Men hallå, jag - alltså JAG - har läst en vampyrbok och faktiskt gillat den?! Jag som inte ens gillar vampyrer. Allting började med att min lillasyster läste och älskade den här - vilket sällan är någon måttstock för vad jag ska tycka. Vi tycker väldigt olika om böcker. Den största skillnaden är väl att hon gillar vampyrer och romance och sånt (uäck säger jag om det). Men okej, tänkte jag, och läste den ändå.

De odödligas regler handlar om Allison som blir det hon hatar mest i hela världen - vampyr. Hon är uppvuxen i en stad styrd av vampyrer, där människorna enbart är slavar och mat. Låter inte som en superkul tillvaro, och det går definitivt varför hon ogillar dessa avskyvärda vampyrer så himla mycket. Men när hon får välja på att dö och att dö och bli en vampyr väljer hon ändå den här vampyrgrejen.

Trots att hennes skapare förklarar allt för henne är Allison inte helt beredd på alla baksidor med vampyrskapet. Till exempel det här med att hon faktiskt DÖDAR människor ibland, och att hon dömt sig till ett evigt liv i ensamhet. Boken är ett porträtt av en ung, förvirrad vampyr som försöker hitta sin plats i världen och samtidigt hantera den här nya hungern som bor inom henne och gör henne opålitlig.

Till att börja med tycker ju jag att alla romantiserade glinterfjanterier kring vampyrer är... ja, just det, fjanterier. Om det ska vara så ska de fasen vara farliga grejer, inga tofflande typer, helt enkelt. På den fronten tycker jag att Kagawa sköter sig rätt bra. Sen finns det ju andra saker som jag tycker blir så himla töntigt. Svart läder, långa rockar och motorcyklar i kombination med vampyrer är INTE COOLT. Det är töntigt. Det är så töntigt att jag nästan blir generad när jag läser. Jag skojar inte. Varför envisas alla författare med att göra vampyrer sådana?

Nåja, för att kommentera något vettigt: Jag blir inte klok på Allison. Den här karaktären är himla konstig. Jag blir förvånad varje gång hon öppnar munnen och säger något, för hon är inte samma karaktär inåt (alltså det vi får läsa när hon inte pratar) som utåt (alltså när hon säger saker till andra). Inåt är hon en osäker tjej, som fortfarande försöker komma underfund med hur hela den här vampyrgrejen fungerar. När hon öppnar munnen är hon arg och kaxig. Hon känns sjukt opålitlig och som att jag inte riktigt vet vad hon ska hitta på. Ibland blir det intressant, men för det mesta ganska jobbigt.

Och berättelsen då? Alltså vampyrer är ju verkligen inte min grej, men jag kan faktiskt inte låta bli att gilla den här vampyren som känner sig ensammast i världen. Helt klart är det inget mästerverk, men ändå tillräckligt underhållande för att jag ska vilja fortsätta läsa serien.