Jag är en sån där person som lyssnar stenhårt på ett band i taget (ok, kanske inte riktigt, men ändå). I början på sommaren var det Grateful Dead, sen Belle & Sebastian, sen Big Star och nu har turen kommit till Black Keys. Som ju är ett tvåmannaband. Och då kom jag på att jag faktiskt väldigt mycket gillar några andra tvåmannaband, så det tänkte jag tipsa om idag. Och obs på att inget av dem är Johnossi. Lyssnade skitmycket på dem för några år sedan, men sen tröttnade jag.

Men vi kan ändå börja med Black Keys eftersom jag då lyssnar sönder dem för tillfället. De är två snubbar som gör rätt så soulig blues blandat med garage och indie. Ibland rätt så dansant. Bästa bästa skivan är Brothers! Har i och för sig faktiskt inte lyssnat på de två senaste eftersom de inte finns på Spotify. Men ändå.

Death From Above 1979 upptäckte jag i början på förra året, och lyckades av en slump boka en Berlin-resa precis samtidigt som de spelade där. Bra va! De är två snubbar som gör discoindie som drar mer åt punkhållet än åt electrohållet (vilket vi ju gillar). De har bara gjort två fullängdare och en EP, men jag tycker i vart fall att den senaste – The Physical World – är grejen. Alltså seriously dope.

Två andra trevliga snubbar är Royal Blood som släppte sin debut 2014 och fortfarande inte gjort nåt mer. Högst dåligt. Det här är också ganska bluesig garage, fast med extremt tydliga Zeppelin-influenser. Bra grejer.

Dock: Märker ni ett stort jävla problem med det här inlägget? Tre band – SEX SNUBBAR. Bara dudes. Och jag som hatar män och allt. Så jävla tröttsamt. Försökte komma på tvåmannaband med bara tjejer i, men de enda jag kom på är Tegan and Sara och de har ju ändå kompband. Systraskap finns ju förstås, men de är inte riktigt min tekopp.

Så om ni har några bra tips på området tvåkvinnoband så får ni mycket gärna lämna en liten kommentar. Puss och trevlig helg!

I förra veckan var jag en snabbvisit på universitetet för att lämna några böcker. För första gången sedan slutet på maj. Jag har dragit mig för att åka dit, för det blir så himla slutgiltigt på något vis. Att jag inte pluggar nu, och inte heller kommer göra det till våren. Dragit på mig biblioteksskulder jag inte ens vågar titta på bara för att jag inte kunnat deala med mitt eget beslut (eller beslut och beslut – som om jag hade något val här. Att plugga en termin till hade vara att trycka ner gaspedalen i botten samtidigt som nosen på bilen pekar in i en bergvägg. Jag vet ju det, ändå är det så hårt).

En gång åkte jag förbi universitetet med bussen ut till mamma och fick ett sting i magen av saknad. Längtade, längtade, längtade. Nu är all tid jag tillbringar där ren och skär ångest. Jag grät på tunnelbanan därifrån. Det som en gång varit mina drömmars plats står nu som ett monument över mitt eget misslyckande. Jag är så rädd att jag aldrig ska komma tillbaka. Aldrig mer avsluta det jag påbörjade. Så jävla rädd att det ska sluta i brustna visioner, tomma ord. Att jag ska bli fast på bokhandeln resten av livet. Och det värsta är att jag låter universitetet vara en symbol för allt som blev fel förra hösten. Jag låter läraren jag hade då ta hela skulden för att jag planerade dåligt.

Ändå lyssnar jag dåligt på Victor när han säger att jag ska ta det lugnt. Inte säga "jag orkar inte" och ändå säga ja. Utan säga "jag orkar inte" och sen avstå. Jag blir så besviken på mig själv vad jag än gör. Jag orkar inte vara som normala människor. Och när jag försöker blir ALLT så svårt att jag förstör det som jag vill mest. Och jag är så rädd att jag ska återgå i mode där jag inte sover, utan bara skruvar mig oroligt mellan lakanen. Bara ligger med ett tickande i bröstet. Förra året påminde det mig om allt jag inte hann göra. Nu påminner det mig det jag hade kunnat göra nu om jag inte hade pajat allt.

Och jag hatar att alla frågar mig när jag ska börja plugga igen – inte illvilligt. Jag vet att de bara undrar, att de vill planera en New York-resa till våren, dricka kaffe med mig i skolan. Jag vet att de vill vara snälla, omtänksamma. Men allt jag hör är "Varför är du inte lite duktigare? Varför jobbar du inte på lite mer?", eftersom allt jag orkar är att jobba max fyra dagar i veckan. Jag fick välja fritt hur mycket jag vill jobba i julhandeln. Jag tackade nej till heltid. För jag pallar inte. Känns ändå skönt att alla på min arbetsplats har någon sorts förståelse för att jag inte orkar heltid. Förra julen pluggade 100% och jobbade 60%. Nu: Jobb på 80%. That's it. Och jag är ändå så jävla orolig över att det ska vara för mycket. Och framför allt har jag så ont så ont i magen över att jag aldrig ska klara av att ta mig tillbaka.

Rubrikreferens: The Pretty Reckless — Oh My God

Jag har redan skrivit ett inlägg om mina känslor efter att ha läst klart den här boken – och ärligt talat återhämtade jag mig inte på resten av den dagen. Jag var nedstämd och tankspridd (så pass att jag körde in i en annan bil på parkeringen. Några tusenlappar åt helvete (eftersom det såklart bara var MIN bil som blev skadad), vill ha en varningstriangel på den här boken alltså) och kände mig allmänt skör. Jag skulle ju säga att det är ett ganska bra betyg. Men den var också på något knäppt sätt precis vad jag behövde just nu.

De senaste veckorna har jag gått runt och fotat och fotat i butiken. Saker som jag vill läsa, fina omslag och sånt. Är urfattig denna månad dock (känns inte ens kul att få lön, har bara ont i magen), så det blir inga bokköp för mig... Inte ens October Faction och The Midnight Star som legat och väntat på mig ett bra tag nu. Får fortsätta gå runt och drömma och klappa på alla fina böcker. Veckans Top Ten Tuesday är i alla all all about Halloween, men möjlighet att modifiera lite som en vill. Så här är sex stycken läskiga böcker jag hade köpt om jag hade pengar:


1. The Penguin Book of the Undead, Scott G. Bruce
2. After Supper Ghost Stories, Jerome K. Jerome
3. Rest in Pieces: The Curious Fates of Famous Corpses, Bess Lovejoy
4. Haunted Castles, Ray Russell


5. Travelers Rest, Keith Lee Morris
6. Thin Air, Michelle Paver
7. Dark Entries, Robert Aickman
8. The Penguin Book of Witches, Katherine Howe

Och alltså kolla bara på dessa omslag? Är inte alla sjuuuukt snygga? Gillar Thin Air och Haunted Castles mest! Vilka tycker du är snyggast?

I början på juli blir Matilda dumpad. Hennes kompis Miron bestämmer de ska ta juli till att flippa ur totalt – göra allt som är förbjudet utan att någon ska döma eller komma med pekpinnar. Vad Matilda än säger att de ska göra måste Miron säga ja. När juli i slut ska Matilda under inga omständigheter vara ledsen med. Allt ska vara bra. Men Matilda upplever att Miron inte finns där på det sättet hon velat. Så samtidigt som hon famlar runt på Stockholms gator efter den där välbekanta kroppen som var hennes ex, känner hon sig stundvis också ensam och övergiven av Miron.

Som bekant föll jag som en fura för Beijers första bok, Det handlar om dig. Förutom Beijers språk har dock Allt som blir kvar väldigt få likheter med debuten. Här har vi en betydligt mörkare och högre – kanske mer litterär – berättelse som förlorar sig i helt känslor. Så pass mycket att jag ibland tappar bort vad boken handlar om. Tyvärr tycker jag – trots att detta alltså är Beijers andra bok – att det hela ibland blir lite amatörmässigt. Det känns inte som att det finns någon tanke kring hur berättelsen är uppbyggd – ingen stegring, ingen ordentligt fattbar tidslinje och rätt så osammanhängande.

Jag får heller ingen känsla för vem karaktären Matilda är, och ärligt talat skiter jag i vad som händer med henne. Kanske är det för att hon liksom inte blir något annat än ledsenhet. Att vara trasig är hennes enda karaktärsdrag, och utanför den blir hon liksom ingenting. Det blir så himla ointressant på något vis.

Dessutom: Fattade nada och ingenting av deras vänskap. Tyckte verkligen det var skitkonstigt. Och så mycket droger. Så galet mycket droger. Och en annan sak som inte made sense: Slutet. Förstod ingenting av slutet. Det här att (spoiler, markera för att läsa) [Miron explicit säger att han sabbat Matildas och Olivers förhållande och att hon ba "Sure whatevs" när hon kräkts upp allt hon ätit i typ en månad för att hon varit så ledsen.]. Och så blev jag så jävla arg när de sprang över tågspåret med taxen. Skiter väl i hur det går för Matilda och Miron, men varför riskerar de livet på en liten tax? Och stör mig på att ingenting någonsin får konsekvenser, förutom att hon blir av med jobbet.

Okej, såhär: Jag tyckte inte den här boken var SKITdålig. Kanske inte ens dålig. Den var mest ett stort "MJEH" *rycker på axlarna*. Om jag skulle läsa den med det jag visste om den nu? Nä. Om jag fick välja om skulle jag välja en annan bok.

Allt som blir kvar
Sandra Beijer
206 s.
Natur & Kultur
2016
Goodreads

...det bara verkar så. De senaste veckorna har varit rätt tuffa. Inte på grund av yttre omständigheter egentligen, men mitt psykiska skick har varit rätt dåligt. Och så himla deppigt, för jag ser i bloggar och sånt att så himla många verkar må dåligt nu. Hävdade senast för ett par veckor sedan att jag inte brukar märka av några höstdepressioner, men nu verkar jag växla mellan zombie-mode, depp-mode och sånt jävla brutalt rå-ångest-mode. Så jäkla sämst. Den kommande veckan har jag i alla fall schemalagt tre inlägg åt er. En Top Ten Tuesday och två recensioner. Hoppas ni gillar och att ni känner att ni får lön för mödan när ni ju ändå fortsätter komma in hit och kolla även när jag inte postar nåt. Puss!

Det finns få saker jag tycker är så tungt som avsked. Ju mer oåterkalleliga, desto jobbigare. När jag vet att det dröjer lång tid till vi ses. Eller ännu värre de där som innebär slutet. När jag vet att det avslutar något fint och bra. Det är skitsvårt för mig. Eller jag antar att det är jobbigt för alla personer såklart. Men jag är alltid den som inte kan hålla masken. Som får en sten i bröstet som kräver att jag sätter mig på golvet. Jag är den som gråter på tågperronger.

Sex stycken femåringar försvinner. Elva år senare kommer fem stycken tillbaka. Inget har något minne av var de varit eller vem som fört bort dem. Dock verkar de ha lämnat ledtrådar till sig själva – problemet är bara att de inte är så himla lätta att tyda.

Jag köpte den här för att jag helt klart tyckte att omslaget ihop med beskrivningen lät som något jag skulle gilla. Känner att omslaget ger lite samma känsla som Lauren Olivers Vanishing Girls och det var faktiskt ärligt talat det jag mest gick på.

Detta är dock en något mer science fiction-y berättelse, även om ifall en skulle hårddra det hela så är det inte alls SF – what so ever. Eller förlåt, antar att jag spoilat nu att de inte har blivit kidnappade av aliens, men det kanske är ok? Jag trodde ändå aldrig på det medan jag läste.

Hursomhelst – det hela börjar sjukt bra tycker jag. En plot som verkligen bygger upp för intriger. Vi har en antydan till en kärlekstriangel och hela den biten känns förstås väldigt krystad. Till att börja med känns det som att det inte var det första jag skulle gå på som författare. Det finns så otroligt mycket andra ämnen att undersöka här – till exempel det som behandlas lite kort i och med att xxx inte alls känner någon sammanhörande känsla med sin mamma. Jag tycker att det är sjukt intressant och hade gärna sett mer av det. Istället får vi en kärleksfnurra som inte känns speciellt trovärdig – och framför allt: känns helt irrelevant för resten av berättelsen. Det är som att Altebrando har bara: "Aaaah, juste, när en skriver YA ska det ju vara en kärleksberättelse med också!" och tagit med det bara för att det "ska" vara så.

Så okej, under själva berättelsens gång stör jag mig på kärleksskiten, men har ändå svårt att lägga ifrån mig berättelsen. Alltså språket! Drivet! The perfect amount of information! Den är verkligen skriven för att läsa i en sittning och det fungerar nästan lite FÖR bra. Eller well, det fungerar för bra, och det är också anledningen till varför jag inte rekommenderar den här boken. Eller alltså, det blir ju ingen problem förrän på slutet. Altebrando bygger upp och bygger upp och bygger upp och när en kommer till det Spektakulära Slutet så... kommer det inte. Det bara tar slut medan flera frågor står obesvarade. Vi får veta vem och lite kring vetenskapliga motiv, men inget om personliga, inte precis hur det gått till och framför allt får vi aldrig höra kidnapparen.

Så. Det här som skulle kunna vara en sjukt spännande bok med flera filosofiska tankar om minnet samt diskussion kring familj och tillhörighet faller istället ganska så platt. Vilket känns tråkigt, för den har så otroligt mycket potential som liksom bara mynnar ut i intet. Och ärligt talat känner jag att det är sån otrolig lathet från författarens sida att inte ge den det slut den förtjänar. För faktiskt, slutet förstörde hela boken för mig. Den gick från en 4 till kanske 2,5.

The Leaving
Tara Altebrando
432 s.
Bloomsbury
2016
Goodreads

Här kommer ett sådant där litet inlägg med vad länkar jag sparat på den senaste tiden.

→ Ett recept på Butterbeer.
→ Färgläggningsbilder med normkritiska prinsessor och superhjältar. Alltså kommer ni ihåg färgläggningsbilderna en fick på fritids? Jag kommer i och för sig bara ihåg att vi hade Pokémon och Mulan (vilka ju ändå är ganska nice), men ofc är det ju som med resten av samhället annars: Mjuka prinsessor, hårda superhjältar. Här finns istället hårda prinsessor och mjuka superhjältar! Woo!
→ Internetmuseum på facebook. Delar en hel massa teknikrelaterad historia! Sjukt kul att få flödet tycker jag. Gillade extra mycket den här bilden, om att Illustrerad Vetenskap skrev 2002 om en trådlös skärm en kunde surfa på som kanske skulle bli tillgänglig för alla i framtiden.
→ 13 bilder som visar varför jag är feminist.
→ Jag är ingen alls. Vilket handlar om sånt jag tänker på rätt mycket nuförtiden. Det här att jag behöver jobba på att vara lycklig utan att vara en megaspeciell person. Och att sluta vara avundsjuk på liv jag inte vill ha.
→ Romanbygge pågår. Louise på lugnochfin skriver om hur hon planerar en roman. Ska ha det här i bakhuvudet ett tag.
→ Sociala monster. Spännande program på SVT om sociala media och hur vi hanterar all information vi matas med. Första avsnittet gick igår, men finns nu på SVTplay. Hurra! Bara en halvtimme långt också!

Min reaktion när jag såg temat för veckans Top Ten Tuesday:

Mvh Villain-lover.

Alltså jag har verkligen en grej för skurkar, och ju obehagligare desto bättre. Helst ska de krypa under huden och nästan få mig att gråta av frustration för att de är så omöjliga. Heath Ledgers joker i The Dark Knight är ju precis sådan. Satt och torrgrina senast vi såg den pga så obehaglig. Här kommer några av mina favoriter:

1. Christopher Pelant i Bones
Ohmy, ohmy, även om hela Pelant-ploten spårar lite i slutet är det här en av mina favoriter när det gäller tv-skurkar alltså. Så jäkla obehaglig och omöjligt.

2. Moriarty i Sherlock
Har aldrig haft en grej för Moriarty innan (eller alltså jag har ju aldrig läst någon Sherlock Holmes-berättelse, så svårt) Andrew Scott kom och ba va awesome. Har i och för sig en grej rent allmänt för Andrew Scott.

3. Captain Phasma i The Force Awakens
Jag gillar nog egentligen mer idén om Captain Phasma, mest pga EN FÅR KNAPPT SE HENNE I FILMEN? Ser mycket fram emot att se henne i filmen som kommer nästa år (pga IMDb säger att hon är med i den). Men ok, Phasma är ju inte en sån där under-huden-obehaglig typ, utan mest bara allmänt cool.

4. President Snow i The Hunger Games
Okej nu är vi tillbaka på under-huden-obehag. Det jag gillar med Snow är att han är så oförutsägbar och en vet liksom aldrig var en har honom.

5. Skuggmästaren i Grishatrilogin
Herregud, jag har en smått pinsam tendens att bli attackkär i skurkkaraktärer – bland annat Skuggmästaren. Alltså en vill ju ogärna gilla bad boys för de har ju en tendens att vara ganska onice:a. Meneh, huvudstupa hjärtat först. (Och OBS på att jag på ett rationellt plan INTE gillar sådana karaktärer, att jag kan se hur det är konstruerat och hur hemska de är, men tyvärr så dras jag tydligen till fel personer när jag läser. NÄR JAG LÄSER. IRL drar jag bara till mig helyllepersoner hur mycket jag än försöker odla bilden av mig själv som cool).

6. AIDAN i Illuminae
Visst måste en ändå älska vissa välkonstruerade AI-skurkar? Här har vi en manipulativ jävel. Det bästa händer ju förstås i slutet, SÅ INGA SPOILERS HÄR INTE.

7. SPOILER ALERT [Ava lite mer text för att inte spoila på korthet i namnet] i Ex Machina
Jag såg Ex Machina på enda biovisningen i Sverige under Way Out West förra året och ÄLSKADE DEN. Måste få Victor att se den här filmen snart (han valde att träffa sin kompis istället, pffffff)... Men kan liksom inte förklara mig, men älskar den perfekta kombon av SF och mindfuck här. BÄSTA kombinationen dessutom. Var mindblown när jag gick från biografen.

8. The Other Mother i Coraline
Alltså detta creeps me out på riktigt alltså. En annan mamma i en parallell verklighet som är typ perfekt. Förutom att du måste stanna där för alltid.

Och här kommer några stycken jag inte tycker är så spännande:
1. Levana i Lunar Chronicles
Det här känns som en sjukt ointressant och intetsägande skurk. Kan hon inte få bli lite obehagligare? Har ju i och för sig bara läst del ett och två i denna serie, men ändå.

2. Warner i Juliette Chronicles
Ehm, det här är ju då en av de pinsamma karaktärer jag brukade gilla. Nu minns jag honom mest som en jävligt gnällig och jobbig typ som tyckte synd om sig själv hela tiden. Rent intellektuellt kunde jag ju tänka även förut att han var en skit att att det var en skymf mot... ALLT hur det hela slutade.

För övrigt, en sak som jag tänkte en del på medan vi var på museer i Berlin och Prag: De värsta värsta skurkarna är typ alltid på riktigt. Tänker ibland på det Marie Lu sa till mig när jag träffade henne – att det värsta vi kan föreställa oss redan har hänt (jag var inne på det här en del med Leigh Bardugo också, även om det inte var speciellt mycket av det som kom med i slutversionen av intervjun). Det värsta är på riktigt. Och om jag blir helt svag i knäna av att stå på Václavplatsen i Prag eller lägga handen mot en rest av Berlinmuren – fatta alla ställen där det fortfarande inte är bra? Jag önskar att vi kunde stänga in de värsta typerna i böcker och låta dem stanna där. Låta dem bli enbart skrämmande berättelser. Det hade varit trevligt.
SparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSpara