Ett Star Trek-citat får vara ledordet i Emily St. John Mandels Station Eleven. En epidemi har dödat 99% av jordens befolkning. Här får vi möta några personer försöker deala med katastrofen. Det är Kirsten som bara var åtta år gammal när epidemin utplånade större delen av människorna. Nu åker hon runt i det som brukade vara USA och spelar Shakespeare. För att bara överlevnad inte är tillräckligt. När de drar runt bland olika byggnader håller hon alltid utkik efter skvallertidningar. Då och då stöter hon på artiklar om Arthur Leander – den kände skådespelaren hon spelade mot den sista kvällen då allt ännu var som vanligt. Genom artiklarna försöker hon pussla ihop vem Arthur var.

Vi får också möta Jeevan – Jeevan som försökte rädda Arthur den där sista kvällen då han fick en hjärtattack på scen. Jeevan som får rådet av sin bästa vän att fly från stan innan det är försent, men som väljer att gardera sig hemma hos sin bror istället. För hur ska Jeevan kunna fly när brodern inte kan följa med?

Den tredje personen vi får följa på nära håll är Clark, Arthurs bästa vän medan han fortfarande var i livet. Påväg till Arthurs begravning nödlandar planet på en helt annan flygplats. Tjugo år senare har han byggt ett museum med prylar vi skulle anse vara vardagliga och praktiska – men som i det postepidemiska samhället är värdelösa. Det är kreditkort, mobiltelefoner, bilmotorer, laptops. Samtidigt flätas Clarks, Jeevans och Kirstens liv ihop, både efter epidemin och innan den.

Även om det här inte var lika mindblowing känsloattackerande läsning som Ensam kvar var för mig gillade jag verkligen denna skarpt. Jag tror att jag måste börja omvärdera min syn på vuxenböcker, för jag märker att jag dras mer och mer till sånt här. Det vill säga långsamt, litterärt, relationsdrivet. Det är inte så förutsägbart hela tiden. Det leder till och med till aha-upplevelser ibland. Och en enorm tillfredsställelse när St. John Mandel lyckas knyta ihop allt på ett logiskt och ack så snyggt sätt.


Författarens finurlighet visas inte bara i själva berättelsen, utan även i språket. Hon säger så otroligt mycket i det hon inte säger. Citatet ovan är taget från ett tillfälle då Jeevan får höra historien om Bens första dagar efter epidemiutbrottet. Hela Bens familj har dött. Han själv är fortfarande vid liv, trots att han vårdade familjen hela tiden medan de var sjuka. Och vad är det för liv att leva när alla en älskar är döda? Ändå finns det ju någonting där som gör att Ben fortsätter, en överlevnadsinstinkt som alla bokens karaktärer besitter. De skapar liv för sig själva. Försöker fortsätta. Jag tänker på förhand att jag inte vet om jag skulle ha den styrka som krävdes, men tänker också att en nog bara fortsätter ändå i en sån situation. Först på ren automatik. För att en alltid fortsatt. Och sen för att göra något vettigt av hela skiten.

Kort sagt en väldigt tankeväckande bok. Fantastiska personporträtt med karaktärer som får vara riktiga och dynamiska. Snygga sammanvävningar. Fint språk. Litterära referenser. Helt enkelt: Väldigt mycket att gilla.


Station Eleven
Emily St. John Mandel
333 s.
Knopf
2014
Goodreads

Jag har redan skrivit ett inlägg om mina känslor efter att ha läst klart den här boken – och ärligt talat återhämtade jag mig inte på resten av den dagen. Jag var nedstämd och tankspridd (så pass att jag körde in i en annan bil på parkeringen. Några tusenlappar åt helvete (eftersom det såklart bara var MIN bil som blev skadad), vill ha en varningstriangel på den här boken alltså) och kände mig allmänt skör. Jag skulle ju säga att det är ett ganska bra betyg. Men den var också på något knäppt sätt precis vad jag behövde just nu.

Tioåriga Melanie lever på en militärbas, och kan inte minnas att hon gjort något annat. Fast det har hon förstås - det är i alla fall vad som berättas för henne. Varje morgon blir hon hämtad i sin cell - skämtar lite om att hon inte bits (ingen skrattar) - och har lektioner hela dagen. Veckans höjdpunkt är dagarna med Miss Justineau - Melanies favoritlärare som berättar sagor om grekisk mytologi och visar blommor som växer ute.

Efter att stängslet till basen blivit forcerat och "the hungries" översvämmat hela anläggningen måste Melanie fly tillsammans med Miss Justineau och några andra. De ger sig ut på en resa för att hitta staden Beacon. På vägen finns dock massor av faror - de måste ta sig igenom hela städer belägrade av the hungries, samtidigt som de är jagade av Junkers - vilka var de som anföll basen.

Alltså, den här boken var så inte vad jag hade väntat mig. Jag nämnde i måndags att det var månadens största överraskning och att jag skulle förklara detta i recensionen. Det handlar inte om att den var överraskande bra, utan att den BLEV överraskande bra och inte alls handlade om det jag förväntat mig.

Settingen är England, mellan 20-30 år framåt i tiden (någon exakt tidsangivelse nämns aldrig, men jag gissar på det), postapokalyptisk. En himla massa folk har dött - eller inte dött, utan blivit "hungries", det vill säga zombier. Berättelsen växlar mellan att följa de olika karaktärerna som hänger med på resan - Melanie, Miss Justineau, Sergeant Parks, Privet Kieran Gallagher och Dr Caldwell - även om Melanie är huvudpersonen.

Till en början tyckte jag att alla karaktärer - inklusive Melanie - var extremt platta och stereotypa, vilket kändes jättetråkigt. Jag hann tänka flera gånger: "Hur kan den här boken ha blivit så hyllad när karaktärerna är så himlahimla ensidiga?!", men det visade sig bli mycket bättre. Att karaktärerna är så ensidiga i början tycker jag till och med bidrar till deras djup. När de börjar känna varandra och visa mer av sig själv blev jag både tre och fyra gånger förvånad över deras repliker och handlingar, och det kändes som att jag inte hade någon som helst kontroll över vad som skulle hända.

Alla har sin helt egna ton och språk och helt olika saker det fokuseras på när de berättar. När fokus läggs på till exempel Caldwell får vi veta mer om smittan som gjort hela världen till hungries. När fokus läggs på Sergeant Parks får vi veta mer om hur de genom försvar försökt bekämpa smittan, och hur insamlandet av barn som är som Melanie (vad "barn som är som Melanie" innebär får ni läsa boken för att få veta) gått till. Det ger en skön variation till läsandet.

Själva berättelsen då - den jobbar på samma sätt den. Det vill säga: vaggar in en i en falsk säkerhet så att en tror att den är förutsägbar och att en vet precis vad som ska hända och sen BAMBAMBAM. Hade ALDRIG kunnat räkna ut slutet på boken - och då hade jag ändå "råkat" läsa sista stycket. Jag trodde jag hade en bestämd bild av hur boken skulle sluta, men det visade sig att jag inte hade någon aning. Dessutom finns det riktigt snygga skräckinslag i som faktiskt på riktigt ger mig kalla kårar.

Såååå, varför har jag "bara" satt en trea på den här på Goodreads om den nu är så fantastisk? Alltså, jag vet inte riktigt. Stundvis känns den himla långsam, och jag kan inte riktigt känna mig... berörd. Jag känner att jag kanske borde göra det och att det är syftet med att ha en tio-åring som huvudperson (givetvis är det syftet). Och visst sympatiserar jag med Melanie - det gör jag - men jag har så svårt för att se henne som ett riktigt barn för att hon är så himla perfekt. Hon är snäll och gullig, blir aldrig arg eller ledsen - inte ens när hon är trött och hungrig - bara förstående hela tiden och verkar inte ha en enda brist. Det här ÄR inte ett barn, även om hennes kropp är ett barns.

Nu ska jag runda av Sverige längsta recension. Läs den om ni gillar zombie-sf med skräckinslag och inte har något emot att det går långsamt. Bra bok - men jag hade velat se att vissa passager gick lite snabbare och att Melanie var lite mer som... ett barn.

Alltså, ärligt talat har jag väldigt svårt att förstå varför jag har fortsatt att läsa den här serien, när jag ändå inte är helt såld, men ja. Någon obegriplig anledning finns det ju. Del ett blev aldrig recenserad, del två skrev jag om på Swedish Zombie och försvann eventuellt på grund av en trasig fil. Jag kommer reposta den här om den går att komma åt, men än så längre ser det mörkt ut på den fronten.

Nåja, det här är enligt beskrivningen en fristående del i Sofia Nordins postapokalyptiska (INTE DYSTOPISKA, mycket viktigt, tack!) serie. Jag skulle inte kalla boken för fristående, för det makes ingen sense alls om en har glömt ca allt från förra boken (som undertecknad då hade). I de tidigare böckerna har vi fått följa Hedvig och Ante. I den här boken skiftar vi fokus till Ella - vilket jag både bävat inför och sett fram emot. Ella har tillsammans med Nora gett sig av från gården och de andra för att ta sig till Umeå. De har nämligen lyckats fånga upp radiosignaler därifrån som visar att det finns någon där som letar efter andra överlevande.

Allt går bra utan några större missöden fram till Nora blir sjuk. Har hon blivit smittad av febern? Kommer Nora dö? Ella försöker desperat rädda henne, men vet inte om hon kan klara det utan hjälp.

Ella har inte direkt varit en favoritkaraktär hos mig i tidigare böckerna, utan snarare tvärtom. Därför var jag inte jättepepp på att följa henne, eftersom jag tyckt att hon varit så himlahimla odräglig. Den här boken har nog snarast bekräftat mina tankar kring henne som karaktär, även om jag också fått mer förståelse för hur hon fungerar.

Och alltså, vi måste införa det här: explicit content-märkning på titelbladet på böcker. Herregud. Varning till alla som planerar att läsa den här: Den innehåller en halvdetaljerad nästansexscen. Bra, nu behöver ni inte bli supergenerade på pendeltåget när ni kommer till den. Eh, ja, jag är 22 år och jättepryd och klarar INTE av sånt här. Men ändå plus för en väldigt bra (inte pinsam) och fin sexscen med tjej som tar för sig och bevis på att sex inte bara behöver handla om penetration jämt.

Något som jag kan störa mig lite på med Nordins berättarsätt är att hon väldigt sällan praktiserar "show, don't tell". Det handlar lite för mycket om att få informationen berättad för en, istället för att det är ordentlig handling. Vilket väl - tänker jag - är en konsekvens av att de liksom är väldigt ensamma, att delar av berättelsen utspelar sig innan alla andra dog och att det är väldigt mycket känslor kring en massa grejer. Handlingen är lika mycket inre som yttre, och jag är ju som bekant mer för yttre handling.

Trots att jag inte är frälst kommer jag nog fortsätta läsa den här serien (för jag antar att det kommer en fortsättning med det slutet?). Böckerna är snabblästa och nu är jag ju ändå tillräckligt insyltad för att vilja veta hur det går för allihopa!

Thomas vaknar upp i en hiss. Han minns inget om vem han är eller var han kommer ifrån. Det enda han minns är sitt namn. När hissen stannar är han omgiven av ett gäng killar - ingen han känner igen. Runt dem finns en mur, och någonstans i den en utgång. Varför är de där och hur ska de ta sig ut?

Bara ett par dagar kommer den första avvikelsen: den första tjejen dyker upp. Efter det börjar hela killarnas verklighet rämna.

Jag tycker ju att det är okej att gilla problematiska saker så länge en kan problematisera. Här är en bok som är Problematisk med stort P, men som jag knappast kan låta bli att bli totalfast i.

Anledningen till varför jag fastnade för den här boken var konceptet. Att befinna mig i en labyrint skulle göra mig illamående av stress. Jag är ungefär lika rädd för det som för islandskap, öknar och rymden. Jag tror att det är bristen på kontroll som skrämmer mig och att det kanske eller kanske inte kan finnas något jag inte kan se på andra sidan väggen. Sjukt creepy setting helt enkelt. Men som alltid är jag också extremt fascinerad av det som skrämmer mig. Det är ungefär samma skräckblandade förtjusning som jag kände inför Expeditionen också.

Själva berättelsen tycker jag fungerar väldigt bra. Galet spännande, och det är svårt att inte bli helt fast. Jag kommer inte gå in så mycket på varför jag gillar den här boken, för jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Spännande. Check. Mer kan jag inte säga. Istället fokuserar jag mer på det negativa, för jag har också VÄLDIGT mycket problem med den här boken.

Till att börja med: Karaktärerna. Sjukt platta och ensidiga. Vilket väl till stor del har att göra med att de inte har några minnen av vilka de är. Som det upprepas i Allegiant: Ens minnen är en del av vem en är. Men fortfarande så borde de ju vara lite mindre förutsägbara, dvs mänskliga? Har också extrema problem med huvudkaraktären Thomas som är så himla trist. Ska rädda alla andra exakt hela tiden, tänker aldrig en enda negativ tanke om någon (förutom den elaka killen ofc) och är så himla ädel. Alltså orkar inte med honom. Tycker bara att han är störig när han ska vara bättre än alla andra. Ännu mer om Thomas har jag ju skrivit här.

Som jag också skrev har jag problem med hela genusgrejen i det här. Vi har ett stort gäng pojkar som blivit utvalda som de smartaste. Och EN tjej. På hur många killar som helst. Vad betyder det - att killar är smartare än tjejer? Nu har jag ju inte läst de andra böckerna i serien, och det antyds ju i slutet av boken att (spoiler, markera för att läsa) [det här inte är det enda experimentet], så jag hoppas verkligen att det innebär förbättring till kommande böcker. Den enda tjejen som figurerar i berättelsen ligger också i koma och är passiv nästan hela tiden, fram till slutet. Hon säger att det är hon som triggar slutet, men hon GÖR ju ingenting. Hon triggar det, men det är inte hon som aktivt startar det. Hon gör aktivt exakt ingenting, utan är passiv och lyder order typ hela tiden.

Över lag är det ändå inte grejer som jag störde mig på extremt mycket. Mest var det spännande, och trots mycket påhittad slang och sånt gick den väldigt fort att läsa.

Okej, jag ger upp. Jag avskyr att göra det här, det ger mig faktiskt lite ångest. Men jag ger faktiskt upp.

Ända sen jag läste ut Den femte vågen har jag peppat och peppat inför del två - Det oändliga havet. Men jag ger faktiskt upp den nu. Jag har haft med mig den överallt, men det slutar ändå med att jag bombar andra med facebookmeddelanden eller att jag läser bloggar istället.

Anledningen är mycket enkel. På genusfronten är Det oändliga havet bland det värsta jag läst på väldigt länge. Jag skulle definitivt säga att den är värsta av de 89 böcker jag hittills läst i år. Till att börja med är boken hopplöst fast i heteronormen. Eftersom de flesta böcker dock är det, tänker jag inte klaga allt för mycket på det. Något som jag däremot tycker att många andra författare brukar lyckas undvika är genusslentrianen. Visst dyker den upp mer eller mindre tydligt i de flesta ungdomsböcker, men inte på det här extremt tydliga och extremt frekventa sättet som i Det oändliga havet.

Med genusslentrian menar jag alltså att könen slentrianmässigt tillskrivs egenskaper för att de är just män eller kvinnor (och att de alltid är just män eller kvinnor behöver ju självklart också diskuteras. Men jag kommer alltså utgå från ett binärt könssystem här). I Det oändliga havet är det männen som vaktar kvinnorna. En av männen är till och med kallhjärtad nog att skjuta ett barn. Barnet blir dock räddat. AV EN KVINNA. Som tar hand om barnet. Givetvis. Männen ska vara hjältemodiga och offra sig för kvinnorna. Cassie konstaterar vid ett tillfälle att något är "typiskt män" eller att "det bara är män som gör så". Och det problematiseras inte ens, utan bara står där, oemotsagt. "Så är det" punkt.

Dessutom känns boken rörig och tråkig och typ... händelselös? trots att jag kommit nästan en tredjedel in. Konceptet var det som jag fastnade för med Den femte vågen. Att det fanns ett koncept kring den. Det finns inget koncept kring den här. Den är bara fortsättning, och det finns inga hintar om i vilken riktning den ska ta vägen. Jag blir mest förvirrad och undrar vad i hela friden som är poängen med den här boken.

Så därför: Tyvärr. Nu ger jag upp. Det kan hända att jag någon gång i framtiden - när jag inte är lika kinkig med vad jag vill läsa och inte ligger lika nära att falla över till en ny lässvacka - att jag plockar upp den här igen. Men fan alltså. Livet är för kort för dåliga böcker.

__________________________________________________________________________________

Tolv ungdomar tvingas in ett spel för att säkra just sin ätts överlevnad. Alla andra måste dö - och därmed alla i deras ätt. De har förberett sig sedan de var barn - vissa hoppas till och med på att aldrig behöva spela. Men spela måste de.

Handlingen låter som ännu en Hunger Games-rip off. Och tja, det är ungdomar som dödar varandra och måste tävla för gudarnas höga nöjes skull, men den är också något annat. Händelsen utspelar sig inte i någon framtid, utan i en nutid. Idén går ut på att Stonehenge, pyramiderna och alla andra oförklarliga verk alltså ÄR konstruerade av någon typ av aliens/gudar och att dessa gudar inte är så himla gulliga. Tvärtom vill de alltså förstöra världen.

Att den här boken har sina styrkor är helt klart. Stundvis är den sjukt spännande och svår att lägga ifrån sig. Sista 100 sidorna brände jag igenom på typ en timme - så svår var den att lägga ifrån sig. På den punkten får boken mer än godkänt.

Däremot är den inte ens i närheten av godkänd på ett annat område: Karaktärerna. Herregud, var ska jag ens börja? I hela berättelsen har vi två karaktärer som får ha andra egenskaper än bara Spelare. Vi har dels Shari - vars enda egenskap är att vara mamma (stackar'n får inte ens döda någon - hur tråkigt?!). Vi har även Sarah, som alltså är den mest komplexa och utvecklade karaktären i berättelsen. Sarah råkar även vara amerikanen (var för övrigt helt säker på att jag läst att hon var blond och blåögd, men det visade sig vara fel. Fortfarande problematiskt dock att enbart den amerikanska kulturen får porträtteras som mångsidig). Redan från början skrivs den här karaktären fram för att vi ska sympatisera med henne - hon tycker synd om sig själv och är alltid den som det är mest synd om i alla situationer. Hon är i övrigt också den enda som har levt ett liv som INTE varit en del av spelet - hon har gått i skolan och haft kompis och pojkvän och hela grejen. De andra karaktärerna har vigt hela sitt liv till att träna inför spelet. Jag gillar dock - spoilervarning: [att Sarah ändå är den som utlöser Händelsen. Hon är den som är mest mån om sina människor och porträtteras som mest mänsklig. Ändå är det hon som pajar allt. Älskar't].

Och visst - jag kan fatta att det inte är så lätt när en måste bygga ett trovärdigt persongalleri på tolv personer. Att göra upp tolv huvudkaraktärer som både ska ha utmärkande drag, vara mångsidiga OCH gå att hålla isär lär ju ta en hel himla livstid. MEN PLOCKA BORT NÅGRA KARAKTÄRER DÅ. För jag minns ändå typ bara hälften. Seriöst. Det är omöjligt och för det mesta extremt rörigt att hålla koll på vilka alla är och vad som har hänt med alla. Vissa karaktärer trillade typ bort på vägen, och att "lösa" det med att låta karaktärer vänta till nästa omgång... Well, tycker bara att det känns hafsigt och hade hellre sett att karaktären inte var med alls från början istället.

Dessutom hade jag räknat ut efter lite dryg 300 sidor hur hela boken skulle sluta, och var inte ens då förvånad. MEN jag tycker ju att även förutsägbara böcker har sin charm liksom. Och är ju också den som gillar spoilers.

Så: Är det här kvalitetslitteratur? DEFINITIVT inte. Är den läsvärd? Hell yeah. Den har en hel del missar, men blir jag ändå underhållen och tillfredsställd utan att irritera mig ALLT för mycket på det dåliga, då är det bara att köra tycker jag.

__________________________________________________________________________________

Alltså, rätt länge har jag sett mig som en sucker för apokalyps och dystopier och det har varit min allra allra bästa genre. Men under våren hände något, för jag har inget tålamod med den typen av berättelser längre (för tillfället hoppas jag. För jag vill nog hitta tillbaka så småningom). Ändå så sitter det liksom kvar i ryggmärgen att "OMG apokalyps, vill läsa", och sen när jag väl läser är det inte riktigt så bra som jag tänkt.

Stockholms undergång var en sån bok som jag tackade ja till att läsa så fort jag fick mejlet. Utan att veka. Ordet "undergång" räckte för att få mig gå igång, och att det var just noveller tyckte jag kändes extra kul. Formatet känns fortfarande kul nu efteråt - ögonblicksbilder av apokalypsen istället för trilogier som det oftast handlar om. Dock kan jag störa mig lite på att det besvarar alldeles för få frågor från mitt håll. Jag nöjer mig inte med världen går under - jag vill veta varför. Och just den frågan besvaras inte i någon av novellerna, vilket gör mig frustrerad. Novellerna presenterar ögonblick, men ingen ger någon lösning eller ett ordentligt avslut. Det blir trailers för apokalypsen, och jag vill veta var resten tagit vägen.

Att novellerna håller väldigt olika kvalité är klart. Jag som bäst gillar berättelser där människorna är monstren (oavsett om det handlar om zombier, vampyrer eller bara... mänskliga monster av odefinierbar sort) har svårt för att fastna för till exempel Eira E. Akres "Regnbågen", även om just "Regnbågen" i övrigt är väldigt välskriven.

Jag gillar konceptet att undergången samlats kring Stockholm, eftersom igenkänningen gör det extra kusligt. Dock tycker jag också att det gör att det blir lite mycket same same. Efter Christian Enbergs "Öde land" börjar jag bli rätt mätt på tomma Stockholmsgator och protagonister som undrar var alla människor tagit vägen. Då tappar igenkänningen lite av sin magi. Dessutom känns det som att alla sjukdomsförlopp i boken är snarlika. Däremot tycker jag definitivt att det är tillräckligt bra för att jag ska vilja fortsätta läsa. Över lag och läst en i taget - alltså inte i sträck - är det bra berättelser, även om jag inte blir 100 % tillfredsställd.

Min favorit är helt klart - visserligen den enda som inte är skriven av någon av författarna i skrivarkollektivet Fruktan - Anders Fagers "Fem timmar". Det är den som känns mest ny, som något jag inte läst innan. För att få ihop till en topp tre så tyckte jag även mycket om Boel Bermanns "De vita" och Andreas Rosells "Allt vi byggt upp ska vi riva ner".

__________________________________________________________________________________

Okej, veckans Top Ten Tuesday. "Om du gillar den här tv-serien/filmen/serien gillar du förmodligen det här" är alltså temat. Jag är rätt dålig på tv-serier/filmer/serier, och tittar faktiskt sällan på sånt som jag skulle läsa (förutom att jag är en sån himla postapokalypstönt. Varning för halvlångt sidospår: När jag och min lillasyster var på bio och såg den nya Captain America hände det så mycket som TVÅ gånger att jag bara: "OMG DEN HÄR VILL JAG SEEEEEE" efter att ha sett typ första bilderna av halvkrossade städer. Första gången svarade min lillasyster: "Alltså det är Godzilla" och jag bara: "Meh, jaha" *inte lika sugen längre*. Andra gången svarade min lillasyster: "Alltså, det är Divergent" och jag bara: "Meh, jaha" *har redan sett*.). Men är nog rätt dålig på postapokalyptiska filmer också...

Men, jag ska plocka fram mina bästa postapokalyptiska tips efter den spännande serien Revolution*. Det här blir nog i och för sig nästan mer "Om du gillar de här böckerna skulle du nog gillar Revolution" eftersom jag ännu inte träffat någon som sett denna eminenta (om än ibland rätt mallade och förutsägbara och med rätt trista könsroller) serie. För att inte tipsa om samma böcker som jag tipsat om en miljon gånger redan blir listan kort den här gången.

1. En sekund i taget - Sofia Nordin
   Det här är lite typ samma situation som i serien, även om den utspelar sig under helt andra skeden i processen. Alla dör (och därmed dör all elektricitet) förutom Hedvig som bosätter sig på en gård och ska lära sig att leva ett helt nytt liv. Inte så mycket action som serien kanske, men helt klart intressant.
   
2. De vassa tändernas skog - Carrie Ryan
   Helt klart lite tveksamma könsroller i den här också (eller? Är fortfarande tveksam till om jag gillar den här eller inte efter att ha gjort en genusanalys av den i min b-uppsats), men här lever de också i en väldigt primitiv värld. Liksom i Revolution ger sig huvudpersonen av för att söka efter något - i det här fallet havet.
   
3. I dödsskuggans land - Alden Bell
   Alltså jag undrar varför jag aldrig recenserade den här, för jag vill minnas att jag gillade den. Temple reser ensam genom ett zombiehärjat USA. Ibland träffar hon på lite folk. Ibland är de snälla, ibland inte. Väldigt spännande!

*Det här är en mycket intressant serie som utspelar sig 15(?) år efter att all elektricitet som genom magi bara slutat fungera på jorden. Samhället är styrt av militärer som inte är snälla. Vi får följa Charlie vars pappa blir dödad och bror blir tillfångatagen av militärerna. Charlie ger sig ut för att leta efter sin bror och lyckas på resa hitta sin farbror som varit försvunnen sen länge. Har bara kommit en bit i säsong ett än, så vet inte vad som händer senare i serien!
__________________________________________________________________________________

För lite mer än en vecka sen var jag på smygpremiären av Divergent. Trots att jag och Alexandra i förväg försökte att inte hispa upp oss alldeles för mycket var det i princip omöjligt. Så det är nästan en underdrift att säga att mina förväntningar inför filmen var S-K-Y-höga.

Nåja. Det allra största problemet hade visat sig redan innan filmen. Shailene Woodley. Hon är och kommer aldrig bli Tris för mig. Förstår verkligen inte castingen. Tänkte hela tiden innan att "jaja, det kanske visar sig vara okej i alla fall". Nepp. Det kändes inte bättre av att se henne på duken.

Som helhet måste jag ändå säga att jag är rätt nöjd med filmen. Uriah fick för lite plats, Woodley var fel, en fick knappt veta vem Peter var förrän på slutet och hela slutet var ändrat. Det, och några andra grejer är jag missnöjd med, men över lag är jag faktiskt ganska nöjd. Inte för att den var vad jag förväntade mig - ingenting hade kunnat leva upp till mina förväntningar. Inte ens om jag hade gjort filmen själv. Men om vi inte går in och petar i detaljer så känns det rätt bra.

Angående castingen är jag också helt okej-nöjd. Förutom att Tris ska vara liten och Christina liksom ska vara stor och stark och (jag tycker) att Four är lite mindre manlig och har snedlugg så var det väl okej. Fastnade mer för Christina i filmen mer än jag någonsin fastnat för henne i boken. Och tja, jag kunde väl inte låta bli att tycka att Four var lite snygg, trots att han inte spelade så himla bra och lät som att han gav order exakt hela tiden.


__________________________________________________________________________________

I den här veckan Top Ten Tuesday ska en berätta om sina tio favoritböcker i en viss genre. Eftersom jag mest läser fantasy tänkte jag att det måste väl bli det, men tänker smalna av ännu mer och lista tio dystopiska/postapokalyptiska/pågående apokalyps-böcker.

Utan inbördes ordning:

1. 1984 - George Orwell
   Den här är väl superklyschig, men det finns faktiskt en anledning till att det här har blivit en klassiker. Visserligen tog det mig tre gånger innan jag kunde ta mig igenom den, men när jag väl gjorde det älskad jag den.
2. Delirium - Lauren Oliver (Pandemonium och Requiem)Jag vet inte hur många gånger jag tjatat om den här, men ja. Jag gillar den supermycket, eftersom jag tycker att den är så himla hemskt.
   
3. Legend - Marie Lu
   Trots att den här berättelsen är otroligt klyschig blev det snabbt en favorit hos mig. I skrivande stund (lördag 8/3) håller jag på att läsa Prodigy och jag gillar även den jättemycket!
4. Hungerspelen - Susanne Collins (Fatta eld och Revolt)
   Alltså såklart går det inte att göra en sån här listan utan att ha med Hungerspelen. Det är ju liksom... nä det går bara inte.
5. Rör mig inte - Tahereh Mafi (Rädda mig inte)
   Jag gillar verkligen intensiteten i de här böckerna och kan knappt vänta på bok nummer tre som kommer nu i vår!
6. Divergent - Veronica Roth (Insurgent)
   Alltså, jag älskade Divergent redan från början, och Insurgent gjorde mig bara mer övertygad. Funderar fortfarande på om jag kanske inte måste läsa Allegiant på engelska trots allt...
7. I dödsskuggans land - Alden Bell
   Varför recenserade jag aldrig den här boken? Älskade Temple som huvudperson. Och gillade boken supermycket!
8. En tid för mirakel - Karen Thompson Walker
   Den här boken. Den här boken. Den har fått för lite uppmärksamhet. Jag tycker att allt med den är genialt, från idé till utförande.
9. Den femte vågen - Rick Yancey
   Vet inte vad jag ska säga mer om den här än att jag älskade den. Läs!
10. Legend - Richard Matheson
    Den här förstår jag inte heller varför jag inte recenserade?! Bra bok ju! För övrigt: Det enda jag tänker på när jag hör efternamnet Matheson är tv-serien Revolution, och att alla borde se den för att den är så bra.

__________________________________________________________________________________

I tredje delen av Caster Chronicles är Ethan och Lena tillbaka i Gatlin. Men allt är minst sagt kaotiskt - gräshoppor täcker alla åkrar, temperaturen är på tok för hög, besvärjarna kan inte använda sina krafter och ingen vet vad Link egentligen har för nya förmågor. Ethan börjar dessutom drömma konstiga drömmar, och helt plötsligt kan han inte sitt hemtelefonnummer. Lena har brutit tingens ordning, och någon måste offra sig för att ställa allt tillrätta. Men vem?

När jag läste bok nummer två var jag inte imponerad. Jag tyckte att det tog lång tid innan den började, och när den väl gjorde det tyckte jag den var för förutsägbar. Jag tycker nog att även den här kommer igång lite sent - men inte att den är förutsägbar. Jag hade många olika teorier om vad det var för fel på Ethan, men inte en enda var rätt. Däremot hade jag helt rätt om hur boken skulle sluta.

På grund av den andra boken hade jag faktiskt inga större förväntningar på den här. Jag var till och med på väg att lägga ner läsningen av hela serien, eftersom jag inte var speciellt sugen. Men någonting fick mig i alla fall att plocka upp den igen, och det visade sig vara ett väldigt bra val! Så om bok nummer två helt fått er att tappa hoppet - ge inte upp! Nu kan jag knappt vänta tills fyran kommer på svenska!

Till att börja med så händer det mer i den här boken. Första halvan går inte enbart ut på att Ethan och Lena har det struligt i sin relation, utan berättelsen går faktiskt framåt. Dock tycker jag fortfarande att det är ett problem att jag inte har koll på vilka alla är. Släktträdet som finns någonstans i mitten av boken hjälper inte ett endast dugg. Jag vill veta vad de olika personerna har för krafter också. Jag tycker ärligt talat mest att släktträdet blir rörigt när alla som är med på släktträdet inte figurerar i berättelsen.

Dessutom tycker jag att undertiteln på den här boken makes more sense. Den här titeln kan liksom bara kopplas till den här boken, till skillnad från undertitlarna på de tidigare böckerna som hade passat på alla böckerna (bok ett: Mörka drömmar, livsfarlig kärlek, bok två: Svåra val, magiska hemligheter).

Jag tycker i alla fall att ni ska läsa den, för jag hade riktigt svårt för att lägga den ifrån mig. Gör't!

__________________________________________________________________________________