Sååå, det här med osympatiska tjejer, kan vi prata lite om det? Jag skrev lite om det i april, men kom att tänka på det igen när jag och min man satt vid frukostbordet en helgmorgon. Vi pratade lite om Netflix-serien Girlboss – eftersom jag hade kollat igenom hela serien ett par dagar tidigare – och framför allt om hur den recenseras.

Jag gillade serien så pass mycket att jag kollade på hela i kanske två eller max tre sittningar. Jag var totalt fast för den från redan första avsnittet. Självklart ser jag problem med den, men jag gillar den ändå.


Samtliga recensioner jag läst av serien har varit negativa eller på sin höjd neutrala (men det är också för att det är sådana recensioner jag letat upp), och samtliga nämner samma grej som anledningen till varför de inte gillat serien; Det faktum att seriens huvudperson Sophia är så jäkla unlikeable. Hon är självisk, tänker verkligen bara på sig själv, klumpig i relationer, dryg och bryr sig inte ett dugg om vad andra vill utan gör som hon själv vill.



Och visst, hon är allt det. Men det är en del av vad jag gillar med den här serien, och varför jag gillar Sofia som karaktär. För jag ser också en jävligt tuff brud som inte tänker någon annan trycka ner henne, som gör det hon vill, listar ut på egen hand hur hon ska kunna göra det hon vill. Hon kan be om ursäkt när hon handlat fel, hennes handlingar får konsekvenser och hon ser till att göra om och göra rätt. Hon lär sig av sina misstag och utvecklas under seriens gång. Hon är dynamisk och oförutsägbar och mänsklig. Och den här typen av kvinnor får vi se alldeles för lite av (och när vi får se dem har de en tendens att... inte gillas). Plus att jag älskar Britt Robertson som är grym i rollen som Sophia. Och så citatvänlig. Och så bad ass. Och:


Har ni sett? Vad tycker ni?

Igår satt jag vid min farmors lilla minibord på balkongen och frågade: "Kommer du ihåg En ö i havet, en bok jag fick av dig när jag var liten?" Hon var tveksam först. Jag förklarade att det handlade om två judiska flickor som kommer till Sverige under andra världskriget. Då förstod hon precis vilken jag menade. Vi pratade lite om den, hur aktuell den är fortfarande. Jag sa att jag läst den flera gånger, och att jag mindes att hon sagt en gång att jag bara skulle få böcker av henne som det går att läsa många gånger. Det har hon lyckats himla bra med måste jag säga. Kan ju inte direkt påstå att jag minns varenda bok jag fått av henne, men Godnatt mister Tom och Tordyveln flyger i skymningen är också sådana jag fått av henne och läst massor av gånger.

Nåja, vi går vidare. Som sagt, En ö i havet läste jag flera gånger som liten, men resten av serien har jag nog faktiskt bara läst en enda gång. Därför blev jag himla glad när jag såg att Bonnier Carlsen ger ut böckerna på nytt – dessutom med superfina omslag av Sara Edström (som gjort omslaget till Flora Wiströms bok Stanna!). Requestade på en gång recex, och fick. I fredags tänkte jag att nu är det dags att läsa om, och det slutade med att jag knappt kunde lägga ifrån mig böckerna förrän den sista boken var slut.

Klart jag mindes böckerna som bra, men jag hade verkligen glömt HUR bra de var. Allihopa. Vi får följa systrarna Steiner – Steffi och Nelli – två judiska flickor som får komma från Wien till Sverige strax innan andra världskrigets utbrott. De hamnar i olika familjer och måste lära sig ett helt nytt språk och lära känna helt nya människor. Det enda bekanta de har är varandra och foton av föräldrarna som är kvar i Wien. Efter krigets utbrott väntar de på att kriget ska ta slut, och på att återförenas med sina föräldrar igen. Och när kriget väl tar slut uppstår helt andra problem – ska de lämna liven de varit tvungna att skapa för sig, de relationer de byggt upp, för att återförenas med familjen i USA?

Jag känner att timingen för återutgivningen av dessa böcker känns perfekt. De behövs verkligen precis just nu, då de beskriver ur flyktingbarnens perspektiv hur det är att behöva bryta upp och komma till ett helt nytt, främmande land. Med tanke på den senaste tidens flyktingtjafs och den här grejen med att Sverigedemokraterna helt plötsligt verkar vara Sveriges näst största parti... Well. Låt oss bara säga att jag vill sätta den här boken i händerna på alla ungdomar i rätt ålder. Och hoppas att ni gör det också.

Lumberjanes vol 2: Friendship to the Max, vol 3: A Terrible Plan & vol 4: Out of Time

Gotham Academy vol 1: Welcome to Gotham Academy

Throwaways vol 1

Förra veckan fick jag en ganska spännande fråga i bokhandeln – nämligen: Väldigt mycket skräck och fantasy har mer höst- eller vinterkänsla, men vad sjutton ska en läsa för skräck/fantasy om en vill komma i rätt sommarmode? Det passar superbra ihop med veckans Top Ten Tuesday-tema, som nämligen är all about sommar. Jag har alltså valt att rikta in mig på fantasy/skräck/thrillers som passar bra som sommarläsning!

1. Ringar på svart vatten, Gull Åkerblom Det här är en spökhistoria som jag i alla fall har för mig utspelar sig under sommaren? Den kom väl i alla fall lagom till sommaren för två år sedan? 2. Vattnet drar, Madeleine Bäck Svensk fantasy med skräckinslag, med seriös hetta! 3. Asylum, Madeleine Roux Åh en till Madeleine! Det var inte meningen. Men i alla fall, här går de i sommarskola på ett gammalt asylum där det såklart händer en massa konstiga grejer. 4. I skuggen av Blå Jungfrun, Anna-Karin Andersson Låt er icke avskräckas av det fula omslaget, det här är faktiskt en rätt så trevliga spökhistoria på insidan!

5. My Best Friend's Exorcism, Grady Hendrix Det här var en av dem jag tipsade kunden om, men kom på att jag liksom inte har en aning om ifall den utspelar sig under sommaren eller inte? När jag tänker på den tänker jag dock på nedvevade rutor och hög musik på bilstereon. Demonberättelse dårå! 6. Innan helgen är över, Kerstin L Hahn Det här är väl kanske en thriller/spökhistoria. Den utspelar sig i alla fall precis i slutet av sommaren och har some serious sommarkänsla! 7. Panic, Lauren Oliver Det här är en av mina all time favoriter alltså. Thriller som utspelar sig under ett sommarlov. Huvudpersonerna är med i en tävling där de ska göra en hel hög med livsfarliga grejer. 8. An Ember in the Ashes, Sabaa Tahir Det här är fantasy utspelar sig på ett väldigt varmt ställe med öken och shitz!

Några grejer jag saknade med Stockholm när jag var i New York:
1. Kaffe.
2. Toapapper (alltså amerikanerna är sämst på bra toapapper).
3. Tystnad.
4. Rödvin.
5. Frisk luft.


Några bra ställen vi åt/drack på:
1. By Chloe (vegansk brunchställe, kedja).
2. Champs Diner (vegansk diner i Williamsburg. SÅ GOTT!).
3. Cinnamon Snail (finns både som foodtruck och permanent i foodcourt, vegansk streetfood, mackor och hamburgare och sånt).
4. Proletariat (nice ölställe där ni vet bartendern bjuder in sin kompis som sällskap och där kompisen erbjuder tarotkortsläsningar och djupa samtal).
5. Spice Symphony (indisk resturang med mycket veganskt + sååå gott!!! Alltså deras naan var guld).
6. Seamstress (vi drack bara drinkar här och de var GRYMMA! Alltså drack två var och det gick ju på $67 men såååå värda. Lite konstiga smaker, så inget för den som ogillar "vuxna" smaker)
7. Hangawi (koreanskt med allt veganskt!!! Inte ens fisk i kimchin!!!!! Plus för att en måste ta av sig skorna och sitta på golvet och sen får skorna framkörda som på fina ställen med parkeringsservice).
8. Stage Door Deli (tänkte att det skulle vara skitsvårt att hitta rimligt prissatt käk i Financial District efter att ha kollat in Ground Zero, men goda pizzor till rimligt pris!).
9. ILILI (såååå jävla dyrt och högljutt, men maten var heaven! Meze med mycket vegetariskt. Vi var fem pers och delade på åtta rätter. Blev så mätt att jag rullade ut).
10. GG's (hands down bästa pizzan jag ätit I MITT LIV. Ät här.).
11. Dun-Well Doughnuts (veganskt donut-ställe, finns både i Williamsburg och på Lower East Side)
12. two8two (topp tre bästa vegburgaren jag ätit i mitt liv. Väldigt enkla, men väldigt värda burgare. Omnom).


Nice:a saker vi gjorde:

HEJ!
Jag vill bara meddela en sak: Jag hade verkligen tänkt tidsinställa inlägg till nästa vecka meeeeeen annat kom emellan mvh ej stresstålig just nu. Och såhär är läget sörrni: Imorgon åker jag till New York. Så ni får leka utan mig nästa vecka. Det klarar ni va? Puss så hörs vi när jag kommer hem! *dålig photobooth-selfie at your service*

Alltså omslaget till den här. HERREJÄVLA GUD. Det är ca det snyggaste jag sett i livet (OBS överdrift, jag har sett snyggare saker, just sayin'). Och teckningarna är genomgående lika snygga. Synd bara att själva berättelsen inte kunde hålla samma kvalitet...

I Snotgirl får vi möta modebloggaren Lottie. På internet är hon stor, men irl har hon egentligen inga riktiga vänner. Mest bara folk hon omger sig med för att det ser snyggt ut. Hennes snubbe har övergett henne för någon yngre och snyggare brud. Och hon är allergisk mot ca ALLT.

Mitt största problem med den här serien är egentligen själva karaktären Lottie. Jag har skrivit lite om det här, men tänker skriva lite mer om det. Det jag stör mig på med Lottie är att hon är precis så som vuxna tror att 90-talister är. När jag läste O'Malleys Seconds kände jag att den var så himla spot on, men med den här känner jag det som väldigt ofta gör att jag rageare på äldre personer: Det blir helt enkelt för mycket medelålders man som försöker skriva en ung tjej. Jag fattar inte – är det här ironi? Ett skämt? Är det att föraktfullt driva med 90-talister? Jag förstår inte riktigt grejen. Jag kan bli så trött när äldre personer (oftast män) ska försöka beskriva vår generation men verkligen bara skrapar på ytan hela tiden. Tröttsamt.

Mitt andra problem med den här serien är att den vill vara för mycket. Samtidigt som den försöker vara någon sorts... contemporary YA coming of age eller vadfan ni kallar det, försöker den vara någon slags thriller – utan att göra något av det riktigt bra. Allt blir liksom halvdant. MEN ÄNDÅ ser jag utvecklingspotential. Och är lite fundersam över vad som verkligen hänt med hennes kompis. Så jag kan nog tänka mig att läsa en volym till. EN. Om inte den är bra får det vara.

     Snotgirl vol 1: Green Hair Don't Care
     Brian Lee O'Malley, Leslie Hung & Mickey Quinn
     144 s.
     Image Comics
     2017
     Goodreads

Idag blev det lite sent inlägg, hade ovanligt jobbiga biverkningar igår när jag hade planerat att blogga... såatteh. Sårri. Eftersom jag inte kommit på något bra tema för dagens Top Ten Tuesday tänker jag helt sonika sno C.R.M. Nilssons tema – nämligen snyggaste böckerna jag läst senaste året!

1. The Bear and the Nightingale, Katherine Arden. 2. The Wolf Wilder, Katherine Rundell. 3. Snot Girl vol 1: Green Hair Don't Care, Bryan Lee O'Malley & Leslie Hung.

4. Dark Matter, Michelle Paver. 5. Stanna, Flora Wiström. 6. Station Eleven, Emily St. John Mandel. 7. Epidemin, Åsa Ericsdotter.

8. The Beginning Woods, Malcolm McNeill. 9. Den allvarsamma leken, Hjalmar Söderberg. 10. Thin Air, Michelle Paver.

Vilken gillar ni bäst?

Sååå, i fredags postade jag ett inlägg om varför beskrivningar och bedömningar av tjejers utseende skaver, med resonemang utifrån ett stycke i Katarina von Bredows nya bok Tappa greppet. Nu är det en annan ny bok som ska få sig en liten heads up på genusslentrianen.

Tidigare idag började jag läsa Henrik Fexeus De förlorade. Fram till nu (s. 76) har den varit ganska så... medel. Hela vägen. Rätt bra liksom, men inte revolutionerande. Lite för förklarande ibland. Men så dyker följande upp: "Något drog honom till henne. Som om han kände henne. Hon var söt, men det var inte huvudsaken. Inte alls." VARFÖR – OM DET ÄNDÅ INTE SPELAR NÅGON SOM HELST ROLL – MÅSTE DU NÄMNA ATT HON ÄR SÖT DÅ? Det är inte som att bokens huvudpersonstjej går runt och bedömer alla killar hela tiden. Men när huvudpersonskillen träffar på en tjej är det väldigt viktigt att nämna att hon är söt – trots att hela hans värld precis just då håller på att vändas upp och ner och han kanske eventuellt blir kidnappad.

Alltså det här att tjejers utseenden är så himla viktiga hela tiden, och framför allt under bedömning konstant. Så. Tröttsamt.

Idag är ingen vanlig dag för idag är 1 maj – arbetarrörelsens internationella högtidsdag. Eftersom jag har rött blod och hjärtat till vänster tycker jag att det är en av årets viktigaste dagar. Jag är själv uppvuxen i en lägre medelklass-familj, där ingen av mina föräldrar gått på universitetet till exempel. Vi har haft det bra stora delar av mina uppväxt, men ibland har vi också haft det jävligt dåligt. Det är något som jag nog känner påverkat mig mer nu när jag är vuxen – kanske för att jag reflekterar mer över det. En sak som jag tänker mycket kring det är att det är jävligt svårt att plugga på universitetet när en kommer från en familj som inte är akademiker. Så här kommer en liten text ang mina tankar kring att plugga på universitetet när en kommer från en arbetarfamilj – utöver den ekonomiska frågan:

Jag märker att många kids till föräldrar som pluggat på universitetet inte riktigt fattar vad de fått med sig, men det märks ganska stor skillnad mellan folk beroende på vad de har för bakgrund. Baserat på kulturellt kapital dårå. Akademikerbarn har redan förförståelse för maktstrukturer och är på ett helt annat sätt vana vid att reflektera och analysera än vad knegarbarn är. När en kommer till universitetet antas det att du redan ska ha en kunskapsgrund – problemet är att det är svårt att tillgodogöra sig den om en inte kommer från en familj där information eftersöks och reflekteras över. Vilket såklart både är ett kulturellt problem inom gruppen men också ett utbildningsproblem.

För den som saknar kulturellt kapital och inte vet hur en för sig inom mer medelklassiga kretsar väntar ärligt talat rätt så mycket utanförskap på universitetet. Självklart spelar ekonomiskt kapital in här också. Det är rätt hårt att vara den enda som inte har en MacBook, eller den enda som inte har pengar från sparkonto att lägga på öl sista dagen i månaden. Det är lite som att vara tonåring igen. Och: Så länge som klassförakt existerar kommer arbetarklassen se det som ett risktagande att läsa på universitetet (och jo, klassförakt existerar. Det är varje gång någon säger ”men det är bara” i ekonomiska frågor, eller varje gång någon klagar på lantisar eller varje gång någon använder uttrycket ”white trash”. Eller varje gång någon klagar på att folk i Paradise Hotel är idioter som fläker ut sig. Eller varje gång någon tycker att det är enkelt att handla ekologiskt/vara vegan/skänka till välgörenhet).

Det är svårt att göra något som ingen annan gjort tidigare – speciellt om en bor på en ort eller umgås i kretsar där universitetsstudier inte är ett alternativ. Det handlar om att totalt lämna sitt sociala sammanhang för att uppsöka ett nytt (där en dessutom med 100% sannolikhet inte passar in, se föregående stycken). När du väl gjort klassresan och lämnat det där andra bakom dig passar du aldrig in där igen. Eller jag känner mig i vart fall alltid som en främling eller ett svart får när jag kommer hem och känner flera som säger samma sak. De diskuterar saker som jag har vetenskapliga belägg för, men jag biter om det för att inte skapa osämja. Det är som när en växer ifrån sin bästa kompis. I mitt nya sociala sammanhang har ingen förståelse för ekonomiska svårigheter, eller ens min känsla av utanförskap i att komma till universitetet utan att förstå hur allt fungerar redan. Jag tänker på det lite som när en var tonåring och alla vuxna missförstod en och tyckte en överreagerade (nu hade ju jag en psykisk störning iofs också, så det var väl kanske rimligt av dem. Men you get my point).

Att göra en klassresa är fan det sämsta och bästa jag gjort. Sämsta pga känner mig begränsad i sociala sammanhang – jag passerar iofs nu som den medelklass jag är, men det är inlärt, inte injicerat intravenöst sen födseln. Bästa pga jag kan och vet så mycket mer och det är roligare att ha intellektuella än att ha dumma diskussioner.

Och här kommer såklart några boktips pga böcker är bäst: Onanisterna, Som eld, Eleanor & Park, Miriam om natten, Jag är ju så jävla easy going, Vi håller på med en viktig grej och Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet.

Berätta gärna vad ni tänker om det jag skrivit i kommentarsfältet! Puss och ha en fin 1 maj.
FRED MELLAN FOLK, KRIG MELLAN KLASSER!

Rubrikcitatet är lånat av Marx.