För några år sedan, ungefär när jag startade den här bloggen (2009) och ett par år därefter, var jag helt övertygad om att jag inte skulle kunna känna mig sådär tagen av en bok som jag gjorde när jag var yngre. Ni vet - läsa tills det blir ljust ute, få kallsupar när en slutar och lätt panik när boken - och därmed den världen - tar slut. Jag var helt övertygad om att det var något som hörde barndomen till och att jag aldrig skulle få uppleva det igen.

När jag började blogga "på allvar" 2012 (eller egentligen redan under hösten 2011) gick jag från att 2011 läsa 46 böcker till att 2012 läsa 137 böcker. Jag tror att det gick lite hand i hand - det blev roligare att blogga för att jag läste mer och det blev roligare att läsa för att jag fick respons från andra.

Och något hände det där året. Jag tog studenten och kom på att jag skulle läsa LITTERATURVETENSKAP (såhär i efterhand kan det vara ett av de bästa besluten i mitt liv (pga hade aldrig känt mig riktigt hemma innan jag började läsa barn- och ungdomslitt på littvet), men innan var jag så övertygad om att jag skulle bli musiklärare). Och jag hittade den igen. Känslan som jag trodde att jag aldrig skulle kunna få tillbaka. Känslan av att bara kunna andas genom en bok.

Det visade sig liksom att det inte alls var det här att bli vuxen det var fel på. Det var böckerna. För det var ungefär då jag accepterade att jag inte gillade ALLA böcker och insåg att jag nöjt mig med att läsa halvbra böcker under de tre senaste åren.

Har du någon liknande "vändpunkt" i ditt läsande?

__________________________________________________________________________________