Hela Marys värld består av en enda by. En enda by där systerskapet härskar. En enda by som är omringad av stängsel, skog och de oheliga. Trots att hon försöker kan inte Mary anpassa sig. Hon kan inte sluta tänka på vad som finns bortanför skogen. Byn kan inte vara det enda som finns kvar.

En dag får hon sin chans. Hon till och med tvingas ge sig av när de oheliga bryter igenom stängslet. Mary och hennes vänner är de enda som överlever. De har ingen aning om vart de är på väg. De vet bara att det inte går att vända om.

Stundvis känns det som att jag läst ofantligt många dystopier för ungdomar/unga vuxna på senaste tiden. Samtidigt kan jag inte få nog. Det är för tillfället min absoluta favoritgenre, och hur många jag än läser vill jag bara ha mer krig, apokalyps och misär. Minst av allt kan jag få nog av de starka, kvinnliga huvudkaraktärer som verkar känneteckna den här typen av böcker. I "De vassa tändernas skog" har vi alltså Mary. Mary vars dröm är så stark att hon vill riskera allt för den. Mary som inte nöjer sig med att endast överleva.

Sanningen att säga skulle den här boken vara enormt tråkig – om inte till och med meningslös – utan henne. Egentligen är hon knappast unik i den här genren. Många av hennes drag påminner direkt om till exempel Katniss i Hungerspelen. Ändå är hon en hjältinna som känns ny, rolig och intressant i den här tappningen. Mary är nyfiken, driven och framför allt vägrar hon att finna sig i den roll andra tvingar henne att spela.

På något sätt är det skönt att ha Mary i den här berättelsen. Kvinnosynen har nämligen återvänt till typ medeltiden. Mannen ska tinga kvinnan så snart hon är giftasmogen och om ingen vill ha henne måste hon gå i kloster. Som sagt har Mary oerhört svårt för att finna sig i det här. Hon vill inte finna sig i att bli tvingad. Ändå måste hon göra det. Och även om hon blir tvingad så är det skönt att känna att Marys frustration är densamma som min.

Bortsett från de enormt stereotypa könsrollerna är det en väldigt bra och spännande bok. Läsaren kastas in i handlingen direkt, även om den blir något seg en bit på mitten.

Jag blev rejält besviken när jag läste att bok nummer två i serien (japp, inte bara ännu en dystopi, utan ännu en dystopi-SERIE), "De dödas strand", inte handlar om Mary. Jag ser dock fram emot att läsa den ändå, och om den är lika bra som den första får tiden utvisa.

Klockan 10.00 den 2 september 1943 lämnade ett tåg Paris. Lasten bestod av 992 judar och tågets destination var Auschwitz. Ombord på det här tåget fanns Sioma Zubicky – en pojke, blott 17 år gammal. Ombord fanns även hans mamma och hans bror. Hans pappa var redan borta. Vid ankomsten till Auschwitz blev det indelade i olika grupper. Sioma i den ena gruppen, medan hans mamma och han bror fick snällt följa med den andra gruppen till gaskammaren.

Sioma fick ett nummer, 146021, och kläder i helt fel storlekar. Varje dag önskade han sig bort, men det skulle dröja fram till den 1 maj 1945 innan han skulle bli fri.

Den här boken är liten och tunn, men rymmer så otroligt mycket. Boken börjar med att Zubicky berättar om när han som barn bodde på olika cirkusar, och fortsätter sedan till tiden då hans familj bodde i Paris.

Det är en otroligt stark bok – allt annat än lättsmält. Den är så himla hemsk. Som om det inte vore nog med att Zubicky har lyckats trycka in åtminstone tio år på dessa 127 sidor, han har även ett fantastiskt språk. Eller så är det kanske det som krävs för att få plats med så mycket på så lite plats. Språket är otroligt målande och det känns nästan som om jag skulle kunna ta på handlingen. Jag kan se allting framför mig. Samtidigt kan jag inte för mitt liv föreställa mig hur fruktansvärt det faktiskt måste ha varit.

Till sist vill jag ge ett smakprov på det starka språket:

”Om precis två månader skulle jag fylla 19... Jag var befriad, fanns till, men fanns ändå inte... Kände ingen glädje, inte ens lättnad... Det kändes som om mina tårar för länge sedan hade torkat ut... 

Från den stunden blev Auschwitz min skugga och har förblivit det sen dess."

När jag rensade min bokhylla igår i ett försök att skjuta upp de uppgifter jag var tvungen att göra stötte jag på tre guldklimpar. Tre guldklimpar som jag läst så många att jag tappat räkningen. Tre guldklimpar som jag tyvärr glömt bort där de stått inträngda i min överfulla pockethylla.
Nu har jag i alla fall återfunnit dessa skatter, och tänkte berätta lite om dem.

Den första, Sanne gatubarn av Mecka Lind handlar om Sanne som bor i Köpenhamn och blir utslängd av sin mamma. När hon egentligen skulle ha gått i skolan måste hon klara sig själv på stadens vinterfrusna gator. Endast 13 år gammal behöver hon oroa sig för hur hon ska skaffa mat till nästan dag och hur hon ska överleva vintern.

Bok nummer två heter Cassie Palmers spöke och är skriven av Vivien Alcock. Cassies mamma påstår att Cassie är ett medum. Men Cassie vill inte vara något medium. Hon vill bara vara en helt vanlig tjej. När hon ska försöka få kontakt med ett spöke för att bevisa för sig själv att hon INTE är ett medium lyckas hon med just det - att få kontakt med ett spöke. Och när hon väl fått kontakt med spöket blir hon inte av med det.

Den tredje boken heter Vem är rädd för Beatie Bow? Den är skriven av Ruth Park och handlar om Abigail. Abigail är väldigt speciell. Hon har inte så mycket vänner. Av misstag råkar hon hamna i en tid hon inte känner igen. En snäll familj tar han om henne, men allt hon kan fokusera på är hur hon ska kunna ta sig tillbaka till sin mamma och sin tid.

De här är alltså några av mina favoritböcker från när jag var yngre. Det syns inte på bilden hur fullkomligt sönderlästa de är, men jag kan lova att det är både hundöron, skavda kanter och vikta pärmar på dessa!

Jag tror att det var få som missade att "Prata om det" tilldelades Stora Journalistpriset som årets förnyare förra året.

För er som inte är så insatta i vad "Prata om det" handlar om så tänker jag berätta det för er nu. Det handlar om att berätta om sexuella händelser som ligger i gråzonen. Sådana där händelser som man inte riktigt vet om de är övergrepp eller inte. Eller bara händelser som varit obehagliga. När din pojkvän tjatade till sig sex och du sa ja bara för att han skulle vara tyst. När du hade sex med en tjej bara för att ingen skulle tro att du var bög.

Det började som privat småprat. Sen exploderade det i tweets, bloggposter och uppmärksamhet i media. Boken innehåller samlade texter, hämtade både från tidningar och från internet.
Jag måste erkänna att jag själv inte har haft så mycket koll på "Prata om det". Visst hade jag väl hört talas om det och så, men inte riktigt förstått vad det var de ville. När jag sedan såg att Kalla Kulor släppt en bok med samlade #prataomdet-texter, ja, då tänkte jag att det var dags för mig att sätta mig in i hela grejen.

#prataomdet är en ganska liten bok. Sidantalet uppgår till 80, på pricken. Men på dessa få sidor rymmer sig massor av olika berättelser. De är skrivna av män, kvinnor, heterosexuella, homosexuella. Och alla är fullständigt olika. Ingen liknar någon annan – förutom om man ser till att alla är ”berättelser ur gråzonen”.

Jag tycker att själva boken är en rent fantastisk idé. Allra mest har ju "Prata om det" figurerat på internet, och här når man ju faktiskt även de som inte är alltför internetaktiva. Förutom att det är en fantastisk idé har de även lyckats bli väldigt bra. Texterna är noga utvalda och representerar vitt skilda sexuella situationer.

Nästan alla av texter i boken bygger på någon sorts norm. Att om man först sagt ja får man inte ångra sig. Hångel måste alltid leda till sex. Om en tjej har kort kjol betyder det att hon vill ha sex. Att killar älskar sex. Att killar aldrig säger nej. Att alla är heterosexuella. Det är på grund av dessa normer som många av situationerna i boken uppstår. Så ska det inte behöva vara. Det är därför vi behöver prata om det.

Jag är mitt uppe i förberedelserna inför mitt Nationella proven-tal i svenska. Gått runt och haft panik och hyperventilerat i två dagar (ska hålla talet på fredag morgon. Paniken när man på onsdag eftermiddag inte ens har börjat) för att jag inte vetat vad jag ska prata om.
Idag slog det mig - varför pratar jag inte bara om det jag kan bäst? Det uppenbara valet borde vara att prata om böcker.

Med en koppling till Boktjuven av Markus Zusak och Sofies krönika här på LitteraturMagazinet hävdar jag att böcker är livsnödvändiga. Har du någon gång känt när du läst en bok att den fått dig att ta tag i något som du tidigare inte orkat? Velat påverka ett samhällsproblem som du tidigare inte ens tänkt på existerade? Böcker kan vara en flykt från verkligheten - men en otroligt nyttig sådan, eftersom de faktiskt gör en skillnad. Böcker får mig att tänka, känna och reflektera. På andra sidan 239 sidor är jag en erfarenhet rikare.

Jag kan inte påverka handlingen i en bok. Men jag kan påverka handlingen i mitt eget liv. Böcker får mig att inse att jag borde göra det. Att jag borde akta mig för våldtäktsmän på internet, hålla reda på mina systrar och att jag inte ska kasta bort allt det som kvinnor jobbat för innan mig. Livet är ganska fint, och det vore väldigt dumt om jag kastade bort det.

Det är alltså lite av det jag kommer prata om på fredag morgon. Självklart var det en bok som fick mig att ta tag i skrivandet av talet.

Ni vet när man hittar en bok och bara tänker: "Fy sjuttsingen vad intressant det här låter!". Och man kan knappt bärga sig tills man får börja läsa boken i fråga. Så sätter man sig ner med boken och kan inte koncentrera sig alls.

Det händer mig varje gång jag ska läsa faktaböcker. Jag älskar fakta. Jag vet inte hur mång gånger jag har sagt att jag ä-l-s-k-a-r onödigt vetande. Det gör jag. Jag brukar bestämt hävda att onödigt vetande är det allra bästa vetandet. Så när jag ska läsa en hel bok fylld med just onödigt vetande så BORDE det vara den ultimata boken för mig. Jag borde älska varje sida av den. Men det gör jag inte.
Så fort jag öppnar boken blir jag trött och sömnig. På sidan två har jag förmodligen somnat med näsan i boken.

I måndags började jag läsa den mycket intressanta boken Kjolen av Christine Bard. Den handlar om kjolens historia som politisk symbol. Låt mig upprepa: MYCKET intressant bok. Men jag kan inte hålla mig vaken. Mycket frustrerande. När jag väl bytte till Syskonen Baudelaires olycksaliga liv blev jag pigg som en mört på två röda.

Kära läsare. Hur botar man faktaboksallergi?

Alexia Tarabotti har mörk hy, ett hiskeligt humör och ett parasoll hon håller av väldigt mycket. Hon är inte gift och alldeles för gammal för att inte vara det. Hennes familj ser henne som ett Hopplöst fall. Som om allt det inte vore nog har hon dessutom ingen själ.

Alexia lever i en lite steampunkigare version av 1800-talets London. Vampyrer, varulvar och människor lever bredvid varandra som jämlikar.

En dag börjar det dyka upp nyfödda vampyrer som ingen vill kännas vid. Alexia blir snart inblandad när en av de nya vampyrerna försöker anfalla henne.

I hela mysteriet med de nya vampyrerna finns det också invävt en kärlekshistoria. Alexia och varulven Lord Maccon kan inte riktigt bestämma sig för om de är kära i varandra eller om de hatar varandra.

Själva berättelsen i den här boken är helt i min smak! England och 1800-tal är två ingredienser som verkligen passar mig. När man sedan strösslar på lite övernaturligt på det... tja, där har ni grunden för en perfekt historia. Sen ska den bara skrivas också.

Jag gillar språket i den här boken. Det känns lätt och ledigt samtidigt som det inte tar överhanden.
Något jag däremot INTE gillar är de så kallade erotiska scenerna. Jag tycker inte alls att dessa hör hemma i den här boken. De drar faktiskt ner berättelsen ganska rejält. Om jag hade velat läsa en bok med erotiska scener hade jag valt en Harlequin-bok istället. Det är inte så himla kul när jag läser en bok och sen helt oväntad får uppkört i ansiktet (OBS! Om DU inte vill få det uppkört i ansiktet heller, så hoppa över kommande stycke):

”Generad, men mest av allt nyfiken (naturligtvis fortfarande helt vetenskapligt) fortsatte Alexia ned sina små utforskningar, lite mer varsamt den här gången. Hans hud var mycket len just på det stället, och längst in vid roten växte det hår. Earlen gav ifrån sig de mest tilltalande små läten när hon tog i honom.”

Ni får kalla mig pryd om ni vill, men jag tycker inte att det är trevligt. Om man bortser från det så är det en bra bok. Men så kommer dessa scener och förstör allt.

Dock är jag inte helt avskräckt. Eftersom det är en serie vet jag vad jag har att vänta i nästa bok och kan således vara mer förberedd. Därför kommer jag absolut fortsätta läsa Parasollprotektoratet (som serien heter)!

Det här är ett seriealbum som bygger på fenomenet nätgrooming – eller gromning, som det heter på svenska. Det innebär att en vuxen person skapar ett känslomässigt band till ett barn i syfte att utföra sexuella övergrepp.

Boken handlar om Elin. Elin drömmer om att träna kampsport. På internet får hon kontakt med André, som är kampsporttränare. Han erbjuder Elin privatlektioner fram tills hon kan börja i en grupp. Han talar om för Elin att hon var ond i sitt förra liv, och därför behöver han hjälpa henne genom arbeta viss punkter i hennes kropp.

Efteråt försvinner Elin in i sin egen värld. En värld under havet.

Den här berättelsen är så hemskt. Hemskt och så himla snyggt framförd. Den är så välritad. Jag älskar verkligen Sofia Malmbergs stil och hoppas att hon kommer släppa fler böcker. Hon har varit sparsam med text, vilket jag verkligen gillar. Man får tolka in lite eget i bilderna. Allt finns inte serverat framför en.

Något jag blev lite konfunderad över var slutet. Det blir lite abrupt och avklippt. Det känns ihopstressat. Det känns som att det har gått väldigt kort tid, men egentligen får läsaren aldrig veta hur lång tid som faktiskt gått.

Jag skulle vilja se att lärare plockade fram den här i skolorna. Ja, jag vet, det är ett seriealbum och ingen riktig bok. Men det kanske är dags för lärare att inse potentialen för seriealbumet i undervisningen. Serier är ofta lätta att ta till sig även om man inte är någon storläsare. Det här albumet avhandlar ett ganska viktigt ämne, och genom att plocka fram det tidigt kanske man kan göra barn mer medvetna när de surfar på internet.

Jag har för andra gången i år slagit rekord i flest lästa böcker per månad. Alltså mitt eget rekord. Och vilken månad det varit sen då! Recensioner har det varit sämre med, men jag ska försöka hinna lite i veckan. Jag går nog över till listan direkt!

1. Eld - Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren
2. Fel grav - Kelly Link
3. Skalpelldansen - Jenny Milewski
4. Kaninhjärta - Christin Ljungqvist
5. Rör mig inte - Tehereh Mafi
6. Nattens cirkus - Erin Morgenstern
7. Borttappad - Shaun Tan
8. Grymhet - Birgitta Lindqvist
9. Zelda 2: Kampen fortsätter - Lina Neidestam
10. Världens tråkigaste man & revolten på Atlantis - John Wanloo
11. Elin under havet - Sofia Malmberg
12. Själlös - Gail Carriger
13. The tales of Beedle the Bard - JK Rowling
14. Allt jag säger är sant - Lisa Bjärbo
15. #prataomdet
16. Med förintelsen i bagaget - Sioma Zubicky
17. Molly Moons fantastiska bok om hypnos - Georgia Bying

Jag har inte bara slagit rekord i flest antal lästa böcker. Jag har också slagit rekord i störst andel orecenserade böcker... Skärpning på den! Det är ju dessutom böcker jag verkligen vill berätta om.
Nåja, det blev en barnbok, sex ungdomsböcker, en som ligger lite däremellan barn och ungdom, tre seriealbum. Absoluta favoriten den här månaden var helt klart Eld.

Maj månads utmaningen är det Sofie som står för. Hon har valt temat Ungdomslitteratur av svenska författare. En fördel med ungdomslitteratur är att det ofta är lättläst. Snabbt, det händer mycket och är lätt att ta till sig.

Jag tänkte, likt förra månaden, berätta vad jag har läst och vad jag tänker läsa. Den här gången blir det inget "som också finns i min bokhylla", eftersom jag helt sonika inte har någon svensk oläst ungdomslitteratur i min bokhylla. Jag kommer nog behöva göra mig ett besök på biblioteket. Ungdomslitteratur är ju en av mina favoritgenrer, så jag har valt ut tre stycken av mina favoriter som jag läst under vintern/våren (annars hade jag kunnat göra den här listan hur lång som helst).
 
Vad jag har läst 

Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag av Sara Ohlsson tog jag även upp på Internationella kvinnodagen. Dock tycker jag att den är värd lite mer plats. Den handlar om Olivia som blivit dumpad av sin pojkvän och sedan skiter i vem och hur många man får hångla med. Denna släpptes även nyligen på pocket, för er som föredrar det formatet!
 
Pojkarna av Jessica Schiefauer vann Augustpriset förra året. Det tycker jag verkligen att den är värd. Kim, Momo och Bella upptäcker hur de under kortare perioder kan förvandlas till killar. Det gör i alla fall Kim helt berusad, och snart har det blivit en drog med ett sånt beroende att hon inte kan sluta.
 
Allt jag säger är sant av Lisa Bjärbo läste jag alldeles nyligen och fastnade totalt. Den handlar om Alicia som tycker att skolan är trist och därför hoppar av och börjar jobba på ett café istället.
 
Vad jag har tänkt och tror är rimligt att jag hinner läsa

Efter att ha läst Lisa Bjärbos Allt jag säger är sant är jag även sugen på att läsa Det är så logiskt alla fattar utom du. Johan har varit hemligt kär i sin tjejkompis i fyra år. Han och Ester har varit kompisar sedan tidernas begynnelse. Han tycker inte att det räcker längre. Och snart står han inte ut med att höra tjatet om Adam längre.
 
Jag vill bara att du gillar mig av Ingrid Olsson handlar om en gymnasieklass där inget har något gemensamt förutom en enda sak: Alla vill bli omtyckta.

Jag tänker faktiskt bara sätta två stycken den här gången. Det börjar kännas av att studenten närmar sig, för skoluppgifterna börjar ta formen av ett berg. Vad planerar ni att läsa?