Hörni, imorgon är det första december och julhandeln har redan börjat så smått. Det här att folk verkar tappa all vett och sans så fort de blir kunder i julhandeln är ett vetenskapligt bevisat faktum (källa: mina egna högst vetenskapliga undersökningar). Här kommer därför en liten lista med dos and don’ts i julhandeln – såhär gör du för att underlätta mitt arbete, ge mig mindre stressextrem och färre missnöjda kunder:

1. Kolla gärna upp innan vad du vill ha. Det är jättesvårt för mig att veta vilken bok du menar om du kommer med ett ”Den hette någon med dragons”. Jaha. Hälften av våra fucking böcker heter något med fucking dragons. Och seriöst: Julhandeln är inte ett tillfälle att gå in och ”bara kolla lite”, för det är fucking mayhem i butiken. Om du gillar att typ kunna… gå utan att bli skuffad, då ska du inte in i min bokhandel i jul.

2. Har du sett något på vår hemsida? Ta en screenshot! Helst så jag ser artikelnumret. Att få artikelnumret serverat är GULD. Det gör att mitt arbete att kolla upp om/var vi har varan tar ca tio sekunder istället för tio minuter. Hur du inte ska göra: ”MEN JAG SÅG DEN PÅ ER HEMSIDA OCH DET STOD ATT NI SKA HA DEN INNE SÅ DÅ SKA NI BARA HA DEN!!!!!” AHMEN FÖRLÅT NÄSTA GÅNG EN KUND KÖPER NÅGOT DU KANSKE EVENTUELLT SKULLE VILJA HA SKA JAG SÄGA ”APAPAP DEN DÄR SKA EN ANNAN KANSKE KÖPA SENARE SÅ DET GÅR INTE!!!!!”

3. Säg till om du råkar ha sönder något. Tro mig – vi VET att olyckor händer, speciellt när det är trångt och folk är stressade. Under mina två år på bokhandeln har det hänt en enda gång att vi tvingat en kund betala för något, och det var uppenbar vårdslöshet (svingande okontrollerat med en stor och tung ryggsäck). Mest troligt kommer vi inte ha sett vad som hänt så om det känns skämmigt kan du säga "Någon råkade ha ner den här, eller jag hittade den här trasig på golvet". Det som kommer hända om du kommer med en vara du råkat ha sönder är att vi säger: ”Ojdå, hoppsan det var tråkigt! Tack för att du sa till! Jag knackar ut den!” och sen kan du återgå till din julshopping och har sparat oss en hel del arbete!

4. Ha plånbok redo när du kommer fram till kassan. Om du har stått i kö i ett par minuter och bara väntat – hur kan det då komma sig att din plånbok ligger längst ner i väskan och det tar två minuter för dig att rota fram den? Tid som JAG får stå och vänta medan kunderna bakom blir irriterade.

5. Flytta pengar mellan konton innan du kommer fram. Den här julen tänker jag vara stenhård. Den som säger ”Oj vänta jag måste flytta pengar mellan konton” kommer jag säga ”Okej, då får du flytta lite på dig så jag kan ta nästa kund så länge” till. Återigen: DU HADE KUNNAT GÖRA DETTA MEDAN DU STOD I KÖ.

6. Klaga inte över att vi inte slår in paket. Alltså seriöst, märkte du hur kort tid du behövde stå i kö fastän den var mer än tio meter lång? Förra året var min första jul i kassan och jag fick höra flera gånger om dagen från kunder att de var imponerade över hur snabba vi var. Om vi skulle slå in allas julklappar skulle vi behöva tumma på två saker som för oss är mycket mycket viktigare: Nämligen dels effektiviteten i kassan – att folk ska slippa vänta. Men kanske ännu viktigare: Vi skulle inte ha tid att hjälpa så bra och boktipsa om vi dessutom måste slå in paket. Den tid det tar att slå in paket lägger jag hellre på att hjälpa en farmor att leta efter den perfekta boken till hennes barnbarn.

7. Stå still medan du får hjälp. Det är skitmycket folk i julhandeln. Vet du hur många personer vi träffar och pratar med varje dag? Om du inte har ett extremt säreget utseende (och tro mig, det är svårt att ha det i min bokhandel. Med turkost hår och piercingar är du en i mängden) så STÅ STILL. Or I will never find you again.

8. Om du tycker att jag gjort ett bra jobb – säg gärna det. Julhandeln är skitstressig och extremt energikrävande. Att få höra att vi är effektiva i kassan eller att jag kommit med bra boktips eller något annat ger en extra skjuts energi. Jag kräver inte dricks. Det kostar ingenting att tacka för ett bra jobb, men ger desto mer till mottagaren.

Nu kan jag bara avsluta med: Happy Hunger Games.
Tycker ni jag glömt någon punkt?

Alltså hörni, den här veckan tar november slut???? Känns som att jag ägnat den här månaden åt att 1. Vara sjuk. 2. Vara allmänt trött. 3. Vara allmänt sur och deppig. Hoppas på att december kan ändra på det. Jag hoppas också på att december ska kicka igång mig från min lässvacka, och det tänkte jag använda den här grejen till. Sofie anordnar nämligen julkalenderstafett i år igen! Tjoho!

Såhär ser deltagarlistan ut:

1. Sofies bokblogg
2. Sagan om sagorna
3. Elin,Bokslukaren
4. C.R.M. Nilsson
5. Hanneles bibliotek
6. Agnes bokblogg
7. Emeli, Boozen Books
8. Breakfast book club
9. Sincerely Johanna
10. Camilla, Vad vi läser
11. Rebecca, Bokintresse
12. Emmelie, Bokmumriken
13. Anna, Stories from the City
14. Hanna, Den läsande kaninen
15. Lysans noblesser
16. Lisa, Pantalaimone
17. Lakritsboken, Bokskåpet
18. Elvira, TheWorld I Live In
19. Gabriella
20. Sizzens blogg
21. Sofie Schander
22. Liza, I regnet
23. Boktanken
24. Lilla bus

Jag är precis tillfrisknad efter nästan två veckor feber. Jag läser inga böcker. Det går förjävla dåligt med det. Sämre än sämst faktiskt. Jag saknar lite att blogga dock. Men svårt att hitta saker att skriva om när allt jag orkar göra är att spela Sims och kötta The 100 och Top Model... Något jag dock var tvungen att tvinga mig att göra medan jag var sjuk var att skriva klart två grejer som inte alls skulle till bloggen.

Den ena kan ni läsa på en gång. Tidningen K gjorde en liten mejlintervju med mig om hur svensk ungdomsfantasy mår för tillfället. Tycker visserligen att de klippt lite väl mycket i vissa av mina svar, men det är sånt en får leva med. Kul hursom.

Den ena får ni vänta på ett tag till. Jag har skrivit mitt första frilansartikel! Yay me! En superrolig text att skriva eftersom den riktar sig till en väldigt annorlunda målgrupp än jag är van vid – nämligen barn. Den handlar förstås om sånt jag kan bäst (det vill säga barn- och ungdomslitteratur i kombo med fantasy och SF). Okej sårri, jag borde kanske tala om var ni hittar min text: I nummer två av tidningen Koko – ett supersuperfint magasin för barn upp till 13. Så alla ni som har kids hemma: Ni borde verkligen kolla in den här tidningen. Jag vet inte riktigt när "mitt" nummer kommer ut, men om ni prennar så får ni ju alla nummer. Och jag vet inte om det här bör ses som ett samarbete, eftersom jag fått betalt för att skriva artikeln till tidningen (dock inte detta blogginlägg), och jag KANSKE är smått partisk: Men seriously, denna tidning hade varit min bästa kompis när jag var i den åldern. SÅ FIN och så himla bra texter i det första numret. Här på hemsidan kan ni i alla fall teckna prenumeration, eller köpa bara ett nummer om ni vill det.

Ett Star Trek-citat får vara ledordet i Emily St. John Mandels Station Eleven. En epidemi har dödat 99% av jordens befolkning. Här får vi möta några personer försöker deala med katastrofen. Det är Kirsten som bara var åtta år gammal när epidemin utplånade större delen av människorna. Nu åker hon runt i det som brukade vara USA och spelar Shakespeare. För att bara överlevnad inte är tillräckligt. När de drar runt bland olika byggnader håller hon alltid utkik efter skvallertidningar. Då och då stöter hon på artiklar om Arthur Leander – den kände skådespelaren hon spelade mot den sista kvällen då allt ännu var som vanligt. Genom artiklarna försöker hon pussla ihop vem Arthur var.

Vi får också möta Jeevan – Jeevan som försökte rädda Arthur den där sista kvällen då han fick en hjärtattack på scen. Jeevan som får rådet av sin bästa vän att fly från stan innan det är försent, men som väljer att gardera sig hemma hos sin bror istället. För hur ska Jeevan kunna fly när brodern inte kan följa med?

Den tredje personen vi får följa på nära håll är Clark, Arthurs bästa vän medan han fortfarande var i livet. Påväg till Arthurs begravning nödlandar planet på en helt annan flygplats. Tjugo år senare har han byggt ett museum med prylar vi skulle anse vara vardagliga och praktiska – men som i det postepidemiska samhället är värdelösa. Det är kreditkort, mobiltelefoner, bilmotorer, laptops. Samtidigt flätas Clarks, Jeevans och Kirstens liv ihop, både efter epidemin och innan den.

Även om det här inte var lika mindblowing känsloattackerande läsning som Ensam kvar var för mig gillade jag verkligen denna skarpt. Jag tror att jag måste börja omvärdera min syn på vuxenböcker, för jag märker att jag dras mer och mer till sånt här. Det vill säga långsamt, litterärt, relationsdrivet. Det är inte så förutsägbart hela tiden. Det leder till och med till aha-upplevelser ibland. Och en enorm tillfredsställelse när St. John Mandel lyckas knyta ihop allt på ett logiskt och ack så snyggt sätt.


Författarens finurlighet visas inte bara i själva berättelsen, utan även i språket. Hon säger så otroligt mycket i det hon inte säger. Citatet ovan är taget från ett tillfälle då Jeevan får höra historien om Bens första dagar efter epidemiutbrottet. Hela Bens familj har dött. Han själv är fortfarande vid liv, trots att han vårdade familjen hela tiden medan de var sjuka. Och vad är det för liv att leva när alla en älskar är döda? Ändå finns det ju någonting där som gör att Ben fortsätter, en överlevnadsinstinkt som alla bokens karaktärer besitter. De skapar liv för sig själva. Försöker fortsätta. Jag tänker på förhand att jag inte vet om jag skulle ha den styrka som krävdes, men tänker också att en nog bara fortsätter ändå i en sån situation. Först på ren automatik. För att en alltid fortsatt. Och sen för att göra något vettigt av hela skiten.

Kort sagt en väldigt tankeväckande bok. Fantastiska personporträtt med karaktärer som får vara riktiga och dynamiska. Snygga sammanvävningar. Fint språk. Litterära referenser. Helt enkelt: Väldigt mycket att gilla.


Station Eleven
Emily St. John Mandel
333 s.
Knopf
2014
Goodreads

Här kommer ett inlägg jag tänkt skriva hur länge som helst (typ sen i september när jag läste klart Momo och kampen om tiden av Michael Ende och Ondvinter av Anders Björkelid. Det är också en liten uppföljning på ett inlägg jag skrev föra 1,5 år sedan som heter Om fantasy och politik. I det förklarar jag varför fantasy alltid måste ses som politiskt, och även om jag fick en del mothugg står jag fortfarande fast vid den åsikten (om en ska hårddra det måste ju i och för sig allt vi någonsin gör och skapar ses som politiskt). Här kommer dock ett litet inlägg om några fantasyböcker som är uppenbart samhällskritiska.

Under september läste jag alltså två böcker som på ett plan visade sig vara väldigt lika. De förespråkade ett enormt lika människoideal: Nämligen att inte frysa ihop inombords och inte sluta bry sig om andra människor.

I Momo handlar de om de små grå herrarna som förespråkar tidssparande. Resultatet av att alla vuxna börjar spara tid är att barnen glöms bort. De vuxna glömmer också i all stress och tidssparande bort sig själva. Allt som det finns utrymme för i deras stressade hjärnor är att spara mer tid. I Ondvinter är det en kyla som tränger sig på istället. En kyla som gör att en tappar livsgnistan. Tappar uppskattningen för allt som är fint i livet.

Något annat som slog mig när jag läste Ondvinter (som alltså var den andra boken jag läste, ganska snart efter att jag avslutat Momo) är det här hur det hela smyger sig på. Inte i någon av böckerna vet eller förstår den "drabbade" att den är just drabbad. Jag tänker på det här då och då när jag läser fantasy, när det dyker upp sådana här grejer. Om en är olycklig utan att veta om det – hur kan en då veta att en är olycklig? Eller hänger ni med på vad jag menar? Jag tänkte på det till exempel när jag läste The Magician's Nephew och de hamnar i någon utav de andra världarna eller i mellanvärlden med dammarna eller vad det är. De måste kämpa för att inte glömma tiden, och för att inte glömma att det inte är var de hör hemma. Jag tänker att det är samma sak här – att det finns någon typ av värde i att vara den en är. Det finns ett värde i att kämpa för att komma ihåg att inte stressa, eller komma ihåg att uppskatta livet.

Sen finns det ju självklart en värdering i hur samhället bör se ut också. Momo – som ju riktar sig till en lägre åldersgrupp än Ondvinter – är ju ganska uppenbart didaktisk. Det finns ett syfte att träna barn in i ett samhällsklimat där folk är viktigare än att spara tid. Framför allt måste det väl ses djupt samhällskritiskt ställt mot en modern kontext – just det här tänker jag är ett stort samhällsproblem. Att tid är pengar och att pengar värderas högre än människor. Det syns väl inte minst med till exempel New Public Management där att bota sjuka människor definitivt inte ses som första prio.

Har du läst någon av böckerna? Vad tänkte du?

Jag är en sån där person som lyssnar stenhårt på ett band i taget (ok, kanske inte riktigt, men ändå). I början på sommaren var det Grateful Dead, sen Belle & Sebastian, sen Big Star och nu har turen kommit till Black Keys. Som ju är ett tvåmannaband. Och då kom jag på att jag faktiskt väldigt mycket gillar några andra tvåmannaband, så det tänkte jag tipsa om idag. Och obs på att inget av dem är Johnossi. Lyssnade skitmycket på dem för några år sedan, men sen tröttnade jag.

Men vi kan ändå börja med Black Keys eftersom jag då lyssnar sönder dem för tillfället. De är två snubbar som gör rätt så soulig blues blandat med garage och indie. Ibland rätt så dansant. Bästa bästa skivan är Brothers! Har i och för sig faktiskt inte lyssnat på de två senaste eftersom de inte finns på Spotify. Men ändå.

Death From Above 1979 upptäckte jag i början på förra året, och lyckades av en slump boka en Berlin-resa precis samtidigt som de spelade där. Bra va! De är två snubbar som gör discoindie som drar mer åt punkhållet än åt electrohållet (vilket vi ju gillar). De har bara gjort två fullängdare och en EP, men jag tycker i vart fall att den senaste – The Physical World – är grejen. Alltså seriously dope.

Två andra trevliga snubbar är Royal Blood som släppte sin debut 2014 och fortfarande inte gjort nåt mer. Högst dåligt. Det här är också ganska bluesig garage, fast med extremt tydliga Zeppelin-influenser. Bra grejer.

Dock: Märker ni ett stort jävla problem med det här inlägget? Tre band – SEX SNUBBAR. Bara dudes. Och jag som hatar män och allt. Så jävla tröttsamt. Försökte komma på tvåmannaband med bara tjejer i, men de enda jag kom på är Tegan and Sara och de har ju ändå kompband. Systraskap finns ju förstås, men de är inte riktigt min tekopp.

Så om ni har några bra tips på området tvåkvinnoband så får ni mycket gärna lämna en liten kommentar. Puss och trevlig helg!

I förra veckan var jag en snabbvisit på universitetet för att lämna några böcker. För första gången sedan slutet på maj. Jag har dragit mig för att åka dit, för det blir så himla slutgiltigt på något vis. Att jag inte pluggar nu, och inte heller kommer göra det till våren. Dragit på mig biblioteksskulder jag inte ens vågar titta på bara för att jag inte kunnat deala med mitt eget beslut (eller beslut och beslut – som om jag hade något val här. Att plugga en termin till hade vara att trycka ner gaspedalen i botten samtidigt som nosen på bilen pekar in i en bergvägg. Jag vet ju det, ändå är det så hårt).

En gång åkte jag förbi universitetet med bussen ut till mamma och fick ett sting i magen av saknad. Längtade, längtade, längtade. Nu är all tid jag tillbringar där ren och skär ångest. Jag grät på tunnelbanan därifrån. Det som en gång varit mina drömmars plats står nu som ett monument över mitt eget misslyckande. Jag är så rädd att jag aldrig ska komma tillbaka. Aldrig mer avsluta det jag påbörjade. Så jävla rädd att det ska sluta i brustna visioner, tomma ord. Att jag ska bli fast på bokhandeln resten av livet. Och det värsta är att jag låter universitetet vara en symbol för allt som blev fel förra hösten. Jag låter läraren jag hade då ta hela skulden för att jag planerade dåligt.

Ändå lyssnar jag dåligt på Victor när han säger att jag ska ta det lugnt. Inte säga "jag orkar inte" och ändå säga ja. Utan säga "jag orkar inte" och sen avstå. Jag blir så besviken på mig själv vad jag än gör. Jag orkar inte vara som normala människor. Och när jag försöker blir ALLT så svårt att jag förstör det som jag vill mest. Och jag är så rädd att jag ska återgå i mode där jag inte sover, utan bara skruvar mig oroligt mellan lakanen. Bara ligger med ett tickande i bröstet. Förra året påminde det mig om allt jag inte hann göra. Nu påminner det mig det jag hade kunnat göra nu om jag inte hade pajat allt.

Och jag hatar att alla frågar mig när jag ska börja plugga igen – inte illvilligt. Jag vet att de bara undrar, att de vill planera en New York-resa till våren, dricka kaffe med mig i skolan. Jag vet att de vill vara snälla, omtänksamma. Men allt jag hör är "Varför är du inte lite duktigare? Varför jobbar du inte på lite mer?", eftersom allt jag orkar är att jobba max fyra dagar i veckan. Jag fick välja fritt hur mycket jag vill jobba i julhandeln. Jag tackade nej till heltid. För jag pallar inte. Känns ändå skönt att alla på min arbetsplats har någon sorts förståelse för att jag inte orkar heltid. Förra julen pluggade 100% och jobbade 60%. Nu: Jobb på 80%. That's it. Och jag är ändå så jävla orolig över att det ska vara för mycket. Och framför allt har jag så ont så ont i magen över att jag aldrig ska klara av att ta mig tillbaka.

Rubrikreferens: The Pretty Reckless — Oh My God

Jag har redan skrivit ett inlägg om mina känslor efter att ha läst klart den här boken – och ärligt talat återhämtade jag mig inte på resten av den dagen. Jag var nedstämd och tankspridd (så pass att jag körde in i en annan bil på parkeringen. Några tusenlappar åt helvete (eftersom det såklart bara var MIN bil som blev skadad), vill ha en varningstriangel på den här boken alltså) och kände mig allmänt skör. Jag skulle ju säga att det är ett ganska bra betyg. Men den var också på något knäppt sätt precis vad jag behövde just nu.

De senaste veckorna har jag gått runt och fotat och fotat i butiken. Saker som jag vill läsa, fina omslag och sånt. Är urfattig denna månad dock (känns inte ens kul att få lön, har bara ont i magen), så det blir inga bokköp för mig... Inte ens October Faction och The Midnight Star som legat och väntat på mig ett bra tag nu. Får fortsätta gå runt och drömma och klappa på alla fina böcker. Veckans Top Ten Tuesday är i alla all all about Halloween, men möjlighet att modifiera lite som en vill. Så här är sex stycken läskiga böcker jag hade köpt om jag hade pengar:


1. The Penguin Book of the Undead, Scott G. Bruce
2. After Supper Ghost Stories, Jerome K. Jerome
3. Rest in Pieces: The Curious Fates of Famous Corpses, Bess Lovejoy
4. Haunted Castles, Ray Russell


5. Travelers Rest, Keith Lee Morris
6. Thin Air, Michelle Paver
7. Dark Entries, Robert Aickman
8. The Penguin Book of Witches, Katherine Howe

Och alltså kolla bara på dessa omslag? Är inte alla sjuuuukt snygga? Gillar Thin Air och Haunted Castles mest! Vilka tycker du är snyggast?

I början på juli blir Matilda dumpad. Hennes kompis Miron bestämmer de ska ta juli till att flippa ur totalt – göra allt som är förbjudet utan att någon ska döma eller komma med pekpinnar. Vad Matilda än säger att de ska göra måste Miron säga ja. När juli i slut ska Matilda under inga omständigheter vara ledsen med. Allt ska vara bra. Men Matilda upplever att Miron inte finns där på det sättet hon velat. Så samtidigt som hon famlar runt på Stockholms gator efter den där välbekanta kroppen som var hennes ex, känner hon sig stundvis också ensam och övergiven av Miron.

Som bekant föll jag som en fura för Beijers första bok, Det handlar om dig. Förutom Beijers språk har dock Allt som blir kvar väldigt få likheter med debuten. Här har vi en betydligt mörkare och högre – kanske mer litterär – berättelse som förlorar sig i helt känslor. Så pass mycket att jag ibland tappar bort vad boken handlar om. Tyvärr tycker jag – trots att detta alltså är Beijers andra bok – att det hela ibland blir lite amatörmässigt. Det känns inte som att det finns någon tanke kring hur berättelsen är uppbyggd – ingen stegring, ingen ordentligt fattbar tidslinje och rätt så osammanhängande.

Jag får heller ingen känsla för vem karaktären Matilda är, och ärligt talat skiter jag i vad som händer med henne. Kanske är det för att hon liksom inte blir något annat än ledsenhet. Att vara trasig är hennes enda karaktärsdrag, och utanför den blir hon liksom ingenting. Det blir så himla ointressant på något vis.

Dessutom: Fattade nada och ingenting av deras vänskap. Tyckte verkligen det var skitkonstigt. Och så mycket droger. Så galet mycket droger. Och en annan sak som inte made sense: Slutet. Förstod ingenting av slutet. Det här att (spoiler, markera för att läsa) [Miron explicit säger att han sabbat Matildas och Olivers förhållande och att hon ba "Sure whatevs" när hon kräkts upp allt hon ätit i typ en månad för att hon varit så ledsen.]. Och så blev jag så jävla arg när de sprang över tågspåret med taxen. Skiter väl i hur det går för Matilda och Miron, men varför riskerar de livet på en liten tax? Och stör mig på att ingenting någonsin får konsekvenser, förutom att hon blir av med jobbet.

Okej, såhär: Jag tyckte inte den här boken var SKITdålig. Kanske inte ens dålig. Den var mest ett stort "MJEH" *rycker på axlarna*. Om jag skulle läsa den med det jag visste om den nu? Nä. Om jag fick välja om skulle jag välja en annan bok.

Allt som blir kvar
Sandra Beijer
206 s.
Natur & Kultur
2016
Goodreads