Men hallå, jag - alltså JAG - har läst en vampyrbok och faktiskt gillat den?! Jag som inte ens gillar vampyrer. Allting började med att min lillasyster läste och älskade den här - vilket sällan är någon måttstock för vad jag ska tycka. Vi tycker väldigt olika om böcker. Den största skillnaden är väl att hon gillar vampyrer och romance och sånt (uäck säger jag om det). Men okej, tänkte jag, och läste den ändå.

De odödligas regler handlar om Allison som blir det hon hatar mest i hela världen - vampyr. Hon är uppvuxen i en stad styrd av vampyrer, där människorna enbart är slavar och mat. Låter inte som en superkul tillvaro, och det går definitivt varför hon ogillar dessa avskyvärda vampyrer så himla mycket. Men när hon får välja på att dö och att dö och bli en vampyr väljer hon ändå den här vampyrgrejen.

Trots att hennes skapare förklarar allt för henne är Allison inte helt beredd på alla baksidor med vampyrskapet. Till exempel det här med att hon faktiskt DÖDAR människor ibland, och att hon dömt sig till ett evigt liv i ensamhet. Boken är ett porträtt av en ung, förvirrad vampyr som försöker hitta sin plats i världen och samtidigt hantera den här nya hungern som bor inom henne och gör henne opålitlig.

Till att börja med tycker ju jag att alla romantiserade glinterfjanterier kring vampyrer är... ja, just det, fjanterier. Om det ska vara så ska de fasen vara farliga grejer, inga tofflande typer, helt enkelt. På den fronten tycker jag att Kagawa sköter sig rätt bra. Sen finns det ju andra saker som jag tycker blir så himla töntigt. Svart läder, långa rockar och motorcyklar i kombination med vampyrer är INTE COOLT. Det är töntigt. Det är så töntigt att jag nästan blir generad när jag läser. Jag skojar inte. Varför envisas alla författare med att göra vampyrer sådana?

Nåja, för att kommentera något vettigt: Jag blir inte klok på Allison. Den här karaktären är himla konstig. Jag blir förvånad varje gång hon öppnar munnen och säger något, för hon är inte samma karaktär inåt (alltså det vi får läsa när hon inte pratar) som utåt (alltså när hon säger saker till andra). Inåt är hon en osäker tjej, som fortfarande försöker komma underfund med hur hela den här vampyrgrejen fungerar. När hon öppnar munnen är hon arg och kaxig. Hon känns sjukt opålitlig och som att jag inte riktigt vet vad hon ska hitta på. Ibland blir det intressant, men för det mesta ganska jobbigt.

Och berättelsen då? Alltså vampyrer är ju verkligen inte min grej, men jag kan faktiskt inte låta bli att gilla den här vampyren som känner sig ensammast i världen. Helt klart är det inget mästerverk, men ändå tillräckligt underhållande för att jag ska vilja fortsätta läsa serien.

Clarys mamma ligger fortfarande medvetslös, killen hon är kär i är helt plötsligt hennes bror, hennes bästa kompis är kär i HENNE och allt är allmänt upp och ner och väldigt lite som det var innan hon fick veta att det fanns en helt annan värld. Helst vill hon att allt ska bli som vanligt, men det fungerar inte riktigt att låtsas som ingenting. Hon är nämligen fullt upptagen med att hjälpa Jace att inte bli tagen av Klaven och rädda världen, och så vidare.

Även fast jag var så himla pepp på att läsa den här boken missade jag helt när den kom ut på svenska. Vet inte hur det gick till (eller jo, det gör jag visst. Den här hösten har kort sagt varit för mycket).

Trots att det ändå händer en del i den här boken känner jag att det känns som himla mycket transportsträcka. Det är liksom vänta vänta vänta och sen händer det BAM BAM BAM, men det står ändå liksom inte riktigt i proportion till väntan. Om ni förstår vad jag menar? Det är liksom den känslan jag får när jag läser boken.

Men jag är ändå nöjd. Jag tycker att det känns som en ganska typisk tvåa i en serie - vilket det ju också ÄR. Den var liksom inte kan-inte-lägga-ifrån-mig-bra, men tillräckligt bra för att jag hellre skulle vilja läsa den än The Forest of Hands and Teeth. Jag tycker inte att den här är lika förutsägbar som första boken var, men sitter och väntar på grejer jag vet ska komma (jag är den här typen som inte direkt har något emot spoilers - nästan tvärtom faktiskt. Jag tycker det är roligt att vänta på det som ska hända, och tycker det är kul när någon annan får berätta en historia. Och för mig förstörs inte heller läsupplevelsen av att jag vet vad som ska hända). Och de omotiverade blankraderna som jag klagade på i Stad av skuggor dyker inte upp i den här.  Heja!

__________________________________________________________________________________

Det här med att passa in. Kan verkligen någon av ni som läser det här säga att ni känner att ni passar in? Till hundra procent? Det är dels det som den här boken handlar om. Desperationen efter att passa in i den givna mallen.

Bokens huvudperson Marie har aldrig gjort det. Inte heller Emmy. Emmy som Marie träffar på en fest och faller pladask för. Helt plötsligt är hon mitt uppe i ett förhållande som aldrig står still. Emmy känner alla, festar ungefär hela tiden och växlar mellan olika humör i varje blinkning. Marie är trollbunden av hela Emmys existens, och går med på alla hennes nycker. Hon blir dock oroad när Emmy försvinner på kvällarna, inte går att nå och sedan låtsas som att ingenting har hänt. När hon får veta önskar hon istället att hon fortfarande vore lyckligt ovetande.

Tack och lov, säger jag bara, för en bok som inte har superstereotypa könsroller. Huvudpersonen blir kär i en tjej som beter sig som en kille. Det är spännande vad det gör med de förutfattade meningarna. Jag tycker nämligen att Emmy är superirriterande och vill ibland ge henne en smäll på käften. Stundvis var frustrationen så stark att jag ville sluta läsa – vilket jag såklart inte kunde, eftersom berättelsen i sig faktiskt var så pass bra. Om Emmy hade varit en kille är jag osäker på vad jag tyckt om henne (honom). Jag hade nog inte irriterat mig så mycket. Risken finns till och med att jag hade tyckt att killversionen av Emmy hade varit charmig.

Dock gillar jag att boken inte är så himla sliskigt romantisk. Istället är den ganska rå. Förhållandet är långt ifrån Twilight-perfektion och kärleken är inte helt gränslös. Emmy utmålas aldrig som någon fantastisk ängel – utan snarare tvärtom.

Så var det ju lite vampyrer också. Enligt mina kinkiga mått är det här faktiskt riktiga vampyrer. Inga töntiga vegetarianer här inte!

En annan fin grej är att hela berättelsen utspelar sig i staden jag kan bättre än alla andra städer – Stockholm. Det är alltid roligt att känna igen sig på platserna som nämns.

När fortsättningen kommer finns det i alla fall ingen tvekan – jag tänker absolut läsa den.

Alexia Tarabotti har mörk hy, ett hiskeligt humör och ett parasoll hon håller av väldigt mycket. Hon är inte gift och alldeles för gammal för att inte vara det. Hennes familj ser henne som ett Hopplöst fall. Som om allt det inte vore nog har hon dessutom ingen själ.

Alexia lever i en lite steampunkigare version av 1800-talets London. Vampyrer, varulvar och människor lever bredvid varandra som jämlikar.

En dag börjar det dyka upp nyfödda vampyrer som ingen vill kännas vid. Alexia blir snart inblandad när en av de nya vampyrerna försöker anfalla henne.

I hela mysteriet med de nya vampyrerna finns det också invävt en kärlekshistoria. Alexia och varulven Lord Maccon kan inte riktigt bestämma sig för om de är kära i varandra eller om de hatar varandra.

Själva berättelsen i den här boken är helt i min smak! England och 1800-tal är två ingredienser som verkligen passar mig. När man sedan strösslar på lite övernaturligt på det... tja, där har ni grunden för en perfekt historia. Sen ska den bara skrivas också.

Jag gillar språket i den här boken. Det känns lätt och ledigt samtidigt som det inte tar överhanden.
Något jag däremot INTE gillar är de så kallade erotiska scenerna. Jag tycker inte alls att dessa hör hemma i den här boken. De drar faktiskt ner berättelsen ganska rejält. Om jag hade velat läsa en bok med erotiska scener hade jag valt en Harlequin-bok istället. Det är inte så himla kul när jag läser en bok och sen helt oväntad får uppkört i ansiktet (OBS! Om DU inte vill få det uppkört i ansiktet heller, så hoppa över kommande stycke):

”Generad, men mest av allt nyfiken (naturligtvis fortfarande helt vetenskapligt) fortsatte Alexia ned sina små utforskningar, lite mer varsamt den här gången. Hans hud var mycket len just på det stället, och längst in vid roten växte det hår. Earlen gav ifrån sig de mest tilltalande små läten när hon tog i honom.”

Ni får kalla mig pryd om ni vill, men jag tycker inte att det är trevligt. Om man bortser från det så är det en bra bok. Men så kommer dessa scener och förstör allt.

Dock är jag inte helt avskräckt. Eftersom det är en serie vet jag vad jag har att vänta i nästa bok och kan således vara mer förberedd. Därför kommer jag absolut fortsätta läsa Parasollprotektoratet (som serien heter)!

Titel: Döda flickors dans
Författare: Rachel Caine
Antal sidor: 320
Format: Storpocket
Bokförlag: Styxx Fantasy
Köp den här: Adlibris | Bokus | Bokia
Var jag fått den ifrån: Recensionsexemplar

Den här boken tar vid på exakt samma ställe där Glashuset slutade. För att inte spoila för er som inte läst Glashuset till slut än så tänker jag inte tala om hur boken börjar.

Nåja, kärleksberättelsen mellan Claire och Shane fortsätter.
Shanes pappa återvänder till staden för att göra slut på vampyrerna. Snart blir även Shane indragen - så pass mycket att han blir av med sitt Beskydd. Claire och Eve försöker göra allt som står i deras makt för att rädda Shane ur vampyrernas rättssystem, men de har inte mycket tid på sig.

Jag satt som på nålar genom hela den här boken. Jag kunde knappt sluta läsa när jag väl kommit in i den. Som tur var sammanföll läsningen av den här boken med att jag fick feber och hosta, vilket gjorde att jag inte BEHÖVDE sluta läsa heller.

Egentligen så finns det inte mycket mer att säga om den här än om Glashuset. Jag är fortfarande kär i Shane, Claire är fortfarande trovädig, vampyrerna är fortfarande onda, språket är fortfarande enkelt och berättelsen står fortfarande inte still. Bara det faktum att den börjar redan på topp och sen bara eskalerar är väl bevis på sistnämnda.

Jag tycker att det är bra variation i samma miljö. Den upprepar sig inte, utan fortsätter.

Titel: Glashuset
Författare: Rachel Caine
Antal Sidor: 312
Format: Storpocket
Bokförlag: Styxx Fantasy
Köp den här: Adlibris | Bokus | Bokia
Var jag fått den ifrån: Recensionsexemplar

Sextonåriga Claire har lyckats övertala sina föräldrar att plugga på universitetet i Morganville. Hon vill verkligen bevisa för dem att hon klarar av det, men allt börjar tråkigt när hon råkar stöta sig med skolans "drottning". För att fly undan mobbing, misshandel och till och med dödshot flyttar hon in hos Eve, Shane och Michael. De berättar om någon som hotar henne ännu mer; Vampyrerna som styr Morganville. Och de vill ha Claire.
Ska jag vara ärlig? Heeeeelt, helt ärlig? Det som fick mig att vilja läsa de här böckerna var... tamtaram: Kanten, sidkanten, inte ryggen utan alla andra kanter, är svarta. Och det är så snyyyyyyyyggt!

Nu ska jag sluta vara ytlig och lite fånig och fokusera på innehållet istället. För det här är verkligen mer än bara en cool utsida.

Varje gång jag börjar läsa en vampyrbok slår jag på skepticism-glasögonen. Det är något jag kallar för Twilight-syndromet. Twilight har nämligen fått mig att tycka att vampyrer är skittråkiga. Jag överdriver inte. Vampyrerna i Twilight är mesar som varken är onda eller äter människor. Dessutom glittrar de i solskenet. Hur fånigt är det inte? Nej, vampyrer ska vara ONDA. Jag avstår hellre från egenskaper som snabbhet och extrem styrka för att ge plats åt ONDSKAN. Det är de två viktigaste sakerna med vampyrer: De är onda och de äter människor. Sen ska de vara extremt charmiga och förföra unga tjejer som de sedan kan äta upp. Precis så. Alternativt ha någon konstig dragningskraft som gör att de snärjer vanliga människor och sen kan äta upp dem. Vampyrer ska se sig själv som förmer än människorna, och därför blir de INTE vän med människor, och absolut inte KÄRA i dem.
Vampyrerna i den här boken får.... GODKÄNT. Det här är vampyrer fo' real.

Vidare så gillar jag berättelsen. Den står aldrig still. Det blir aldrig tråkigt. Den är rejält spännande dessutom. Språket är enkelt. Det bär berättelsen, men man tänker inte nämnvärt på det. Sidorna bara flyger förbi, och vips så har man läst jättelångt.

Claire har det där som som gör att karaktärer känns så himla trovärdiga - hon är inte perfekt. Däremot är hon lätt att tycka om, för även om hon inte är snygg och populär är hon modig och har lite jävlar anamma i sig. Hon är drivig och smart.

Jag hängde upp mig ganska mycket vid Shane. Jag blir själv lite fnittrig och rosabubblig när han är med.

Jag ser verkligen fram emot att läsa kommande böcker, och hoppas verkligen att de inte slutar översätta mitt i serien (som de till min lillasysters besvikelse gjorde med t ex Sookie Stackhouse/True Blood)

Veckans tematrio är vampyrer, ett ämne jag har lite svårt för faktiskt. Gillar inte riktigt den här nya vampyrtrenden, med snälla vampyrer som inte är speciellt farliga, men får ihop tre ändå!

1. En Vampyrs bekännelse
   Det är kväll i San Francisco och vampyren tar kontakt med en journalist för att berätta sitt livs historia. Historien är - såklart, det är inte alla vampyrer som väljer att berätta sitt livs historia - väldigt häpnadsväckande, och handlar om kärlek, ondska och förtvivlan.
2. Bree Tanners andra liv
   Bree Tanner är den nyfödda vampyren vars liv Cullen-klanen vill skona från Volturis vrede i bok nummer 3, Ljudet av ditt hjärta. I den här boken (novellen?) får man se förberedelserna inför kriget ur hennes synvinkel. Hur Riley omöjligt kan ha kontroll över alla nyfödda, kärleken till den andra vampyren Diego och om att göra allt för att överleva.
3. Blodssystrar
   Detta är den absolut bästa av dessa tre! Den handlar om Ellen som alltid varit väldigt svag och blek. För att vila upp sig flyttar hon till sin mormor. På vinden i mormors hus hittar hon några dagböcker, skrivna av flickan Ellen, som liknar Ellen själv. Snart inser hon att den andra flickan Ellen stött på en vampyr - och att alla hennes symtom tyder på att det finns en vampyr som livnär sig på hennes blod.

Titel: Bree Tanners andra liv 
Förttare: Stephenie Meyer
Antal sidor: 166

Bree Tanner är den nyfödda vampyren vars liv Cullen-klanen vill skona från Volturis vrede i bok nummer 3, Ljudet av ditt hjärta. I den här boken (novellen?) får man se förberedelserna inför kriget ur hennes synvinkel. Hur Riley omöjligt kan ha kontroll över alla nyfödda, kärleken till den andra vampyren Diego och om att göra allt för att överleva.

Som jag tidigare skrivit om hela Twilight-serien var jag inte alltför imponerad. Såhär i efterhand känner jag till och med att jag kan ha gett böckerna för höga betyg. Jag förstår inte alls hypen kring Twilight. För mig är det bara ännu en helt okej serie. Alltså, helt okej. Inte exceptionell. Därför överraskades jag djupt av den här novellen (antar jag? Få karaktärer, utspelar sig under kortare tid, och inte så lång. Jag vill kalla det för en novell), eftersom den är bra. Fortfarande inte exceptionellt bra. Men en bok som jag verkligen gillar att läsa. Jag blir mer insatt i Bree på 166 sidor, än vad jag bli i Bella på nästan 2000 sidor.

Fastän jag genom hela boken vet den exakta utgången önskade jag flera gånger att jag skulle ha glömt, för nu när jag känner Bree gör det ont i mig.

Jag tycker att man både kan läsa den här som ett komplement till Ljudet av ditt hjärta eller, om man hellre vill det, som en fristående bok. I så fall har man inte hela berättelsen upplagd från början (när jag läser boken vet jag hur den kommer sluta, vem hon är, och vad som händer med Bree och Riley), men det löser sig i slutet.

Titel: En vampyrs bekännelse
Författare: Anne Rice
Antal sidor: 314

Det är kväll i San Francisco och vampyren tar kontakt med en journalist för att berätta sitt livs historia. Historien är - såklart, det är inte alla vampyrer som väljer att berätta sitt livs historia - väldigt häpnadsväckande, och handlar om kärlek, ondska och förtvivlan.

Ja, jag har ju skrivit otaliga gånger om hur mycket jag ogillar böcker som inte har något tydligt mål, och det tycker inte jag att den här boken har. Däremot så tyckte jag ändå att den var ganska bra. Den har ett lätt och flytande språk som bara går på. Storyn flyter också, även om jag tyckte att den var ganska seg ibland.

(Och Blogger verkar inte riktigt vilja fungera just nu, så jag kan inte ladda upp en betygbild, så jag skriver betyget här istället!)

Betyg: 3/5

Jag ville ge ett helhetbetyg på serien också. Dom enskilda recensionerna får ni läsa i inläggen. Klicka på bilden för att gå till den bok du vil läsa om, eller på bilden med alla om du vill läsa alla recensionerna.

Helhetsbetyget på serien är ett genomsnitt av vad jag gett böckerna. Men jag tyckte att böckerna var väldigt ojämna, och dom två sista tycker jag är mer läsvärda än dom två första (men såklart är det svårt att läsa dom två sista böckerna i en serie...).

Titel: Så länge vi båda andas (Orginaltitel: Breaking Dawn)
Författare: Stephenie Meyer
Antal sidor: 554
Passar bäst för: Ungdomar och unga vuxna mellan 14-25 år

Handling: Bella har gått med på att gifta sig med Edward, trots att hon är totalt emot bröllop. Smekmånad får ett abrupt avslut när Bella upptäcker något som ingen i familjen Cullen trodde kunde hända. Bella är gravid med Edwards barn, och barnet växer i en makalös takt! Bella vägrar göra sig av med barnet, och får medhåll från Rosalie - ett beslut som får förödande konsekvenser för alla inblandade.

Egna tankar: Jag tycker att boken är väldigt ojämn. Början är faktiskt inte alls speciellt bra, kanske en trea. Inte förrän långt efter mitten på boken går den upp på en femma. Jag vet inte riktigt om jag tycker att den här är bättre eller lika bra som den tredje boken - Eclipse/Ljudet av ditt hjärta.

Jag kommer hur som helst sakna den här världen. Det kändes så sorgligt när den var slut att jag faktiskt grät lite. Det här är den enda utav Twilight-böckerna som faktiskt har fått mig att börja gråta. I slutet grät jag av spänning, till råga på allt när jag satt på bussen... Nu gråter jag för att det är slut. Jag kommer sakna hela familjen Cullen som har blivit lite som mina vänner under Twilight-tiden. Under den tredje delen i boken - när Bella berättade - snurrade hela mitt liv kring boken, och alla händelser i verkliga livet kunde jag jämföra med Twilight.

Men ja, det känns väldigt sorgligt. Twilight no more.

Titel: Ljudet av ditt hjärta (orginaltitel: Eclipse)
Författare: Stephenie Meyer
Antal sidor: 527 (svenska)/628 (engelska)
Passar bäst för: Ungdomar och unga vuxna mellan 14-25 år
Handling: Det här är då tredje delen i Twilight-serien. I den här har Edward kommit tillbaka, och hela familjen Cullen bor hemma i sitt gamla hus igen. Victoria är tillbaka som vanligt, men också något annat. En annan vampyr har brutit sig in i Bellas hus, utan att skada hennes pappa Charlie, för att ta saker från Bellas rum.
Bella slits mellan Jacob, som har talat om för Bella att han är kär i henne, och Edward som gör allt för att Bella inte ska åka till Jacob i La Push.
Egna tankar: Jag har tidigare skrivit om både ettan och tvåan i serien, och jag måste såhär i efterhand säga att jag var ganska generös med betyget. Om jag hade satt betyg nu så hade jag satt tvåor på båda två. Nog pratat om dom andra böckerna!
Den här boken tycker inte jag är lika sötsliskigt romantiskt. Här studsar dom inte runt på små rosa moln där hela världen går ut på att Bella är en liten flicka som måste skyddas mot det hemska onda i världen av en stor och stark vampyr. Nej, här börjar det faktiskt knaka lite i fogarna, och det är i ärlighetens namn ungefär 20 gånger intressantare att läsa om. Dessutom så är slutet i den här med spännande och nervkittlande än någonsin. Jag vet ju att det finns en till bok, så alltså måste dom båda överleva. Men det är svårt att komma ihåg sådär mitt i boken. Den här var i alla fall galet bra, jämfört med dom andra två böckerna!