Jag vet inte om ni fungerar på samma sätt som jag gör, men vissa böcker är jag helt enkelt bara såld på innan jag ens öppnat dem. Sen kan det ju förstås visa sig att de inte alls är lika bra som jag trodde, men det är en annan sak.

Jag har ju då förstås vissa, rätt så specifika saker som jag går igång på. Egentligen hade jag tänkt att det här skulle bli ett enda inlägg, men jag insåg att listan blir för lång. Istället tänker jag göra en serie inlägg för att lista saker som får mig att älska böcker jag inte läst. Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag kommer slänga in dem lite som jag själv vill, eller om det blir ett fast inlägg på fredagar (fram tills bokbloggsjerka är igång igen). Vi får se hur det blir med det. Här kommer i varje fall punkt nummer ett:

Okej, det här kanske inte är superspecifikt, men herregud, jag behöver bara ett randigt tält på omslaget för att älska en bok.

Jag föll för:

 Tydligen finns det ingenting som indikerar cirkus så mycket som elefanter gör? Nåja, The Magician's Elephant är jag ens osäker på (nu när jag tänker efter) om det existerar en cirkus i. Men hursom, magiker + elefant tycker jag ger cirkus-vibbar, så den får gå under det här temat (och det var ju hela anledningen till varför jag föll för den). Water for elephants vet jag i varje fall säkert innehåller en cirkus, för jag har minsann sett filmen (men inte läst boken. Shame on me). Nattens cirkus är den enda i trion som jag faktiskt läst, och tja, den var smått fantastisk.

__________________________________________________________________________________

När jag slängde iväg en förfrågan om recex till Atlas trodde jag att Popmusik rimmar på politik skulle bli min stora favorit av de två jag beställde. Men det visade sig bli den här.

Gunilla Brodrej bestämde sig för att inte konsumera onödiga saker på ett helt år. Inga strumpbyxor, skönhetsprylar, hårfärg, ingenting förutom mat och transport och annat som är absolut nödvändigt. Boken Shopstop: Rapport från ett celibat innehåller Brodrejs dagbok från perioden, blandat med intervjuer med olika personer.

Medan jag packade inför Östersundsresan var jag tvungen att plocka ur den här boken, men i sista stund bläddrade jag lite i den och tänkte "jag tar den i handen om jag så måste", för det tog bara ett par sidor innan den fångade mitt intresse så pass att jag inte ville lämna den hemma. Det som jag mest fått ut av att läsa Shopstop är inspiration. I mitt liv är ett år fortfarande väldigt lång tid, och jag vet inte om jag skulle vara beredd att följa Brodrejs exempel och sluta konsumera onödiga saker i ett helt år. Däremot tänker jag att jag definitivt vill dra ner på min konsumtion av till exempel kläder och saker som jag köper för köpandets skull.

Jag vet att Brodrej fått mycket kritik för det här projektet. Dels för att hon som privilegierad har möjlighet att välja bort konsumerandet. Jag tycker att Brodrejs svar på det i boken är bra - att det inte betyder att hon inte ska göra det. Jag kan också hålla med henne om att det finns en bild av folk som försöker vara miljövänliga osv som präktiga, och att det nästan ses ned på dessa (kanske för att de gör något som alla borde göra, och därmed belyser andra personers svagheter och därmed ger dem skuldkänslor?). Jag tycker även att Brodrej belyser det hela bra från olika vinklar: Varför vi konsumerar, hur inpräntat det är i våra hjärnor, varför vi bör eller inte bör konsumera osv.

Det är en väldigt intressant bok, och jag tycker att alla åtminstone borde bläddra lite i den. Även om jag inte kommer stänga av all onödig konsumtion helt kommer jag härmed åtminstone reflektera mer över vad jag köper och varför jag gör det.

För några år sedan, ungefär när jag startade den här bloggen (2009) och ett par år därefter, var jag helt övertygad om att jag inte skulle kunna känna mig sådär tagen av en bok som jag gjorde när jag var yngre. Ni vet - läsa tills det blir ljust ute, få kallsupar när en slutar och lätt panik när boken - och därmed den världen - tar slut. Jag var helt övertygad om att det var något som hörde barndomen till och att jag aldrig skulle få uppleva det igen.

När jag började blogga "på allvar" 2012 (eller egentligen redan under hösten 2011) gick jag från att 2011 läsa 46 böcker till att 2012 läsa 137 böcker. Jag tror att det gick lite hand i hand - det blev roligare att blogga för att jag läste mer och det blev roligare att läsa för att jag fick respons från andra.

Och något hände det där året. Jag tog studenten och kom på att jag skulle läsa LITTERATURVETENSKAP (såhär i efterhand kan det vara ett av de bästa besluten i mitt liv (pga hade aldrig känt mig riktigt hemma innan jag började läsa barn- och ungdomslitt på littvet), men innan var jag så övertygad om att jag skulle bli musiklärare). Och jag hittade den igen. Känslan som jag trodde att jag aldrig skulle kunna få tillbaka. Känslan av att bara kunna andas genom en bok.

Det visade sig liksom att det inte alls var det här att bli vuxen det var fel på. Det var böckerna. För det var ungefär då jag accepterade att jag inte gillade ALLA böcker och insåg att jag nöjt mig med att läsa halvbra böcker under de tre senaste åren.

Har du någon liknande "vändpunkt" i ditt läsande?

__________________________________________________________________________________

Veckans Top Ten Tuesday handlar om bikter. Kul ämne, tyckte jag, och började skriva redan i förra veckan. Ändå kom jag bara på en endaste bok/bloggrelaterad bikt. Jag får väl fundera lite till och så får jag posta ett till inlägg senare om jag kommer på något. Här är i varje fall den jag kom på:

1. Jag blir fortfarande löjligt glad och piper högt av förtjusning så fort jag ser att någon lämnat en kommentar här på bloggen. Trots att jag kanske borde ha blivit "mätt" på det för länge sen. Så ni som kommenterar: Keep up the good work. Ni som inte kommenterar får hemskt gärna lämna ett litet avtryck då och då :)

__________________________________________________________________________________

När jag började läsa den här visste jag verkligen inte vad jag skulle förvänta mig. Coraline eller Amerikanska gudar? Coraline älskade jag. Amerikanska gudar klarade jag inte ens av att läsa klart.

Oceanen vid vägens slut handlar om en man som återvänder till sitt barndomshem. Där återupptäcker han minnen från sin barndom - Lettie, som hade en damm på baksidan av tomten som hon sa var en ocean. Han minns den där sommaren då han var sju. Allt började med en död gruvarbetare, och hade kunnat sluta riktigt illa om det inte vore för Lettie och hennes mamma och mormor.

Något som jag tycker är svårt med Gaiman är att jag inte riktigt vet var jag har honom. Jag har läst tre av hans böcker (nåja, två och en halv), men vet fortfarande inte vad han är för typ av författare eller hur hans stil ser ut. Det visade sig med andra ord att den här boken inte alls liknar Coraline. Men den liknar inte heller Amerikanska gudar.

Grejen är att jag inte riktigt heller vet vad jag tycker om den här boken. Det är lite därför jag har väntat med att skriva om den, för jag har velat bena ut tankarna och bestämma mig för vad jag fått för intryck. Men det går inte. Jag är inte närmare en bestämd åsikt nu än jag var när jag precis avslutat boken. Det spännande är att efter en titt på Goodreads verkar det vara fler än jag som inte riktigt vet vad vi ska tycka om den här boken.

Den ligger liksom på gränsen mellan finstämd och mysig till att bli tråkig, och det är något som känns så fel med den här berättelsen. Den är liksom för... lågmäld för att vara en fantasyberättelse. Kanske är det min vana att läsa actionfyllda dystopier som gör att jag inte får grepp om boken, men jag tycker att berättarsättet liksom känns som en kärleksberättelse. Förutom att det inte ÄR en kärleksberättelse på något sätt. Mest lämnar den här berättelsen mig i ett tillstånd av förvirring, för jag tycker den känns så schizofren i språk jämfört med innehåll.

Dock tror jag att jag i varje fall gillar den lite. Den är väldigt olik typ allt jag någonsin läst tidigare, och jag gillar det.

__________________________________________________________________________________

Eftersom jag är i en riktig skaparperiod just nu har jag beställt två tygkassar som jag sedan ska brodera, är tanken. På den ena blir det dödskallar och rosor, och på den andra en sugar skull. Men så kom jag på att det vore tufft att ha skräck/gotikrelaterade citat på andra sidan! Eftersom jag gillar makabra saker osv. Kollade lite på Goodreads, men kan inte bestämma mig riktigt. Just nu lutar det för min del åt nummer 1 och 5.

Nu frågar jag er: Vad tycker ni?

1.

I en av kurserna jag läser just nu skulle vi skriva ett inlägg om våra första skräckmöten och hur de påverkade oss. Eftersom jag skrev om böcker tänkte jag att det ju faktiskt kan vara intressant att posta även här!

Mitt första möte med skräck kom i form av en bok med spökhistorier av Dan Höjer som min storasyster hade. Jag måste ha varit yngre än 6 år när jag upptäckte boken, men äldre än 4, eftersom jag läste dem själv. Jag var fullkomligt livrädd medan jag läste (speciellt som berättelserna i just den här boken var kopplade till riktiga platser i Sverige), men kände samtidigt en viss fascination. Jag minns den där boken så väl. Jag läste den om och om och om igen, och jag tror fortfarande att det är en av dem böcker jag läst flest gånger.

Som barn var jag väldigt rädd av mig – jag drömde t ex ofta mardrömmar och trodde sedan att sakerna jag drömde om fanns på riktigt. Det dröjde så länge som till att jag var 13 år innan jag över huvud taget satte ner fötterna på golvet när det var mörkt i rummet. Hursom så tror jag faktiskt att den där boken var bra för mig. Jag kan inte minnas att jag någonsin drömde mardrömmar om det jag läste om, för att det liksom på ett sätt konkretiserade faran och dessutom placerade den på andra platser än där jag själv befann mig. Jag var rädd när jag läste, men jag skulle inte säga att berättelserna triggade mina mardrömmar.

Jag tror att det som skrämde mig med berättelserna var att det liksom var saker som inte var hela (alltså både saknade kropp och var liksom känslomässigt ”trasiga”) och som inte skulle vara här. Trots att många av historierna bara handlade om att någon såg dessa spöken – och alltså inte att spökena skadade någon – var jag nog också rädd för att de skulle göra mig illa. Det här tänker jag också speglades i de mardrömmar jag hade – de saker som jag blev rädda för var ofta djur på fel ställen (rävar och ormar var frekvent förekommande) och de skadade mig alltid.

Sammanfattningsvis skulle jag alltså säga att den här skräckupplevelsen var bra för mig, eftersom det skapade ett konkret hot och placerade det någon annanstans.

Hur såg era första skräckmöten ut?
__________________________________________________________________________________

Herregud, det var så länge sedan jag skrev en recension att det känns som att jag glömt hur jag ska göra. Men jag försöker!

Doris åker till San Francisco tillsammans med bästa kompisen Ottilia. De har länge drömt om just den här resan. De har sparat och sparat. I San Francisco ska de hänga på mysiga barer, träffa poeter och allt annat en gör i San Francisco.

Bakom sig i Sverige lämnar Doris ett kraschat kärleksförhållande. Hon trodde att de älskade varandra, hon och Niklas, men han ville tydligen inte alls vara tillsammans med henne. San Francisco ska bli Doris revival. När hon kommer tillbaka till Sverige ska det vara som någon som tar Niklas med storm och som får honom att inse sitt misstag.

Drömresan blir dock allt annat än en dröm när Ottilias påstridiga kille kommer och förstör allt. När Ottilia bestämmer sig för att resa med honom tillbaka hem bestämmer sig Doris för att vara kvar. Och helt plötsligt står Doris ensam i en främmande stad.

Att vara ensam i en främmande storstad utomlands är något som jag både dagdrömmer och mardrömmer om (japp, I just made that word up). Å ena sidan är det så sjukt läskigt, fast å andra sidan så är det en chans att vara PRECIS VEM EN VILL vara. Därför tilltalade den här boken mig väldigt mycket. Det handlar liksom om en sån där skräckblandad fascination - som förstås är den allra bästa sortens fascination (tycker jag).

Dock visade det sig att mina förväntningar på den här boken var lite väl höga. Det var en fin och rolig ungdomsbok, men jag kan nog inte påstå att det är den allra bästa sortens ungdomsbok. Jag gillar att Eriksson Sandberg även i den här boken (liksom i Den första flickan skogen möter och Flickan i de vindlande gångarna) tar upp något tyngre ämnen, och att allt inte blir så ytligt (vilket jag tycker att det ofta kan bli annars i ungdomsböcker när det bara handlar om vem som är kär i vem osv). Däremot ogillar jag starkt att det krävs en annan kille för att Doris ska komma över Niklas. Jag hade uppskattat betydligt mer om resan bara gick ut på att hitta sig själv - inga killar inblandade.

Dessutom tycker jag nog att den var lite kort. Först är Doris i San Francisco och där händer det lite grejer. Sen åker hon till sin kompis i Los Angeles och där händer lite grejer. Sen slut. Alltså allt gick så himla fort, vet inte var boken tog vägen liksom.

__________________________________________________________________________________

Juni började superbra med semester på landet där jag bara kunde läsaläsaläsa. När jag väl kom hem igen gick det inte alls lika bra... Ärligt talat har jag inte läst ut en enda bok sen jag kom hem därifrån. Jag är fortfarande inne på Popmusik rimmar på politik som jag började läsa i slutet av den veckan. Nåja, jag har hunnit titta på hela Orange is the New Black istället (och börjat om. ÄLSKAR!), en hel säsong Skins (gillade inte lika mycket. Fastnade inte alls faktiskt) och börjat på Life Unexpected.

Recensionerna har ju fortfarande uteblivit, men det känns faktiskt som att jag fått lite flow nu. Rec av Välkommen till LA, baby kommer imorgon till exempel.

Dessa böcker läste jag i juni:

48. Doktor Romand, Emmanuel Carrère *
47. Grejen med verb, Sara Lövestam
46. Hatet, Maria Sveland *
45. Bilbo: En hobbits äventyr, J.R.R. Tolkien *
44. Vackra vintagehem, Susanna Zacke & Sania Hedengren *
43. Välkommen till LA, baby, Moa Eriksson Sandberg
42. Oceanen vid vägens slut, Neil Gaiman

Den här veckans tema i Top Ten Tuesday är ens bästa klassiker eller klassiker som en vill läsa. Jag kommer köra en kombo av både också - helt enkelt fem av varje.

Jag är ju superdålig på att läsa klassiker, men jag tycker definitivt att det går att hitta helt fantastiska guldkorn. Sådana där böcker som bara stannar med en resten av livet (det finns ju en anledning till att de är klassiker, förstås). Dock tycker jag att det brukar behöva sållas lite.

Jag tänker börja med mina bästa klassikertips:

1. Läs inte klassiker för att de är ju klassiker. Det hjälper inte att du har läst den om du ändå inte uppskattade läsupplevelsen. 
2. Jag försöker hålla mig till ungefär samma genrer jag läser i vanliga fall, och det är faktiskt förvånansvärt lite som skiljer böckerna åt. Vissa saker är universella liksom (typ kärlek, same same) och fungerar jämt.
3. Ge inte upp. Om det är väldigt gamla böcker kan språket ibland vara lite svårt att komma in i. Men väldigt bra berättelser kan dölja sig bakom väldigt mossigt språk, så ge inte upp. Efter ett tag brukar en komma in i jargongen och då blir det lättare.
   

Favorite Classic Books

1. 1984 - George Orwell
   All these years - älskar fortfarande den här boken. Det tog tre försök innan jag ens tog mig igenom den, men det var så värt allt slit.
   
   
2. Det mest förbjudna - Kerstin Thorvall
   Den här boken läste jag i maj, och jag bara älskade den. Instantly. Love at first sight. Tror det tog 40 sidor innan jag var fast.
   
   
3. Dödssynden - Harper Lee
   Alltså, det finns inget jag kan kommentera på den här. Alla borde läsa den. ALLA.
   
   
4. Alice's Adventures in Wonderland - Lewis Carrol
   Alice, Alice. Alice hade en speciell plats i mitt hjärta redan innan jag läste boken på riktigt, och jag kan ju säga att jag inte älskar berättelsen mindre nu. Snarare mer. Helt fantastisk.
   
   
5. Lord of the Flies - William Golding
   Jag vet inte hur många gånger jag hört andra littvetare säga att de avskydde Flugornas herre, men jag gjorde faktiskt inte det. Trots att jag blev tvingad (nåja, jag fick välja mellan den, Animal farm och To Kill a Mockingbird på engelskan) att läsa den uppskattade jag den väldigt mycket. Och grät och grät till tårarna var slut förstås.

__________________________________________________________________________________