Jag har inte berättat vad jag läst på flera månader ju! I oktober läste jag ihop elva stycken böcker, nämligen följande:

1. Boktjuven - Markus Zusak
2. The gashlycrumb tinies - Edward Gorey
3. The Melancholy death of Oyster Boy - Tim Burton
4. När gud var en kanin - Sarah Winman
5. Monster - Micael Dahlén
6. Only väg is upp - Emmy Abrahamsson
7. Skuggan - Petrus Dahlin & Lars Johansson
8. Det finns så många toppar man blir aldrig aldrig nöjd - Anna Ehn
9. Kurt Cobain finns inte mer - Hanna Jedvik
10. Sorgboken - Maria Farm
11. Något måste hända nu - Anna Lindberg

Mina två oktoberfavoriter är nog Boktjuven och Kurt Cobain finns inte mer, men Skuggan och Monster ligger tätt efter. Och När gud var en kanin, ja! Bra månad över huvud taget, är helt klart nöjd. Största besvikelsen var Tim Burton-boken. Han gör ju så fantastiska filmer, men i text faller det lite platt.
Lagom till novembers början ringde min skräckklocka (som ringer varje år ungefär vid samma tid) och sa att det var dags att plocka fram bokhyllans läskigaste böcker. Jag upptäckte till min fasa att jag inte har så många olästa skräckböcker hemma.! Dock hittade jag några stycken, varpå jag började läsa John Ajvide Lindqvists Låt de gamla drömmarna dö (som jag har skjutit upp att läsa för att bygga upp stämningen). Vill helst bara läsa klart den nununu, men måste skriva hemtenta. Önskar att jag kunde jobba heltid med att läsa böcker alltså. Åtminstone ett tag.

Jag har på senaste tiden tänkt på allt jag läser och lär mig. Kunskap får mig att känna mig betydelsefull. Ju mer jag vet, desto större blir världen på något sätt. Och just nu lär jag mig så mycket att världen blir minst dubbelt så stor varje vecka. Den har helt enkelt växt till absurda propotioner - redan. Dessutom - ju mer jag lär mig, desto mer inser jag att jag inte kan. (Något annat som känns absurt nu när jag börjat på universitetet är arbetssättet på gymnasiet, men det är en annan historia)

Första gången jag snuddade vid den där större världen var när vi hade ett projekt om mode under mitt första år på gymnasiet. Vi var på Nordiska muséet och tittade på en utställning med mode från 1900-talet. Guiden förklarade hur man kunde se samband mellan längden på kjolarna och världsekonomin - i svåra tider var längre kjolar på modet. I goda tider behövde man inte längre visa att man hade råd, och kjolkanten klättrade uppför låret. Det var nog första gången jag insåg att ingenting bara är som det är, utan allt hänger ihop. Världen blev för några ögonblick svinlande stor, och jag kände ungefär samma känsla som när jag tänker på att rymden aldrig tar slut.

Angående min bloggfrånvaro vill jag bara säga att orden inte vill infinna sig just nu. Jag vet inte vad det är som är fel. Kanske ingenting. Läser gör jag i alla fall. Inte lika mycket som i våras, men mer än för ett år sedan. Det är tråkigt att inte skriva, dock. För det är roligt. Men jag antar att det bara är att vänta ut.

Den första bok jag valde att hugga in på när jag kom hem från mässan var När gud var en kanin. Fantastiskt fin bok (som ska få sig en lite mer ordentlig recension senare) som sträcker sig från det att huvudpersonen är liten fram tills i trettioårsåldern. För mig var det nästan omöjligt att inte bli lite sentimental.

Det jag funderat mest på är det här med att bli vuxen. Jag älskar det. Jag älskar att saker får sammanhang och att jag blir medveten om saker. Jag älskar att fascineras av det vardagliga - till exempel något så enkelt som att tiden går. Jag tänker på den där perioden när vi inte hade någon tvättmaskin och tvättade alla kläder på jobbet. När jag var 13 och satt på Victors säng och han pussade mig på kinden (idag, sex år senare är vi fortfarande tillsammans, bor ihop och är förlovade). När jag var fem och fick ett marsvin som jag genast döpte till Jum-Jum (efter karaktären i Mio min Mio). Jag kommer att tänka på massor av saker - av större och mindre betydelse - och fascineras av tid. För jag kan inte komma ifrån att det där är saker som hänt mig, men är så avlägset från det liv jag lever idag. Det känns stort, men jag vet inte varför.

I fredags flyttade en kattunge hem till oss, och en liten bit historia upprepade sig. Jag var fem år och överlycklig och döpte mitt marsvin efter en av mina favoritkaraktärer. Jag är 19 år och överlycklig och den här gången heter katten Katniss.

Jonna är en helt vanlig tonårstjej – fram tills hon blir våldtagen på en fest. Efter det blir hon känd som ”kryckhoran”, eftersom hon ville att de skulle stoppa upp en krycka i henne – enligt killarna.

Är våldtäkt okej om tjejen (offret) är full? Är våldtäkt okej om killen (förövaren) är full? Tjejen kanske till och med får skylla sig själv? Speciellt om hon har kort kjol eller har haft sex med förövaren förut. Speciellt om hon först ville och sen ångrade sig.

Den här boken diskuterar samhällets syn på våldtäkt utifrån frågeställningarna ovan. När boken kom ut för första gången för tio år sedan skapade den en hel del diskussioner. Nu släpps den igen – en reviderad upplaga som även innehåller två berättelse om hur det gick för några våldtäktsoffer plus en sammanfattning om vad som hänt i samhället på tio år.

Tio år är en ganska lång tid. Jag själv har till exempel hunnit leva mer än hälften av mitt liv på tio år. Gått ut grundskola och gymnasium. Flyttat tre gånger. Bytt skola fyra gånger. Läst hundratals böcker. Blivit mer vuxen och medveten. Frågan man måste ställa är: Är den här boken fortfarande aktuell? 

Jag har tidigare i blogginlägg uttryckt min frustration över hur svårt jag tycker att det är att läsa icke skönlitterära böcker. Frustration över hur ögonlocken blir tunga – oavsett om ämnet är intressant eller inte. Jag vill därför verkligen hylla Katarina Wennstam, för hon har faktiskt skrivit en icke skönlitterär bok som jag tagit mig igen. Och inte bara tagit mig igenom, utan även gillat!

Språket är enkelt och så himla tydligt. Boken är upplagd på ett väldigt strukturerat sätt och blir aldrig rörig. Wennstam uttryckte under en pressfrukost att hon skrev boken för att hon ville förändra världen. Världen förändrar man inte bara på en dag – inte ens på tio år – men om man nu ska försöka så behöver man kunna nå ut till alla. Wennstams bok känns tillgänglig och lätt att ta till sig. Den passar både unga och gamla, storläsare och ickeläsare. Men nu återkommer vi till det här med aktualiteten.

Jag skulle säga att den är enormt aktuell. För hur mycket har egentligen hänt på tio år? Tja, en del, men inte tillräckligt. Vi behöver fortfarande den här boken och debatten den skapade år 2002. Det är en fruktansvärt bra bok. Den gör mig så arg! Jag hoppas att många av er läser den eller läser om den. Framför allt hoppas jag att ni diskuterar och ifrågasätter. För det finns faktiskt inga situationer då våldtäkt är okej.

Nu är bokmässan slut, men jag tänkte fortsätta mjölka ur detta ämne lite till. Eftersom jag fick med mig 50 böcker hem från mässan så tänkte jag inte visa upp alla. Här kommer dock ett litet inlägg med mina favoriter!

De tre Penguin-klassikerna slog jag till på sista dagen. Jag stod och vägde dem i handen. Jag har blivit så himla snål av att få recensionsexemplar. 350 kronor för tre böcker kändes mycket, men jag slog till i alla fall. De är ju så satans fina! Så fina att jag tänker ge dem helt egna inlägg lite senare. Black Beauty, The Wind in the Willows och Frankenstein är det alltså.
De fyra följande böckerna - När gud var en kanin, Strimmor av hopp, I dödsskuggans land och Grenar av gift kommer från goodiebags eller från förlag som varit uppe till vårat bloggrum och velat skänka böcker.
Chanslös är faktiskt inte alls från mässan. Som om det inte vore nog med alla 50 böcker jag hade med mig från Göteborg, låg det en avi hemma på hallgolvet och väntade.
Nu är jag så himla läspepp!

Jag har under eftermiddagen fullkomligt sträckläst Eva Sussos nya bok Yummy. Jag fattade snabbt tycke för den kaxiga tjejen Mia. När jag vände bladet till sida 102 blev jag helt paff. Passar sig verkligen det här i en bok för åldern 9-12 undrade jag?

Det var alltså det första jag tänkte, innan jag insåg att hon på bilden håller i ett kakpaket (förstås. Det är ju självklart det första normala människor tänker på, eller?). Dessutom: även om man hade plockat bort det mycket olyckligt placerade kakpaketet - hade bilden ändå inte varit lite porrig?

Först skulle jag vilja börja med att tacka stort för de boktips jag fått och för att ni visat ert deltagande i sorgen. Tyvärr måste jag meddela att min farfar avled den 18 augusti.

Nåja, efter att jag fått boktips här och på Twitter åkte jag en sväng till biblioteket för att titta och klämma på det ni tipsat om. När jag stod där inne på ungdomsavdelningen så slog det mig: Fy fan vad det är urtrist att läsa trasiga böcker. Allvarligt talat. Jag stod där och drog ut bok efter bok i hyllan. En sida som hängde löst, en pärm som börjat gå sönder. Det är ju inte direkt några böcker jag vill plocka upp när jag sitter på pendeltåget och läser. Och fasan: tänk om någon tror att det är MIN bok? Att jag gör såhär mot MINA böcker?!

Visst blev det några hemlån; En natt på Daemon Hall, Konsten att försvinna spårlöst, Blodsmärkt och Spöket på Canterville. De två första tog jag mig igenom - fort dessutom. Blodsmärkt är väldans trasig i ryggen och det känns så himla banalt och tråkigt att plocka fram en trasig bok. Därför har det inte blivit att jag läst ut den.

Jag gillar när böcker är fina. Helst helt nya. Om det inte finns nytt att tillgå så går det åtminstone bra med helt. Men trasigt - nej, det förstörs hela läsupplevelsen av. Egentligen är det ju fruktansvärt löjligt och ytligt att bli så fixerad vid att utsidan inte ser ut på ett visst sätt. Jag har nog alltid sett böcker som något fint, lite lyxigt. Det känns lyxigt att sätta sig med en fin bok som fortfarande luktar bokhandel.

Så vi kan väl konstatera detta: Det här med bibliotek är nog ingenting för mig. Jag får hålla mig till mina egna böcker (och min lillasysters, hon är bra på att hålla sina böcker hela och fina).

Jag undrar var all eskapism i min bokhylla har tagit vägen. Bokhyllan brukade vara ett tåg man kunde sätta sig på för att genast bli tagen till en annan plats. Men var är eskapismen när man som bäst behöver den?

Min farfar är för tillfället jättesjuk. Jag menar JÄTTE. Det verkar som att tiden tog honom till sist. Min farfar brukade vara världens bästa (och är fortfarande, även om han inte gör så himla mycket nuförtiden). När jag var liten trodde jag att farfar kunde allt. När jag blev äldre upptäckte jag att det var så - på riktigt. Han har alltid gillat att läsa, och det är nog från honom som jag fått både lästhuvud och läsintresse.

Nåja, hela situationen är helt enkelt ganska sorglig. Och vad läser man nu då? Vad läser man när en kär familjemedlem håller på att dö? Många skulle nog säga inte alls, men för mig är ju läsning terapi. MEN jag behöver hitta den perfekta boken för det här tillfället. Edgar Allan Poe är uteslutet, då min farfar gillade honom. Samma sak med typ... alla klassiker. Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann? Nej, ni hör ju.

Den ultimata boken hade sett ut såhär: Ungdomsroman. Fantasy. I en tid/värld som inte är vår. En stackars ungdom som ska rädda hela världen. Inte så tjock, men helt okej om det är en serie. De två sista kriterierna är de viktigaste och de mest omöjliga: Den ska finnas i min bokhylla. Jag ska inte ha läst den tidigare.

Och där sprack det.

Det är nu ni ska komma med tips på böcker som inte står i min bokhylla men som passar in på de andra kriterierna. Oki?

Under juni månad hände tusen saker och jag hann knappt läsa alls. Juli blev desto bättre. När jag hade fått upp alla mina böcker i hyllorna i nya lägenheten fick jag äntligen tillbaka läslusten. Däremot är jag fortfarande dålig på att recensera det jag läser... Men när jag skapat ordentliga rutiner och fått lite koll på mitt nya liv så kommer det nog vara ett mycket mindre problem.

1. Ett stulet liv - Jaycee Dugard
2. 3096 dagar - Natascha Kampusch
3. En fager mö - Joyce Carol Oates
4. Just Kids - Patti Smith
5. Juliet, Naked - Nick Hornby
6. Aldrig mera äcklig - Constance Briscoe
7. Prins Charles känsla - Liv Strömquist
8. Unga tjejers bok om sex & kärlek - Katerina Janouch
9. Djurens gård - George Orwell
10. Svalornas lek: dö, resa, återvända - Zeina Abirached
11. Coraline - Neil Gaiman
12. Det underbara trädet - Ulf Löfgren
13. Ett hus utan speglar - Mårten Sandén

Bäst den här månaden var helt klart Just kids, men En fager mö och Juliet, Naked ligger strax bakom.