Bob Dylans memoarer har länge stått oläst i min bokhylla. När jag fick en uppgift i skolan där jag behövde läsa den blev jag glad att jag äntligen fick en spark i rumpan. Tyvärr önskar jag såhär i efterhand att den fortfarande stått oläst i hyllan. Boken innehåller alltså Dylans egna ord om tiden precis innan han blev känd, och om tiden efter.

Boken börjar fruktansvärt tråkigt. I början innehåller den nästan bara namedropping och miljöbeskrivningar. Ibland sticker han in med några intressanta ord om han syn på musik, men för att komma åt dessa få intressanta ord måste man tampas med flera sidor sömnmedel.

För att ni ska slippa bläddra igenom alla dessa sidor av tråkig namedropping (vid ett tillfälle i boken är det åtta, ÅTTA sidor om vilka som var på en fest. För mig totalt ointressant) så ska jag återge det intressanta han säger:
Man ska tro på det man gör och fokusera på det som pågår för stunden. Han sjöng för att definiera det han kände och skrev låtar för att själv förstå. Det är inte lätt att skriva musik. Man vaknar inte upp en dag och bestämmer sig för att skriva, utan det kommer efter ett tag. Han ser inte på musik som bra eller dålig, utan bara annorlunda. Om man mår dåligt eller inte vet vad man vill blir ingenting bra. Du kan pröva tusen saker, men ingenting kommer låta bra.

Sådär! Om ni hellre vill stå ut med 300 sidor svammel istället så får ni väl göra det.
Okejdå, det finns faktiskt ställen som är lite mer intressanta i boken. När han berättar om tiden efter att han blivit känd tycker jag att han får fram ganska intressanta tankar och vissa poänger. Att läsa om hans ångest inför musicerande är det med den här boken som jag faktiskt gillar (eller alltså, jag tycker ju inte att det är BRA att han har ångest, men det är när han berättar om sin ångest som det blir intressant)

Tro det eller ej, men det gör faktiskt riktigt ont i mig att så totalt rata något som Bob Dylan gjort. För mig betyder Bob Dylans musik jättemycket, men boken gick helt enkelt inte hem.