Visheten vaknar var en av de böcker jag såg fram emot mest den här hösten. I En väktares bekännelser får vi stifta bekantskap med Tilda som är väktare. Hon har till uppdrag att hålla koll på Stockholms alla rådare – det vill säga typ tomtar och troll och andra övernaturliga väsen. Och de har MYCKET DUMT för sig. Eller ok, det är typ en underdrift. Om de inte hade haft Tilda och hennes mormor hade det seriöst varit total mayhem. I Visheten vaknar börjar trollen upphetsat förbereda sig för något, men eftersom de inte är så himla smarta är det inte riktigt någon som vet vad det är som komma skall. Tilda lyckas i alla fall luska fram att en jungfru ska offras. Och sen är det en vittra som försvunnit. Och vänskapen med Imane blir lidande. Och Hakim – det är trevligt att vara kompis med honom, men vill Tilda verkligen att de ska vara ihop? Och Natta bestämmer sig för att flytta till Frankrike. Allt på en gång, med andra ord. Eller kanske: Tilda försöker vara en normal tonåring, samtidigt som några himla troll ska offra en himla jungfru.

Jag tänker börja i slutet: Jag kände stor tomhet när den här boken tog slut. Att vistas i den här boken är – även det är sjukt kaosigt – så sammankopplat med värme för mig. Tilda blir som en vän en ogärna vill skiljas från. Elin Säfström lyckas liksom inte bara skriva väldigt vettig urban fantasy, utan dessutom göra det med en stor dos humor och samtidigt göra en riktigt bra tonårsskildring. Och jag får liksom en känsla av att författaren verkligen gillar sig huvudkaraktär och känner för henne?

Om ni hakat upp er på ordet "kaosigt" här uppe som negativt tolkar ni mig fel. Det är just kaoset jag uppskattar och som jag upplever gör den så otroligt annorlunda jämfört med många andra ungdomsböcker. Det är mycket hela tiden, allting händer vid fel tillfällen och tempot är megahögt genom hela boken. Och jag gillar verkligen att fantasy OCKSÅ får vara såhär! Inte bara seriöst och allvarligt och ett relativt stadigt händelseförlopp där saker faktiskt går åt rätt håll ibland. Här kastas läsaren fram och tillbaka – jag gillar verkligen att den är mer oförutsägbar än förra boken. Här känns det som att Säfström verkligen har steppat upp sitt game, och planteringar och sådant sker inte riktigt lika tydligt som i En väktares bekännelser.

Med andra ord: En uppföljare som är ännu bättre än den första boken, vilket jag tycker en ser himla sällan alltså. Jag säger bara: way to go Elin Säfström, om du fortsätter åt det här hållet kommer jag personligen söka upp dig och be dig på mina bara knän om att aldrig sluta skriva den här serien.

     Visheten vaknar
     Elin Säfström
     288 s.
     Gilla Böcker
     2017
     Goodreads

Det här blir en lite recensionstung vecka – både torsdag och fredag blir recensionsdagar. Men så blir det ibland. Nästa vecka har jag bokat in i alla fall ett lättsammare inlägg på fredagen. Plus ligger så sjuuuuuukt mycket efter med recensionerna pga bloggpaus. Känns också som att jag borde skriva något mer personligt snart? Jaja, det kommer! Jag har lite planer, men för få dagar för alla mina planerade inlägg!

Idag blir det i alla fall kortrecensioner av en hel hög med serier jag läst. Det är fyra stycken första-volymer/en fristående. Spoiler alert: Alla är väldigt läsvärda.

Animosity vol 1

In Real Life

In Real Life är en extremt gulligt tecknad serie om hur en får bete sig på internet – men också visar på möjligheterna i att spela med folk från hela världen. Anda börjar spela ett onlinespel och får veta av en äldre tjej det finns så kallade "gold farmers" som olagligt samlar in saker i spelet och sen säljer dem till andra spelare. Anda följer med den andra spelaren på raids för att försöka döda så många som möjligt av dessa. När hon spelar själv en dag blir hon vän med en – och inser att han tjänar hela sitt uppehälle på detta, och att han inte har några andra försörjningsmöjligheter. Anda inser att hon kanske måste omvärdera synen på vad som är rätt och fel – att gränserna kanske är mer luddiga och hela tiden måste omförhandlas. Jag tyckte den här var fin, men kanske något ytlig. Känns som att den skulle passa bättre för en betydligt yngre läsare, men för en >16 skulle den säkert fungera utmärkt!

Giant Days vol 1

Motor Crush vol 1

The Vision vol 1: Little Worse Than a Man

Den här läste jag mest för att den var Hugo-nominerad, men jag är ändå glad att jag läste den och tycker att den är väl värd nomineringen. Vision försöker med familj flytta in i en amerikansk villaförort, och allt hans fru vill är att leva ett normalt familjeliv. Det är dock lite svårt när en android och dessutom har en make som är superhjältar och folk DESSUTOM är fett snarstuckna. En väldigt aktuell serie om främlingsfientlighet och att sticka ut i ett i övrigt homogent samhälle.

Hur i hela friden toppar en egentligen en bok som Du, bara? Alltså den är ju ett himla mästerverk, så sjukt svårt. Även om jag inte tycker att Anna Ahlund TOPPAR Du, bara med Saker ingen ser är den helt klart en värdig efterföljare.

I Saker ingen ser får vi under ett år följa sex stycken ungdomar som ingår i samma gäng. Det handlar om Fride som är kär i Miriam som inte gillar Fride lika mycket som hen gillar Miriam. Det är Yodit som är nyast in i gänget och försöker förstå sin plats i det. Det är Jonathan vars syster dött, och vars minne han hela tiden måste förhålla sig till. Sebastian som bestämmer sig för att kyssa en ny person i månaden under ett år – mest för att det ska hända något – men som kommer på att det kanske mer skapar problem och fel sorts äventyr. Linn har mer talang än hon klarar av, och Aron måste hela tiden leva i skuggan av sin syster.

Något som jag reflekterade över hela tiden medan jag läste boken var att jag inte EN ENDA GÅNG funderade på vad som hade hänt vem. Jag har fasen läst kortare böcker med fler karaktärer att hoppa mellan och ändå blandat ihop vad som hände vem. Gillar också jättemycket bredden på karaktärerna utan att etiketter sätts <- grej som jag uppskattar jättemycket. Alltså det är ingen som SÄGER att Sebastian är bi, men det behövs inte. Det är liksom ur-show-don't-tell, något som ändå många författare missar. Älskar't. Älskar också hur just det utmanar mina egna fördomar om folk också. Hur jag hajar till och ba "WAIT!!!!" när han först kysser en tjej och sen en kille (och då är jag ändå själv pan...). Uppenbarligen är jag också hjärntvättad av samhället, trots att jag och mycket annat vänsterpack gärna vill tro att vi kan se bortom det. Och därför är väl den här typen av böcker så himla bra och viktiga.

Och inte bara representationsmässigt är karaktärerna bra, utan alla är liksom kids jag vill hänga med och verkligen genuint gillar och vill veta hur det går för. När jag läser känns det som att vi är kompisar på riktigt, och när det tar slut blir jag ledsen för att jag fattar att inget var på riktigt. Jag tror att det kommer sig av att en får hänga så himla mycket i deras vardag – jag fattar inte riktigt hur prick alla scener passar in i själva berättelsen, utan de verkar vara mer för att skapa en relation och sätta en stämning än att föra själva berättelsen framåt. Vilket är helt okej med mig i den här boken. Det betyder bara att jag får mer tid med karaktärerna och får lära känna dem ännu bättre.

Precis som i Du, bara är Saker ingen ser smockad med sexscener. Explicita sexscener. Om en trodde att en bok för ungdomar inte kunde bli hetare så har en fel, för Ahlund verkar faktiskt ha steppat upp sitt sexgame ytterligare ett par steg här.

Personligen måste jag ändå säga att Du, bara är min favorit, kanske för att det är en mer koncentrerad, storslagen kärleksberättelse – där den här är mer spretig och gosigt häng eller vad en ska säga. Jag hoppas i alla fall att den blir läst av många och att alla älskar den!

     Saker ingen ser
     Anna Ahlund
     412 s.
     Rabén & Sjögren
     2017
     Goodreads

En av mina favoritförfattare när jag var yngre var Katarina von Bredow. Hon har alltid haft ett mästerligt sätt att fånga ungdomars känslor på. Syskonkärlek, Hur kär får man bli? och Expert på att rodna måste ju ändå ses som kanon om en snackar om svensk ungdomslitteratur. Därför hade jag extremt höga förväntningar på den här boken.

Jag vågade aldrig riktigt läsa Släppa taget när den kom, och har fortfarande inte gjort det. Tappa greppet spinner vidare på en situation från Släppa taget, där det kommer fram att Hampus är kär i sin bästa kompis Victoria. Vilket såklart skapar en massa problem. Förutom att Hampus fortfarande har kvar hjärtknipskänslan över att Victoria inte är kär i honom så är han helt plötsligt helt ensam. För det går liksom inte att ta tillbaka en sån sak bara. Det är försent att säga "Skoja ba".

Den här boken har verkligen sina toppar och dalar. von Bredows styrka ligger som vanligt i porträtterandet av ungdomars känslor, det är on point. Det tror jag inte ens vi behöver prata om. Mina problem ligger framför allt i detaljerna. Hampus spelar en hel det datorspel, vilket von Bredow trots research varken får inte naturligt eller helt korrekt. Det känns istället ärligt talat mest krystat.

Ett annat problem jag har med den här berättelsen är den EXTREMA KLYSCHAN SOM JAG ÄR SÅ OBESKRIVLIGT JÄKLA TRÖTT PÅ. FYI Katarina von Bredow: Det finns andra saker att skriva om än könsöverskridande vänskaper där de måste prova den romantiska biten ihop. Det här är en pet peeve som jag alltid hakar upp mig på, vilket är skitjobbigt eftersom det är så himla vanligt. Men jag vill ändå ge den plus för att det handlar om kärlek från en killes perspektiv, det gillar jag.

Stundvis blir boken alltså något stel och huvudproblemet är en tröttsam klyscha. MEN von Bredow gör allt det andra så himla bra – känslorna, problemet i skolan, strulet hemma – att jag ändå skulle rekommendera den. Inte en femma eller ens en fyra, men en väldigt stark trea.

     Tappa greppet
     Katarina von Bredow
     220 s.
     Rabén & Sjögren
     2017
     Goodreads

Jag är ju en sucker för mysterier, och hur ska jag liksom kunna stå emot en 17-årig tjej som försvann på 1800-talet och hittades flera år senare? Och dessutom en kärlekshistoria? Och en dagbok som är "på riktigt"?

Idilia Dubb åkte på en resa tillsammans med sin familj under 1850-talet. De åkte utmed Rehnfloden för att ta sig till Koblenz. Efter att ha tillbringat några dagar i Koblenz beger sig Idilia Dubb ut för att måla, men kommer aldrig tillbaka. Trots grundliga eftersökningar återfanns hon inte. Förrän många år senare, då ett gammalt torn ska rivas och Idilia Dubbs kropp (samt – enligt boken – hennes dagbok) hittades högst upp. Det hände på riktigt. Idilia Dubbs dagbok bygger på den här händelsen – men efter en snabb googling känns det lite oklart huruvida dagboken verkligen är på riktigt eller inte.

Dagboken skildrar resan till Koblenz, under vilken Idilia möter Christian. Trots tidiga aversioner utvecklar de snart lite varmare känslor för varandra. Snart råkar de hamna på avvägar från Idilias familj och måste själva försöka ta sig till Koblenz – utan pengar.

Det finns tre större röda trådar i den här berättelsen – dels de inre konflikterna i Idilias familj. Hennes mamma styr familjen med järnhand, och hon ser inte med blida ögon på att Idilia nyligen brutit upp med sin fästman Henry. Dels har vi kärlekshistorien mellan Idilia och den extremt possessiva Christian. Och dels något av en äventyrsberättelse där Idilias och Christian strapats skildras.

Början är himla långsam och den första dagen tar Idilia 60 sidor att beskriva. Det känns som att den som skrivit boken har haft höga ambitioner i början som senare har droppat ganska rejält... Vilket ju i och för sig är ett plus, för sen blir det lite mer action (och därmed också mer intressant). Även om början är seg har det sin funktion, för en får ändå en rätt bra uppstart till att lära känna Idilia. När tempot senare ökar känns det som att jag redan är kompis med Idilia.

Själva settingen med 1800-talets Tyskland känns också spännande. Det känns inte som att jag speciellt ofta läser historiska böcker (eller böcker som utspelar sig någon annan stans än i USA, England eller Sverige…), trots att jag faktiskt uppskattar det när jag väl gör det (och nog ofta kan romantisera det i viss mån). Jag tyckte i alla fall att den här var mysig, även om bakgrundsberättelsen är mer suggestiv än vad själva dagboken är. Fantasierna kring hela mysteriet är nog roligare tänker jag, men är det inte oftast så tänker jag?

     Idilia Dubbs dagbok
     Genevieve Hill
     226 s.
     En bok för alla
     2014
     Goodreads

 Den här boken är ett bevis på att jag måste slut välja böcker efter omslag. Men alltså, DEN LYSER I MÖRKRET. OK. Ibland är det allt en behöver för att falla liksom. Och att jag skummade lite och det stod om böcker och bibliotek. Hur kan det ens bli dåligt?!

Euphemia – eller Effie som hon kallas – har alltid undrat över magi. Hennes morfar kommer med flytande svar. Hennes pappa hävdar nästan aggressivt att magi absolut inte finns. Men Effies mamma är försvunnen, och Effie skulle nästan kunna svara på att magi är inblandat på ett eller annat sätt. När Effies morfar dör lämnar han efter sig ett stort bibliotek – 500 böcker totalt. Effies pappa – som aldrig gillat morfadern – säljer alla böckerna. Alla förutom en. När Effie öppnar den sista boken – Dragon's Green – dras hon in i berättelsen. På riktigt.

Alltså, det är inte så att boken är dålig. Men det känns som att Thomas velat lite för mycket, vilket gjort boken väldigt spretig och ibland lite osammanhängande. Vissa passager får ta så mycket längre tid än de behöver, speciellt då de egentligen inte tillför speciellt mycket till huvudstoryn. Jag har inte läst någon av Thomas vuxenböcker, men jag kan tänka mig att hon är en mycket bättre vuxenförfattare än barnförfattare.

Ändå finns det grejer som är högst intressanta med den här. Berättelsen utspelar sig ett antal år efter en händelse som de refererar till som "the Worldquake" – det vill säga någon typ av jordbävning som skakat hela jorden. Den har slagit ut internet och mobiltelefoner och förstört en himla massa grejer. Så någon ändå relativt modern postapokalyptisk värld. Plus magi.

Men tja, att det är en cool värld hjälper inte riktigt berättelsen. Den blir lite för förvirrande, och lyfter liksom aldrig riktigt. Vilket är synd, för det finns bitar som jag verkligen gillar. Det här ska bli en serie, så jag tänker att jag nog vill läsa andra delen också innan jag bestämmer mig för om den är något att ha eller inte. Meneh, just nu känns den som en typisk "mjeh".

     Dragon's Green
     Scarlett Thomas
     354 s.
     Canongate Books
     2017
     Goodreads

Max är barnet som ingen vill ha. Redan på barnhemmet upplever både personal och adopterande föräldrar honom som obehaglig. När han väl får komma till en familj går allt fel. Allt han drömmer om är sina "forever parents" – hans riktiga föräldrar som han ska hitta en dag.

Året är 1953. Esther vinner en tävling och får åka till New York en månad. Men allt känns egentligen ganska meningslöst – personerna hon möter, modevisningarna de går på. När hon kommer hem till Boston igen brakar hon samman totalt. Det känns till och med meningslöst att duscha – hon måste ju ändå göra om det imorgon. Det går så pass långt att Esther försöker ta livet av sig och hamnar på mentalsjukhus – ständigt rädd för att de ska upptäcka att hon är ett hopplöst fall som aldrig kommer bli botat.

Åh, jag tyckte så himla mycket om den här boken. Tempot är så lagom att vila i. Beskrivningar av eskapaderna i New York blandas med tillbakablickar till hennes första år på college. För några år sedan hade jag avskytt mållösheten i den här, men nu finner jag det snarare rogivande.


Jag känner igen mig så mycket i Esther också – hur en hela tiden försöker vara duktig. Ha höga betyg, vara omtyckt, vara bra på allt. Typisk duktig tjej liksom. Och så himla fint att det är en bok skriven för mer än 50 år sedan som fungerar på det här sättet för mig. Och den här konstanta rädslan att just JAG är ett hopplöst fall som aldrig kommer bli friskt.

Jag tycker alltid att det är skitsvårt att recensera klassiker – eller alltså vad är ens poängen, de är ju klassiker av en anledning liksom. Ännu svårare blir det med en bok som jag älskar så förbehållslöst som Glaskupan. Jag känner på mig att det här är en bok som jag kommer läsa många gånger om – som till slut kommer ha massor av understrykningar och hundöron. Det är liksom en bok som jag vill älska sönder, tills jag måste köpa ett nytt ex. Gillade liksom allt med den – att Esther inte är your typical bortskämd tjej, språket, beskrivningarna av ångest, tankar kring hur svårt att det är att vilja allt men inte orka någonting, klass- och genusreflektionerna... Alltså skulle kunna fortsätta i evigheter.

Gillade den i alla fall så mycket. Om ni inte förstått det.

     Glaskupan
     Sylvia Plath
     317 s.
     Bonnier Pocket
     2013 (1963)
     Goodreads

Jag har försökt att låta bli att recensera böcker som jag läser till uppsatsen, men här gör jag faktiskt ett litet undantag. Av två anledningar: 1. Jag fick faktiskt e-boken av denna som recex såatteh... 2. Den är så jäkla bra och är verkligen värd att lyfta.

Willowdean är uppvuxen i en småstad i Texas. Den årliga skönhetstävlingen är såklart stadens viktigaste händelse, och Willowdeans mamma vann den en gång för många år sedan. Willowdean själv är väl något av en besvikelse för sin mamma – hon är tjock och inte speciellt företagsam, så hon kommer ju förstås aldrig vinna skönhetstävlingen. Ändå bestämmer hon sig för att ställa upp. To make a point. Och visa att tjock/fin är en falsk dikotomi.

Som föredetta tjock/fortfarande i det övre spannet men passerar som norm känner jag igen mig så sjukt mycket i Wills tankegångar. Eller ja, det är väl sådana tankemönster som fortfarande sitter kvar. Feminismen har ju förstås hjälpt mig skitmycket med att inse att tjock och fin faktiskt inte är motsättningar utan fullt förenligt.

För att återgå till boken: Jag älskar Will som karaktär för att hon får vara så himla mångsidig och mänsklig karaktär. Hon gör inte alltid rätt. Ibland är hon taskig och jag som läsare står inte på hennes sida i alla konflikter, men det är verkligen en stor del av charmen med henne. Det gör nog till och med att jag tycker om henne lite mer, för jag kan förstå henne och se delar av mig själv. Plus det visar liksom också hur jävla komplicerat det är att vara tonåring (och ännu mer komplicerat när en är tjock). Det känns helt enkelt som en väldigt trovärdig karaktär.

Jag gillade verkligen den här boken jättemycket, trivdes så himla bra i den på något vis. Det blandas seriositet med humor, och även när det skämtas som tjockhet och storlek finns det en värme och kärlek i det tycker jag. Plus att den petar på massor av obekväma tankar kring tjockhet, och när böcker petar på obekväma punkter är de ju som bäst. Bland de böcker jag läst till min uppsats måste jag säga att det här är tveklöst den bästa.

Dumplin'
Julie Murphy
347 s.
Lavender Lit
2016
Goodreads

Sex stycken femåringar försvinner. Elva år senare kommer fem stycken tillbaka. Inget har något minne av var de varit eller vem som fört bort dem. Dock verkar de ha lämnat ledtrådar till sig själva – problemet är bara att de inte är så himla lätta att tyda.

Jag köpte den här för att jag helt klart tyckte att omslaget ihop med beskrivningen lät som något jag skulle gilla. Känner att omslaget ger lite samma känsla som Lauren Olivers Vanishing Girls och det var faktiskt ärligt talat det jag mest gick på.

Detta är dock en något mer science fiction-y berättelse, även om ifall en skulle hårddra det hela så är det inte alls SF – what so ever. Eller förlåt, antar att jag spoilat nu att de inte har blivit kidnappade av aliens, men det kanske är ok? Jag trodde ändå aldrig på det medan jag läste.

Hursomhelst – det hela börjar sjukt bra tycker jag. En plot som verkligen bygger upp för intriger. Vi har en antydan till en kärlekstriangel och hela den biten känns förstås väldigt krystad. Till att börja med känns det som att det inte var det första jag skulle gå på som författare. Det finns så otroligt mycket andra ämnen att undersöka här – till exempel det som behandlas lite kort i och med att xxx inte alls känner någon sammanhörande känsla med sin mamma. Jag tycker att det är sjukt intressant och hade gärna sett mer av det. Istället får vi en kärleksfnurra som inte känns speciellt trovärdig – och framför allt: känns helt irrelevant för resten av berättelsen. Det är som att Altebrando har bara: "Aaaah, juste, när en skriver YA ska det ju vara en kärleksberättelse med också!" och tagit med det bara för att det "ska" vara så.

Så okej, under själva berättelsens gång stör jag mig på kärleksskiten, men har ändå svårt att lägga ifrån mig berättelsen. Alltså språket! Drivet! The perfect amount of information! Den är verkligen skriven för att läsa i en sittning och det fungerar nästan lite FÖR bra. Eller well, det fungerar för bra, och det är också anledningen till varför jag inte rekommenderar den här boken. Eller alltså, det blir ju ingen problem förrän på slutet. Altebrando bygger upp och bygger upp och bygger upp och när en kommer till det Spektakulära Slutet så... kommer det inte. Det bara tar slut medan flera frågor står obesvarade. Vi får veta vem och lite kring vetenskapliga motiv, men inget om personliga, inte precis hur det gått till och framför allt får vi aldrig höra kidnapparen.

Så. Det här som skulle kunna vara en sjukt spännande bok med flera filosofiska tankar om minnet samt diskussion kring familj och tillhörighet faller istället ganska så platt. Vilket känns tråkigt, för den har så otroligt mycket potential som liksom bara mynnar ut i intet. Och ärligt talat känner jag att det är sån otrolig lathet från författarens sida att inte ge den det slut den förtjänar. För faktiskt, slutet förstörde hela boken för mig. Den gick från en 4 till kanske 2,5.

The Leaving
Tara Altebrando
432 s.
Bloomsbury
2016
Goodreads

Om inte en kollega till mig hade petat på mig och sagt att "Hallå, den här borde du läsa" hade jag nog ärligt talat sett förbi den här. Till att börja med för att (sårri) nordisk mytologi inte riiiiiktigt är min grej. Alltså troll och sånt, känns det inte jävligt ospännande och osexigt? Faktum är dock att den här boken förhåller sig till just det på ett ganska roligt och intressant sätt, vilket gör att även jag kan acceptera att det springer runt små tomtar på Stockholms gator.

Boken handlar om Tilda som är 15 år och väktare. Det innebär att hon ska hålla koll på alla Stockholms rådare. I vanliga fall har hennes mormor huvudansvaret, men hon är för tillfället i Norrland. Därför måste Tilda själv deala med ett gäng jordvättar som flyttat in i skolans källare – samtidigt som barn försvinner ett efter ett runt stan. Hur ska hon klara av allt, och samtidigt se värdig ut inför Hakim – som är killen med stort K? För att inte tala om hennes betyg som definitivt ligger i farozonen. Okej, kanske inte lika mycket i farozonen som hon själv.

Allvarligt talat, jag streckläste verkligen den här boken. Läste kanske 30 sidor förra onsdagen. Resten av boken läste jag i ett enda svep i torsdags. Förutom att boken är himla rolig har den dessutom ett så behagligt drivigt tempo – jag hinner aldrig bli uttråkad, samtidigt som saker inte går för fort fram. Det är alltså urban fantasy med någon typ av deckarberättelse – full av planteringar och ledtrådar från början till slut. Jag förstod nog ganska tidigt vem den skyldiga var, men det kändes ändå roligt att försöka få pussla ihop hur det hela låg till.

Samtidigt som Säfström alltså har skrivit en spännande, intressant och väldigt rolig urban fantasy-berättelse finns det också utrymme för annat som jag tycker är viktigt: Det vill säga den sociala tonårsbiten. För hey, hur svårt är det inte redan att vara tonåring – utan att en bär på en skitstor hemlighet som påverkar ens liv jättemycket, men som en verkligen inte kan berätta för någon? Det faktum att Tilda försvinner ibland och att det är uppenbart att något konstigt pågår i hennes liv gör henne rejält osams med bästa vännen Imane.

Alla delar är kanske inte mästerliga, men tillsammans skapar berättelsens olika lager en skön balans mellan urban fantasy, nordisk mytologi och coming of age. Behöver jag ens säga att det är jävligt läsvärt?

En väktares bekännelser
Elin Säfström
256 s.
Gilla Böcker
2016
Goodreads

Okej, de flesta av er har minst några veckor, om inte mer än en månad kvar till det är dags för semester. En annan har ju då redan börjat sin "semester" – hur mycket en nu kan kalla det för just det... Jag har lämnat in min sista tenta för terminen, och har bara kvar uppsatsen att skriva (som jag räknar med att bli klar med i början på hösten/under sommaren) och jobbar såklart. Snittar dock på tre dagar i veckan tror jag, så det blir nog rätt lugnt.

Men alltså, det är ju aldrig för tidigt att börja drömma och rada upp semesterböckerna som ett tåg av längtan och pepp inför ledigheten! Personligen sträcker jag mig nästan alltid efter de där överblivna pocketarna i bokhyllan när det börjar bli sommarväder. Det är liksom något med pocket som andas sol, strand och gräsmatteläsning. Det är böcker jag aldrig ens skulle se åt under terminerna, men under sommaren fungerar de hur bra som helst. Jag har även bunkrat upp med ett par nya. Mats Strandbergs Färjan och Randall Munroes Tänk om... fick följa med hem från jobbet igår.

I alla fall, här kommer ett gäng böcker som finns på pocket som jag tycker att NI ska läsa i år!

Äta djur – Jonathan Safran Foer
Den här borde alla läsa, och den är faktiskt inte alls så tung som en skulle kunna tro att den är. Om du fortfarande äter kött efter att ha läst den här dömer jag ut dig som ett lost cause. Eller har tvångsbio med Earthlings eller Djurfabriken.

Vi är alla helt utom oss – Karen Joy Fowler
Alltså går ju inte att säga något om den här utan att spoila, men så bra!

Sommarboken – Tove Jansson
Jag har också en oläst Jansson som jag tänkte läsa i sommar (Resa med lätt bagage), men känner näääästan att jag måste läsa om Sommarboken också.

Cinder – Marissa Meyer
Alltså den här är så bra på ett totalt cheesy och väldigt förutsägbart sätt. Jag väntar ju då på att Modernista ska släppa Cress på pocket någon gåååååång...

Eleanor & Park – Rainbow Rowell
Denna är så fin och helt perfekt sommarläsning!

Onanisterna – Patrik Lundberg
Åh, vet knappt ens vad jag ska säga om den här pga så bra bok. Jag försökte beställa Gul utanpå igår (har tydligen skänkt mitt ex?!), men den verkar inte finnas just nu. Hade tänkt köpa den i present till en student, men icke. Får bli Palimpsest istället (min farmor bara: "Jag vill ge en bok som handlar om adoption till en kille som tar studenten, han är adopterad från Korea och de var där nyss och kollade på barnhemmet" jag bara: "Sure, jag har böcker på lager, fixar!"). Men ja, alltså både Onanisterna och Gul utanpå kommer finnas tillgängliga på pocket under sommaren i alla fall, så jag tycker ni haffar åtminstone en utav dem. Lundberg är nog lätt en av mina favoriter när det gäller svenska författare, 50% grundat på vettighet, 50% grundat på trevlighet. Älskar när det verkar gå bra för trevliga människor.

"Spice Girls", där slutade jag läsa och bara: "Den här tar vi!". Jag och Victor stod på seriefestivalen och skulle välja våra tre premier för Galago-prenumerationen vi precis tecknat. Victor: "Vill jag läsa den här då?" Jag: "Förmodligen inte." Victor: "Men?" Jag: "Men jag vill. Hallå det är SPICE GIRLS OKEJ."

Egentligen är jag lite för ung för Spice Girls. Saker jag däremot inte är för ung för:
☂ Mansplaining.

Som ni kanske minns attackälskade jag Dagboksanteckningar från ett källarhål när jag läste den för nästan ett år sedan. Jag ville stryka under saker på typ varje sida för att allt var så insiktsfullt, allt var precis som det ÄR. En väldigt annorlunda och fantastisk ungdomsbok.

När jag så såg att Wiberg släpper en sorts fortsättning på Dagboksanteckningar blev jag eld och lågor. Linnea som lite äldre – det är ju jag! Eller alltså, Vi ses i mörkrets Linnea är ju fortfarande några år yngre än vad jag är. Närmare bestämt går hon i gymnasiet. Men hon har en pojkvän nu – Love. Och han ska flytta. Det handlar om hur det är att gå sönder lite mer för varje dag en är ifrån varandra, om att gå upp i en människa och bara andas den. Om att tro att det första riktiga förhållandet är det som ska hålla för alltid.

Ärligt talat tror jag att jag hade oförtjänt höga förväntningar på den här boken, och därför får jag väl också skylla mig själv när jag nu sitter här lite besviken. Jag funderar också ganska mycket på vad det faktiskt är jag just läst, och känner mig orättvis. Den här boken förtjänar nog egentligen mer tid och ork än vad jag kan ge den. Mer uppmärksamhet än vad jag klarar av att hålla.

Medan Dagboksanteckningar fortfarande ändå stundvis är rolig i svärtan finns det liksom inga soliga glämtar alls här. Istället är den skriven som någon sorts medvetandeström som är ganska påfrestande och tar mycket energi att läsa. Jag tycker alltid att medvetandeströmmar är så otroligt energikrävande i och för sig, men extra mycket blir det i Linneas tankar. Jag känner nog att jag hade behövt lite humor för att lätta upp, för som det är nu är det jävligt tungt att bära på. I och med medvetandeströmmen är det här inte heller en bok en lutar sig tillbaka och läser. Det hela fordrar ganska mycket av läsaren.

Även i Vi ses i mörkret känner jag mycket igenkänning – speciellt i det här att vilja leva med någon resten av sitt liv, fastän en vet att en är för ung för att ens få känna så, och det här att gå upp i personer (jag gör så även i nya vänskapsrelationer, vilket är jävligt jobbigt. Speciellt att landa efter det + att risken för att bli sårad är så mycket större). Även om Linnea är skitjobbigt så är hon som jag. Och jag älskar hur Wiberg skriver dialogerna – eller kanske lika delar irriterar mig på stolpigheten som uppskattar idén och tycker att det fungerar bra. Och ibland är beskrivningarna helt så nära på som något kan komma, medan jag två sidor senare inte ens fattat vad jag läst.

Den är inte riktigt lika citatvänlig som Dagboksanteckningar, inte riktigt lika spot on. Betydligt mer energikrävande och behöver mer eftertanke. I och för sig kan jag inse poängen med det också. Det är en äldre Linnea, och därför måste det också bli en mognare bok.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den här boken. Jag hade nog önskat mig att den var mer välbalanserad (utan att för den skull skämta bort det viktiga). Framför allt kan jag "objektivt" se att det här är en bra bok, men att jag inte klarade av att ge den vad den behövde. För ni vet, halva biten är ju ändå läsarens. Så för mig personligen var det här en mittemellan-bok, men jag är övertygad om att den kommer hitta sin läsare hos någon annan. Någon annan som kommer attackälska den som jag attackälskade Dagboksanteckningar.

Vi ses i mörkret
David Wiberg
213 s.
Gilla Böcker
2016
Goodreads

Maj har halkat emellan gymnasiet och resten av livet. Hon vet inte riktigt vad hon vill göra, utan hänger runt i Stockholms innerstad, dricker alkohol och ligger med olika män. Det är killen som verkar vara perfekt, det är killen som verkar vara helt fel, det är hennes ex och hennes bästa kompis pappa. Så mycket mer än så händer liksom inte.

Sååå, jag börjar ärligt talat tröttna på den här typen av böcker med innerstadstjejer som inte vet vad de vill, inte har oroat sig för pengar en enda sekund i sitt liv och inte fattar vem de ska falla för förrän den personen försvunnit. De dränker sina sorger i alkohol och vägrar prata om det med folk. I den här skaran står M varken mer eller mindre knappast ut – varken som bättre eller som sämre. Det är inget speciellt med språket, det finns inga som helst överraskningsmoment och jag har svårt för att stå ut i Majs huvud. Ärligt talat tycker jag att hon är jävligt jobbig, även om det ju är fint att hon ändå får vara så pass mänsklig och trassla till så mycket som hon gör.

Alltså shit, jag låter så jäkla neggo, och om jag kunde välja om skulle jag ärligt talat inte läsa den här boken. Mest för att jag har så svårt att relatera till Maj. Stackars henne som har för många snubbar att välja på, för mycket pengar att spendera på alkohol och har tid att dra runt hemma och försöka komma på vad hon ska göra med livet. Jag kan verkligen se målgruppen för den här boken framför mig, men ingen version av mig själv skulle någonsin kunna relatera till det här. Och ärligt talat – är det inte en väldigt begränsad målgrupp som kan det? Det är liksom betydligt smalare än Sandra Beijer (som ändå skulle rikta sig till ungefäääär samma ungdomar tänker jag, fast kanske lite yngre) eller Johanna Wester. Det känns för övrigt som att Backström försökt skriva en hybrid mellan Johanna Westers Nattsagor för sömnlösa och Josephine Bornebuschs Född fenomenal, utan att direkt göra något ordentligt åt båda hållen. Känns som att hon behöver jobba mer på både svärtan och humorn tycker jag.

Fan, ju mer jag fortsätter låter det som att jag hatar den här boken?! Alltså det gjorde jag ju inte. Jag läste faktiskt hela boken i en enda sittning, och den sittningen var ju inte helt oangenäm. I så fall hade jag ju inte gjort det. Men ja, min inställning till den här boken är ganska mycket: Mjeh.

För övrigt: Så otroligt intetsägande omslag.

M varken mer eller mindre
Petra Backström
269 s.
Rabén & Sjögren
2016
Goodreads

Den här boken greppade jag tag i när jag städade på nyhetsväggen på jobbet och gick och köpte den direkt. Jag tycker egentligen inte att omslaget är amazing, men det är NÅGOT med det som helt enkelt fångar mig totalt. Som ni kanske kan gissa är det en retelling av Skönheten och odjuret – fast ungefär lika löst som Lunar Chronicles. Eller kanske till och med ännu lösare. Eller ok, Skönheten och odjuret har väl mest kanske fungerat som inspiration för den här berättelsen.

Berättelsen rör sig runt 13-åriga Sarah. Hennes familj har alltid flytt från kylan – så fort den kommit har de gett sig av till ett annat ställe. Till slut får Sarahs mamma nog. Hon ger sig av och lämnar Sarah ensam med hennes pappa. Han försvinner också, men in i sig själv – blir någon annan än den trygga pappan han brukade vara. När han inte klarar av att ta hand om henne längre lämnar han Sarah hos hennes farmor och farfar. Grejen är att hon inte ens förrän nu visste om att hon HADE en farmor och en farfar. Väl där försöker Sarah smälta att hela hennes liv slagits i spillror inom loppet av några dagar. När hon får veta om förbannelsen som vilar över hennes familj vägrar hon acceptera det hela, och bestämmer sig för att sätta stopp för flera decenniers svartsjuka och hämndbegär.

Till att börja med måste jag säga att som skilsmässobarn kände jag så otroligt mycket igenkänning i den här boken. Genom de magiska inslagen i berättelsen förlorar Sarah båda sina föräldrar – vilket är väldigt mycket så jag kände i början efter att mina föräldrar hade skilt sig (om än utan magi). Som att de inte bara liksom delat på sig, utan som att jag förlorade båda två. Och jag tror att ganska många andra skilsmässobarn också kan känna igen sig i det.

Alltså, jag är så svag för den här typen av kärleksberättelser. Det vill säga när det handlar om vuxna som har den där trygga kärleken, som för alltid ska hålla. Det är långt ifrån det ungdomliga stormande, som jag kan bli så otroligt mätt på och uttröttad av. Det är kanske också det som jag själv känner mest igenkänning i, för ärligt talat är en inte himlastormande kär efter nästan tio år (utan tryggt, lugnt, så djupt djupt kär på ett ordentligt förankrat vis. Jag vet inte, det är svårt att förklara), även om en är bara 23. Grejen är bara att det också har så mycket större potential att bli ordentligt hjärtekrossande. När Sarahs pappa springer springer springer i skogen för att söka efter den han älskar mest, sin livspartner – när han även som djur känner instinkten att söka efter henne – då gör det ont.

I övrigt vill jag också kort nämna Hellisens bildspråk som stundvis är helt fantastiskt. Jag gillar också hur berättelsen är komponerad. Hela boken är knappt 200 sidor lång, men ändå känns den inte alls för kort eller som att det rushar för fort genom händelserna.

Och finns det verkligen inga problem med den här boken? Alltså, jo, den skulle kunna behöva en liten extra genusanalys med tanke på Sarahs och Alans relation och hur den ser ut i slutet. Eller så gör den inte det. Jag är lite kluven där, vet inte riktigt vad jag kommer fram till.

Men okej, vem ska läsa den här? Jag var helt övertygad om första delen av boken att det var en 9-12-bok. Sen kom hela Sarahs familjs bakgrundsberättelse och jag tänkte att ahmen okej, kanske 12-15 ändå. Fast nu när jag läst klart den tänker jag nästan att en har som mest behållning av den om en är lite äldre. Speciellt om en har ett längre förhållande i bagaget – mest för att berättelsen får en extra dimension när den spelar mer på ens egna känslor. Och jag lovar att det inte blir alldeles för barnsligt att hänga med Sarah. Givetvis agerar hon utefter sin ålder, men hon är inte alls någon jobbig eller egocentrerad karaktär att följa. Men! Jag tror ändå att den skulle fungera från ca 12 också, även om det skulle bli en helt annan berättelse för en yngre läsare. Det är ändå en väldigt modern saga som det finns mycket att hämta ur, oavsett ålder.

Beastkeeper
Cat Hellisen
197 s.
Square Fish
2016
Goodreads

Gregs mamma ska jämt lägga sig i Gregs sociala liv. Därför blir han kompis med Rachel. Helt enkelt för att hans mamma säger att han faktiskt borde ta och ringa till sin gamla bekantskap Rachel, eftersom hon har fått cancer. Så okejdå, Greg gör väl som sin mamma säger. Problemet är att Greg inte har en aning om hur en beter sig finkänsligt, utan klampar in och pratar konstant om sig själv, skapar pinsamma situationer och antyder att Rachel ska dö, fastän hon "bara" har cancer.

Och så är det då Earl som är Gregs bästa vän, fastän de egentligen inte riktigt är kompisar. De spelar in massor av filmer tillsammans, och ska nu då spela in en film till Rachel - en tjej som de egentligen inte vet ett skit om.

Låter det grabbigt? Det är otroligt grabbigt. Låter det som att Greg är en äldre Emanuel Kent? Greg är en snäppet roligare, snäppet vidrigare, snäppet mer sexfixerad Emanuel Kent. Jag har svårt för att skratta åt Emanuel Kent för att jag ändå tycker så himla synd om honom (och för att jag känner otroligt mycket samhörighet), men åt Greg skrattar jag så jag stundvis gråter. Kanske för att det blir så jäkla absurt och överdrivet. Älskar att det hela får vara så otroligt tramsigt. Och herregud, ibland blir det så jävla pinsamt att jag måste läsa det högt för min sambo för att ens kunna hantera det (tror faktiskt inte jag läst så mycket högt ur en bok någonsin - helt enkelt mycket tramsiga saker som fungerar bra fristående).

När jag fick den här presenterad för mig i våras fick jag höra: "Som Förr eller senare exploderar jag - fast rolig". Ärligt talat, den här har typ inga som helst likheter förutom cancer. Om ni vill ha en snyftbok - fortsätt leta. This is not the book. Det blir aldrig något känslomässigt moment. Visst, lite sorgligt blir det kanske - men det handlar i så fall mest om att Greg ska ta avsked av en tjej som han egentligen varit för självupptagen för att lära känna.

En mycket bra och fantastiskt rolig bok om en tål lite grövre språk (farmor, den här är inte för dig. Den är ungefär 100 gånger värre än Torka aldrig tårar utan handskar, om du tyckte språket i den var dåligt kommer du få en hjärtattack innan du ens kommit till sidan tio i den här). Väldigt grabbig och har definitivt sina brister, men rejält underhållande.

Eftersom det här inlägget är del i en bloggstafett kommer här också lite länkar. Igår var det Elvira som bloggade om boken. Nu lämnar jag över stafettpinnen till Melanie!

Jag och Earl och tjejen som dör
Jesse Andrews
281 s.
B. Wahlströms
2015
Goodreads

Gudars vilken lång rubrik det blev på det här inlägget - men nu är det fredag och dags för skjorta och tre nya minirecensioner (av böcker med väldigt långa titlar). Den här gången på temat relativt nyutgivna ungdomsböcker.

Fyra ungdomar återvänder till sin gamla hemort för att gå på begravning. Deras bästa kompis har dött, och de måste hela tiden förhålla sig till tomrummet - platsen där han skulle ha suttit. Dessutom slår det dem: Kan han ha tagit livet av sig själv? Samtidigt måste de ju tampas med andra saker som en slåss med när en är 20-någonting och kommer från en liten ort. Typ kärleksstrul och vilken roll en går in i.

Att det här är en bra bok är det ju liksom inget snack om. Min läseupplevelse däremot? Alltså nja. Jag KAN JU SE att det är en bra bok, men den berörde mig inte alls. Förmodligen för att jag knappt har några som helst referenspunkter. Jag är inte uppvuxen på en liten ort där alla känner alla. Jag känner ingen som har tagit livet av sig.

Givetvis finns det ju en del - jag vet ju såklart hur det är att vara typ 20 (eftersom jag är typ 20). Jag vet om rastlösheten, viljan att göra storslagna saker. Men det räcker inte riktigt för läsupplevelsen för mig. Och egentligen var det väl precis det här jag väntade mig av den här boken, och precis den anledning som gjorde att jag inte hade tänkt läsa boken från början.

Egentligen gör det mig lite ledsen att jag inte får ut en fantastisk läsupplevelse av den här boken, för den är värd mer. Jag menar - hur Bjärbo har byggt karaktärerna, beskriver deras känslor och hur det hela utvecklas - det är (i sann Bjärbo-anda) riktigt riktigt bra. Det känns som slöseri med en enastående bok att jag inte gillar den. Jag är dock övertygad om att även den här boken kommer hitta sin läsare (och att det blir många!) och sparar den att ge till någon som behöver den mer än jag gör. Jag gillar dock att Bjärbo både tar steget att skriva lite allvarligare och tyngre än hon brukar, plus att den här är riktad till lite äldre än vad hennes ungdomsböcker brukar vara.

Det enda som jag egentligen har något att invända emot ska jag beskriva i kommande stycke (som också får bli det sista). Det kommer dock innehålla SPOILERS så ni som inte läst boken än får inte läsa vad jag ogillar. Puss.

Jag störde mig på passagen där Ludde kommer ut som gay. Det har ingen som helst funktion för huvudberättelsen, utan blir istället som något sorts alibi eller för att väga upp att resten av berättelsen både är heteronormativ och tvåsamhetsnormativ. Det blir en ursäkt för varför han blir över i parbildningen i gänget. En bättre lösning hade i så fall varit att han redan innan kommit ut som gay och att det inte gjordes någon grej av det. Jag fattar ju kopplingen till Jonathan död - but still: det för inte berättelsen vidare och har en poänglös påverkan på slutresultatet.

Djupa Ro
Lisa Bjärbo
265 s.
Rabén & Sjögren
2015
Goodreads

Om detta talar man endast med kaniner var en av mina bästa böcker förra året (eh, okänt varför den blev bortplockad från den slutgiltiga hjärtlistan. Idag hade lätt Beijer eller Wegelius kunnat ryka till förmån för Höglund...) och därför blev jag väldigt glad när jag i våras fick höra att Anna Höglund skulle släppa en till bilderbok för ungdomar. Även om ämnena är något olika känns det här temat precis lika viktigt som temat i Kaniner.