För några timmar sedan satt jag i ett beige mottagningsrum i Fittja centrum och sa: "Jag kan inte göra skillnad på om jag behöver gå här eller om jag bara inte klarar av att släppa taget".

När psykiatern sa att hon inte kan se någon sjukdom längre tappade jag andan. Kippade kippade kippade efter luft. Försökte andas ut trycket över bröstet, försökte svälja bort klumpen i halsen.

Femton år efter den första kontakten är jag officiellt utskriven från psyk. Idag var sista gången jag var där. Och ja, visst har det varit så på senare tid att jag inte riktigt vet vad jag behöver från dem. Men ändå pressas överkroppen ihop vid tanken på separationen. Det är 100 gånger värre än att flytta hemifrån. Kanske för att det är en identitetskris som jag helt plötsligt måste ta tag i. Visst, jag har gått igenom en liknande kris förut, men nu måste jag liksom släppa det sista.

För helt plötsligt är jag inte sjuk, för jag är högfungerande. Jag har ångest ibland, men jag vet hur jag gör för att hantera den. Inte själv. Men det stöd jag behöver finns inte på en psykmottagning. Det stöd jag behöver finns hos min man, min katt, min mamma, resten av min familj, hos mina vänner. Jag är svår, inte sjuk. Bara annorlunda. Inte som du är van vid i relationer. Jag kräver mer tydlighet. Jag kräver mer närhet. Ibland behöver jag att någon säger att det inte är en katastrof. Ibland behöver jag att någon bara håller mig kvar i det viktiga lite. Ibland behöver jag bara vara i ett tyst och lugnt rum där jag inte blir anfallen av intryck. För jag kan inte sålla ut det viktiga.

Ibland – eller ofta – är jag osäker i nya relationer. Osäker på om du ska klara av att jag har ångest, för vi kan inte vara vänner utan att du vet och förstår det. Att jag har ett känslomässigt ben som viker sig ibland. Att det händer att jag reagerar för mycket. Att jag inte svarar på dina meddelanden eller inte klarar av att ses för att min hjärna spökar. Men jag är kanske också den mest tillgivna vän du haft. Jag vill lova att jag är värd besväret. För jag har 100 kvaliteter som väger upp för det som är mindre bra. Vem har inte det?

Ibland mår jag dåligt över att inte kunna prestera. Är rädd för att inte klara av. Men vem har inte ett dåligt knä, eller känslig mage utan att det klassas som sjukdom? Jag kan leva normalt nu, jag behöver inga kryckor att gå med eller någon som visar mig vilka övningar jag ska göra för att bli starkare. Jag kanske inte kan jobba heltid, och kanske aldrig kan det. Eller så blir jag starkare, och orkar med även det. Jag kanske inte klarar av att plugga just nu. Men det är ingen katastrof. Det löser sig.

Och tja, jag kanske inte fungerar till 100 % som vem som helst. Ibland är min hjärna taskig mot mig. Men psykvården, jag behöver inte dig längre. It's time to let you go.

Nu ska jag gråtande städa hela lägenheten till Belle & Sebastian. Och sen ska jag njuta av hur fucking långt jag kommit. Över att jag har fyra år på universitetet i ryggen, att jag inte längre vill ta livet av mig, inte längre skär mig, inte längre ligger i sängen fram till fyra på eftermiddagen. Över att jag vill gå upp ur sängen på mornarna. Jag är inte sjuk. Jag är bara lite knepig. Jag har problem på fel ställen. Det känns inte som en katastrof faktiskt.

Rubrikreferenser: Oh Laura – Fine Line