Berättelsen om Elvira Madigan är inget jag varit så insatt i tidigare. Dock är det en berättelse som alltid har fascinerat mig. När jag så fick ett mejl från Kathinka Lindhe där hon skrev att hon skrivit en bok om Sixten Sparres övergivna fru tackade jag genast ja till ett recex - trots att jag sällan tackar ja till liknande förfrågningar.

Sorgeliga saker hände: Elvira Madigan, Sixten och mig handlar alltså om den sorgliga berättelsen om Elvira Madigan och Sixten Sparre, dock ur en annan synvinkel än den som tidigare berättats. För er som inte känner till berättelsen kommer här en snabbgenomgång: 1889 rymde löjtnanten Sixten Sparre och cirkusprinsessan Elvira Madigan tillsammans för att "starta ett nytt liv" (dock visar den här boken att Sixten Sparre förmodligen aldrig hade några sådana intentioner). Det hela slutar istället med att Sixten Sparre tar livet av de båda två. Dock berättas det sällan om att Sparre även hade en fru och två barn, som han alltså övergav och lämnade utblottade kvar i Kristianstad. Det är alltså om frun - författarens fars mormor - boken handlar om.

Berättelsen om Luitgard Sparre berättas samtidigt som Lindhe gör nedslag i till exempel hur tidens kvinnomode såg ut och hur bjudningar och giftermålsarrangemang fungerade. Istället för att enbart berätta Lutigards - eller Lycka som hon också kallades - berättelse ger det även en helhetsbild av hur det var att vara kvinna under slutet av 1800-talet.

Jag tycker att alla som någon gång sökt sig till berättelsen om Elvira Madigan och Sixten Sparre ska läsa den här boken. Den är intressant och känns väldigt påkostad. Dessutom kan jag inte låta bli att tänka att Lycka skulle kunna vara vilken 1800-talskvinna som helst. Att hon var gift med just Sixten Sparre som rymde tillsammans med Elvira Madigan var väldigt olyckligt, men den här boken innehåller också en bit kvinnohistoria.

Det enda som jag inte riktigt gillar med den här boken är avsnitten där Lyckas "egna tankar". Eftersom det inte finns något dagbok bevarad som tillhörde Lycka känns det lite olustigt att tillskriva henne tankar och åsikter. Vi kan helt enkelt inte veta vad Lycka tänkte. Samtidigt blir det ändå ett intressant perspektiv, så ja, jag kanske är mer kluven till dessa avsnitt.

__________________________________________________________________________________

Första gången jag läste den här boken var jag 12 år och inne i den där perioden då allt gjorde ont i hela tiden och känslorna överväldigade mig så jag inte kunde andas. Jag trodde aldrig för ett ögonblick att jag var som Nancy Spungen, men det var ändå på ett sätt skönt att läsa berättelsen om henne. Och att liksom inse att alla inte var så himla behärskade hela tiden.

Med min tonårssmärta i minne klickade jag hem den här boken. Det är Deborah Spungen som berättar om sin dotter Nancy - ena halvan av rockvärldens mesta kända kärlekspar - Sid & Nancy. Det började redan när hon var liten. Nancy bara grät och grät och grät, och alla runtomkring gick från att säga att det var normalt till att Deborah och hennes man gjorde fel saker. Istället för att det blev bättre förvärrades allt när Nancy blev äldre. Hon fick utbrott - ibland helt oprovocerat - och blev farlig både för sig själv och sin omgivning.

Även om jag verkligen vill tro att saker är annorlunda idag, så tycker jag att den här boken är fruktansvärt tänkvärd. Till att börja med tycker jag att det är intressant att det är en bok skriven ur en närståendes perspektiv. Den berättar hur det egentligen är att leva med någon som är psykiskt sjuk, även om jag vill tro och hoppas att Nancy är ett extremfall och att de flesta får bättre hjälp idag.

Något som jag reflekterade över när jag läste den här boken var att den verkligen ger förståelse för hur de familjer som utsätts för den här typen av mediebevakning. Jag vet själv att det är så lätt att dras med av sensationsnyheter, men hur ofta tänker en EGENTLIGEN på de som utsätts?

Jag har alltid känt ett oförklarligt band till Nancy. Jag tror att det har väldigt mycket med min tonår att göra, även om jag aldrig hade det ens i närheten av lika jobbigt som hon. Jag är dessutom mycket väl medveten om att jag lägger mer och mer av Nancy bakom mig hela tiden. Det kändes extra mycket när jag fyllde år i år. Den födelsedagen var min tjugoförsta - en födelsedag som Nancy aldrig fick uppleva.


__________________________________________________________________________________

Klockan 10.00 den 2 september 1943 lämnade ett tåg Paris. Lasten bestod av 992 judar och tågets destination var Auschwitz. Ombord på det här tåget fanns Sioma Zubicky – en pojke, blott 17 år gammal. Ombord fanns även hans mamma och hans bror. Hans pappa var redan borta. Vid ankomsten till Auschwitz blev det indelade i olika grupper. Sioma i den ena gruppen, medan hans mamma och han bror fick snällt följa med den andra gruppen till gaskammaren.

Sioma fick ett nummer, 146021, och kläder i helt fel storlekar. Varje dag önskade han sig bort, men det skulle dröja fram till den 1 maj 1945 innan han skulle bli fri.

Den här boken är liten och tunn, men rymmer så otroligt mycket. Boken börjar med att Zubicky berättar om när han som barn bodde på olika cirkusar, och fortsätter sedan till tiden då hans familj bodde i Paris.

Det är en otroligt stark bok – allt annat än lättsmält. Den är så himla hemsk. Som om det inte vore nog med att Zubicky har lyckats trycka in åtminstone tio år på dessa 127 sidor, han har även ett fantastiskt språk. Eller så är det kanske det som krävs för att få plats med så mycket på så lite plats. Språket är otroligt målande och det känns nästan som om jag skulle kunna ta på handlingen. Jag kan se allting framför mig. Samtidigt kan jag inte för mitt liv föreställa mig hur fruktansvärt det faktiskt måste ha varit.

Till sist vill jag ge ett smakprov på det starka språket:

”Om precis två månader skulle jag fylla 19... Jag var befriad, fanns till, men fanns ändå inte... Kände ingen glädje, inte ens lättnad... Det kändes som om mina tårar för länge sedan hade torkat ut... 

Från den stunden blev Auschwitz min skugga och har förblivit det sen dess."

Bob Dylans memoarer har länge stått oläst i min bokhylla. När jag fick en uppgift i skolan där jag behövde läsa den blev jag glad att jag äntligen fick en spark i rumpan. Tyvärr önskar jag såhär i efterhand att den fortfarande stått oläst i hyllan. Boken innehåller alltså Dylans egna ord om tiden precis innan han blev känd, och om tiden efter.

Boken börjar fruktansvärt tråkigt. I början innehåller den nästan bara namedropping och miljöbeskrivningar. Ibland sticker han in med några intressanta ord om han syn på musik, men för att komma åt dessa få intressanta ord måste man tampas med flera sidor sömnmedel.

För att ni ska slippa bläddra igenom alla dessa sidor av tråkig namedropping (vid ett tillfälle i boken är det åtta, ÅTTA sidor om vilka som var på en fest. För mig totalt ointressant) så ska jag återge det intressanta han säger:
Man ska tro på det man gör och fokusera på det som pågår för stunden. Han sjöng för att definiera det han kände och skrev låtar för att själv förstå. Det är inte lätt att skriva musik. Man vaknar inte upp en dag och bestämmer sig för att skriva, utan det kommer efter ett tag. Han ser inte på musik som bra eller dålig, utan bara annorlunda. Om man mår dåligt eller inte vet vad man vill blir ingenting bra. Du kan pröva tusen saker, men ingenting kommer låta bra.

Sådär! Om ni hellre vill stå ut med 300 sidor svammel istället så får ni väl göra det.
Okejdå, det finns faktiskt ställen som är lite mer intressanta i boken. När han berättar om tiden efter att han blivit känd tycker jag att han får fram ganska intressanta tankar och vissa poänger. Att läsa om hans ångest inför musicerande är det med den här boken som jag faktiskt gillar (eller alltså, jag tycker ju inte att det är BRA att han har ångest, men det är när han berättar om sin ångest som det blir intressant)

Tro det eller ej, men det gör faktiskt riktigt ont i mig att så totalt rata något som Bob Dylan gjort. För mig betyder Bob Dylans musik jättemycket, men boken gick helt enkelt inte hem.

Titel: Barfota änglar
Författare: Linnéa Willén
Antal sidor: 116
Från Adlibris: "En sann historia om två svenska tonårstjejers flykt. Om jakten på spänning och ett bättre liv i Asien.
  20-åriga Linnea och 18-åriga Emma står inte ut med livet i Sverige så de bestämmer sig rymma och hitta en bättre tillvaro någon annanstans. De lämnar en lapp i lägenheten i Tomelilla där det står att de åkt frivilligt och att de inte vill bli eftersökta. De har hört att värdinnejobb på klubbar i Tokyo är välbetalda och spännande och med sina sista pengar tar de sig hela vägen dit. 
  Verkligenheten blir inte alls som de tänkt sig. Bakom de neonglimrande fasaderna finns en värld av beräknande svek, utnyttjande, sprit och droger. Men Linnea och Emma har varandra, och tillsammans kämpar de för att överleva i den onda spiral som drar dem längre och längre ner i destruktiviteten.
  Barfota änglar är en sann historia som inte kommer att lämna någon läsare oberörd. Den handlar om två unga svenska tjejers sökande efter sig själva och någonting bättre i främmande miljöer."

 Jag tyckte att den lämnade rätt mycket att önska. Slutet är väldigt abrupt och avskuret. Själva berättelsen kändes, trots känsloinslag, ytlig. Jag stör mig på hoppandet. Hon försöker berätta tre historier på lite drygt 100 sidor, vilket gör att ingen utav dom känns fullständiga. I slutändan förstår man ändå ingenting av någonting och hela läsningen känns bara fullkomligt meningslös. Jag förstår inte riktigt vad hon vill säga med allt.

Från Adlibris: "Året var 1983. Fyra hormonstinna och halvgalna energiknippen exploderade på postpunkrockscenen i Los Angeles. De blev snabbt kända för sina kaotiska spelningar och den rasande hardcorefunken. Nu mer än tjugo år senare är Red Hot Chili Peppers ett av världens största band. Trots interna stridigheter, drogproblem och otaliga medlemsbyten, har sångaren Anthony Kiedis alltid funnits med under den vanvettiga färden.

Scar Tissue är Anthony Kiedis uppriktiga och skakande självbiografi. Vi får följa hans barndom i ett lantligt Michigan, hans stökiga tonårstid hemma hos sin knarklangande far i LA, hans ständiga jakt efter nya kickar och musikalisk framgång. Scar Tissue handlar om besattheten av kvinnorna och musiken, kampen mot drogerna och hur man lyckas behålla integriteten som hyllad rockstjärna. Det är en ilsken sorgesång över LA:s grymma och nergångna sidor och en passionerad berättelse om hängivenhet och om att ge sig hän till vilket pris som helst. En berättelse som bara kan utspela sig i Hollywood. Det här är Anthony Kiedis story, med ärrvävnad och allt."

Titel: Äcklig
Författare: Constance Briscoe
Antal sidor: 304

Läs istället: Snälla pappa, nej

Constance växte upp med en mamma som inte älskade henne. Hon fick hela tiden höra vilken äcklig liten hora hon var. Hon vande sig snart vid att vara utan mat och att bli slagen, men det var den känslomässiga tortyren som gjorde mest ont av allt.
När hon var tretton år gammal flyttade hennes mamma ut - lämnade henne i ett tomt, kallt hus utan el, mat eller varmvatten. Ändå överlevde hon, läste på universitet och blev Storbrittaniens första svarta domare.

Berättelsen om Constance är hjärtskärande ond. Man sitter där och hoppas, hoppas, hoppas att allt ska vara lögn och båg. Att vartenda ord ska vara påhittat. Hon har haft ett förfärligt hemskt liv, men det behöver dock inte betyda att det blir en bra bok av det. Det mesta utav boken är upprepningar eller uppradningar av allt som hennes mamma gjorde mot henne, och ofta står berättelsen stilla och stampar.
Tyvärr så tycker jag självbiografier ofta gör det, vilket nog är ganska logiskt. Jag menar, hur många liv är faktiskt på riktigt så händelserika som i påhittade böcker? Samtidigt kan de bitar där det inte händer mycket vara relevanta för resten av berättelsen fastän det inte händer något jättespeciellt. Eller så hjälper det till att ge en bild av hur personen i fråga är eller handlar i vissa typer av situationer.
Nåja, den här boken tyckte i alla fall jag var lite seg. Om man vill läsa om barn som inte blir älskade av sina föräldrar finns det intressantare exemplar.

Titel: Snälla pappa, nej
Författare: Stuart Howarth
Antal sidor: 224
Läs också: Pojken som kallades Det

Det enda Stuart ville var att hans pappa skulle älska honom, men hur mycket han än ansträngde sig fick han veta att han var en stygg pojke. Och ingen kunde älska en stygg pojke. När Stuarts pappa döms för att ha sexuellt utnyttjat Stuarts systrar är det ingen som anar att även han blivit sexuellt utnyttjad. Det kommer fram flera år senare, men då är det redan för sent, och Stuart har själv gjort upp med sin pappa på ett sätt som får oändliga konsekvenser.

Jag har läst ett flertal böcker av den här typen, men jag måste nog säga att det här är den värsta. Jag tycker att det är intressant också att själva tiden med utnyttjandena bara är en liten del utav boken, utan det handlar också mycket om hur hans liv såg ut efter osv.Jag fick verkligen ont i magen när jag läste den här. Ingen borde behöva leva såhär, INGEN.

Titel: Slash
Författare: Slash med Anthony Bozza
Antal Sidor: 464
Läs också: Hellfire, The Heroin Diaries, Minnen av John Lennon, Jävla John, Känn pulsen slå och Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Dom flesta känner nog till den mytomspunna rockaren Slash, gitarrist i Guns N' Roses samt Velvet Revolver. Det här är hans självbiografi, om uppväxten och skolåren, om knarket och om Guns N' Roses uppbrott. Jakten på ett band började så fort Slash lärt sig spela.

Jag tycker att den här boken var enormt intressant, just för att jag känner att jag kan lära mig saker av den. Att låta bli att knarka visste jag väl redan innan att jag skulle. Snarare har jag lärt mig saker om att spela i ett band, och om att hålla ihop.
Som jag sagt tidigare så tycker jag att det är jobbigt att dissa självbiografier, eftersom det ju är någons riktiga historia. Den är inte påhittad för att underhålla, utan nedpräntad för att berätta. Den här var bra, riktigt bra. Men texten på framsidan: "Det kan verka överdrivet, men det betyder inte att det inte har hänt" tycker jag är lite överdriven. Så överdrivet verkar det inte. I så fall tycker jag Heroin Diaries verkar mer överdriven!

Titel: Hellfire : berättelsen om Jerry Lee Lewis
Författare: Nick Tosches
Antal sidor: 261

Jag antar att de flesta vet vem Jerry Lee Lewis är. Det här är boken om hans liv. Hur han slits mellan rock'n'rollen och kyrkan, knaprar piller, dricker för mycket, och får enorma skulder.

Jag tycker att Jerry Lee Lewis liv är galet intressant. Just det där, hur han som superreligiös kände sig närmast tvungen att spela sin musik, trots att han visste att han skulle komma till helvetet om han gjorde det. Jag tycker att Tosches väver ihop allt på ett bra sätt. I början är berättelsen mer detaljerad, men när Jerry Lee kommer längre och längre in i sitt alkohol- och pillermissbruk så går det snabbare och snabbare, och styckena blir kortare och kortare. Det ger en verkligen än behaglig känsla av panik, som gör det där lilla extra i texten!