när jag insåg hur mycket pengar det är att köpa upp sig på en serie i tolv volymer när jag tycker att den är... medioker. Det finns så mycket annat mer tilltalande som jag kan läsa för den tiden och de pengarna.

Om en ändå VILL läsa in sig på kanon är jag inte till någon hjälp. För i princip alla klassiska serier jag har läst har jag tyckt varit tråkiga. Så jag har slutat med det nu. Preacher tyckte jag var så provocerande dålig att jag efter att ha läst 50 sidor lämnade tillbaka. Fables gav jag ändå tre volymer, för att jag kände efter volym två att det ändå kanske kunde bli något. Jag har läst en Batman-serie, och alltså nä. Det är verkligen inte min grej (jag hatar maffia-filmer också, till Victors stora förtret). Och grejen är ju också den att i princip 90% av alla äldre serier jag försökt läser håller inte för en genusläsning.

Här kommer därför ett gäng serier du inte behöver läsa in dig på en massa annat för att läsa. Få volymer ute, lättillgängliga och bra. Comics for newbies helt enkelt.

Nimona

Harrow County

Locke & Key

Saga

Unbeatable Squirrel Girl

Ms Marvel

Seconds

Descender

Lumberjanes

The Brooke and the Bookish säger valfri audio, med exempel "10 of my all time favorite albums", och eftersom jag tänkt på att göra en sådan här post i evigheters evighet så kanske det är dags nu. Därför blir det temat för veckans Top Ten Tuesday: favoritalbum. Alltså musikalbum. Så ni som brukar sluta läsa när det handlar om musik – that's your queue.

Alltså den här veckan. Den här veckan. Jag har varit skittrött mer än halva veckan, jag har sörplat kaffe som aldrig förr. Men den här veckan har något hänt som inte hänt mig på tio månader: Jag har verkligen känt cravings efter att läsa. Äntligen. ÄNTLIGEN. Först ingenting på typ en månad, nu fyra böcker på en vecka – och ca 75% in i en femte. Det känns så skönt att vara tillbaka. Och det gör mig ju liksom mer pepp på att blogga också. Det här att jag inte längre tvingar mig att läsa, inte gör det per automatik. Det är skönt.

Något annat som är skönt är att jag faktiskt har fått ett vikariat på nästan ett år. Bara på 40%, men ni vet, det är ju höstlov (förlåt läslov) och julhandel och sånt. Och vad som händer nästa termin vet jag ju inte (har möjlighet att avbryta vikariatet om jag vill plugga då). Paniken inför vad som ska hända har liksom släppt, och nu tänker jag njuta som fan av 1. lediga helger (bc let's face it: en student är aldrig ledig. Vilket fan är skäl att gå in i väggen bara det) och 2. att löven börjar gulna och att det även när solen lyser finns ett litet litet stråk av kyla i luften.

Och den här helgen har vi tydligen carpat som fan, med allt en kan göra när en inte behöver sitta med näsan i böcker 24/7. Först lördag hemma hos min mamma på landet, mobilspel, bokläsning och hundgosning väldigt slött i soffan medan det är tyst så tyst och lätt att andas. Idag en Pokémon-runda med rejäla fynd (vi har världens bästa friluftsområde här med massor av Pokémon + stops längs vägen). Och nu luktar hela lägenheten kanel och ingefära för jag försöker göra eget äppelmos. Typ så.

Hur har era veckor varit?

Hallå jag tycker det är dags att vi kör ett till inlägg med djurkonton på Instagram! Eftersom det är bästa sortens Instagramkonton. Jag har samlat i en lista i anteckningar ett tag och har egentligen stoff till typ fem sådana här inlägg... Meneh, vi tar ett i taget. Här kommer i alla fall ett gäng göllia:

1. catsontap 

2. foxesandfood 

3. pumpkintheraccoon 

4. catchingupwiththecavs 

5. waffles_thecorgi_ 

6. fantasticflora 

7. juniperfoxx

8. maamiff

9. zoubrothers

Okej, för jääääättelänge sedan fråga Elvira om inte jag kunde göra ett litet inlägg med skräcktips. Alltså jag vill nog framställa mig själv som mer bevandrad än jag är – och skulle nog gärna läsa mer skräck än vad jag gör... meeeen det gör jag inte.

Den här höstens skräcksug har inte riktigt vaknat för mig än, men My Best Friends Exorcism ligger här hemma och väntar på att jag ska ta itu med den. Har lite annat jag behöver läsa först... Har precis börjat med en fantasyfärsking från Gilla Böcker, och sen ska jag läsa en serie för att se om den är något att ta in i sortiment.

Jag har alltid älskat skräck – enda sen jag var liten. Jag hade en ganska massiv samling av böcker med spökhistorier, men har nog tyvärr bara kanske 4-5 stycken kvar. En av de främsta anledningar till varför jag gillar skräck så mycket är nog inte det här att bli skrämd – utan snarare själva estetiken eller vad jag ska säga. Saker som är typisk skräck. Därför räknar jag kanske inte enbart läskiga saker till skräck (vilket ju skulle vara helt värdelöst, eftersom det då skulle bli helt omöjligt att avgöra vad som är skräck och vad som inte är det. Har skrivit lite om det här).

Jag tänker att som med typ alla genrer så är ju skräck enormt spretigt, och en kan ju knappast gilla allt. På senare tid har jag mer snöat in på skräckserier. Annars är ju medelåldersskräck lite mer av min grej... Det allra bästa för mig är nog den krypande skräcken, den innan det händer – eller det vill säga terror om en vill använda sig av de "klassiska" begreppen. Motsatsen kallas för horror, som alltså är när det händer. Fattar ni skillnaden? Terror: När en är rädd för att något ska hända. Horror: När det händer.

I alla fall, här kommer några av mina skräckfavoriter – vissa har jag tipsat om tidigare, och vissa som jag har tipsat om tidigare har jag valt att strunta i nu. Tidigare inlägg finns länkade längst ner!

Böcker

Serier

Hoppas ni hittar något fint! Vilka är era bästa skräcktips?

Jag är ju då sedan typ 10 månader tillbaka poddfrälst (det var ungefär då jag slutade läsa böcker också. He he he he he...). Ändå har jag haft Allt du velat veta liggande i min lista utan att egentligen ha lyssnat på något. Jag gillar ju att nörda in på knäppa saker, och måste ju älska folk med expertkunskaper. Victor och jag har diskuterat det där ett par gånger, och vi fungerar på helt olika sätt. Han säger att han vill jobba som journalist för att kunna snabbt nörda in lite ytligt inom flera ämnesområden, medan jag vill bli forskare för att få chansen att riktigt på atomnivå fördjupa mig i ett enda ämne. Han: lite om allt. Jag: Allt om lite.

Nåväl, kunskap kan en ju ändå aldrig få för mycket av. Jag kan ändå oavsett få en ganska märklig känsla av tillfredsställelse när jag lär mig saker. Nästan på ett sexuellt plan. Jag är ett stort fan av Bildningspodden, men kan ibland tycka att det blir lite för ytligt och lite för mycket forskare som ska prata i mun på varandra – även om det samtidigt är väldigt nice och proddad av humanistiska fakulteten på SU och sånt (lyssna för övrigt på avsnittet om alkohol, en av mina bästa lärare på universitetet är med där! Klarade inte av att lyssna på det om Michel Foucault, på grund av att en av mina värsta lärare på universitetet är med där. Skrek rakt ut och stängde av i panik. Victor skrattade rätt gott). När vi skulle flyga till Prag laddade jag ner några avsnitt av Allt du velat veta och tänkte att jag kunde prova ett med ett spännande ämne. Lyssnade på alla jag laddat ner på raken, och laddade ner ännu fler för flygresan hem. Hett poddtips med andra ord. Här är de avsnitt jag lyssnade på, och vadfasen, jag rekommenderar ALLA:

Om verklighetens Jurassic Park med Torill Kornfeldt
Torill Kornfeldt pratar om återskapandet av utdöda djur. Älskar när hon pratar om tio-åringskänslan, att hon genom hela podden är så sjuuuukt engagerad och låter som att det här verkligen genuint är det mest intressanta hon vet i livet.

Om ufon med Clas Svahn
Clas Svahn pratar om vad ufon är, vad det kan vara om det inte visar sig vara ett ufo och hur de jobbar för att ta reda på om folk faktiskt sett ett ufo eller inte. Ufon är ju liksom alltid spännande.

Om artificiell intelligens med Stefan Carlsson
Alla som gillar sf måste ju också tycka att det är spännande med artificiell intelligens. Obligatoriskt. Så även jag. Spännande att höra om forskningsläget och huruvida en faktiskt behöver oroa sig över AI eller inte.

Om konstgjorda språk med Yens Wahlgren
Alltså denna är nog min favorit hittills! Här pratar de både om språk som var tänkta som en riktig avlastning, samt litterära språk. Visste ni till exempel att det är en snubbe som jobbar heltid med att konstruera språk till Game of Thrones?! Är extra imponerad över att ens komma på en sådan grej som att dothraki rimligtvis inte borde ha ett eget ord för bröd, utan att det är ett låneord. Extreeeemt nördigt avsnitt.

Insåg att alla har någon nörd-science fiction-litteratur-koppling. Fint ändå. Jag lyssnade också på det om tvångsvård, men somnade tyvärr mitt i (OBS OBS för att jag gått upp klockan tre och satt på ett flygplan, inte för att det var tråkigt. Om en ska vara noga somnade jag nog i slutet på ufo-avsnittet, och vaknade i slutet på tvångsvård)... Några jag har på min att lyssna-lista just nu är: schizofreni, fobier, rymden, meningen med livet, sekter, konspirationsteorier, Ryssland, självmord och matkultur. Ni hör ju. Bästa podden. Näst efter Creepypodden.

Tisdag eftermiddag, runt ett, halv två, min mamma ringer till mig och säger: "Duuu, har du någon plan B för Katniss?" Förvirrat svarar jag nej. Det är det enda hon säger först. Det har varit bestämt sen vi bokade resan att min lillasyster ska bo hemma hos oss och vara kattvakt. Efter en paus börjar mamma prata igen. Jag orkar inte vara rädd först. Lägger all energi på att vi kanske inte kan resa till Prag. Inte det faktum att min lillasyster voltat med bilen. Hon var ju vid medvetande. Då kan det inte vara så farligt. Hon kan ju inte dö om hon varit vid medvetande. Vi lägger på. Jag försöker lösa kattsituationen, för det är det jag måste göra. Det är det jag KAN göra.

Sen ringer mamma tillbaka och säger att min lillasyster flygs med helikopter till Solna. Jag säger: jag sätter mig i bilen. Jag är hemma. Jag är där innan du är. Det löser sig. Vi kommer vara där tillsammans. Men inombords känns en helikopterfärd till Solna mycket värre än en ambulansfärd till Norrtälje. Jag avbokar alla mina möten, sätter mig i bilen. Gråter de tio första minuterna. Skärper sen till mig. Min mamma ska inte behöva oroa sig för mig idag.

Det här var kanske inte alls det ni hade väntat er med den här rubriken. Inte jag heller. Men jag behöver skriva det här, så ni får glatt sitta där bakom era skärmar och läsa. Det blir roligare snart (the cake is not a lie).