Recension: Oceanen vid vägens slut - Neil Gaiman
07:37
När jag började läsa den här visste jag verkligen inte vad jag skulle förvänta mig. Coraline eller Amerikanska gudar? Coraline älskade jag. Amerikanska gudar klarade jag inte ens av att läsa klart.
Oceanen vid vägens slut handlar om en man som återvänder till sitt barndomshem. Där återupptäcker han minnen från sin barndom - Lettie, som hade en damm på baksidan av tomten som hon sa var en ocean. Han minns den där sommaren då han var sju. Allt började med en död gruvarbetare, och hade kunnat sluta riktigt illa om det inte vore för Lettie och hennes mamma och mormor.
Något som jag tycker är svårt med Gaiman är att jag inte riktigt vet var jag har honom. Jag har läst tre av hans böcker (nåja, två och en halv), men vet fortfarande inte vad han är för typ av författare eller hur hans stil ser ut. Det visade sig med andra ord att den här boken inte alls liknar Coraline. Men den liknar inte heller Amerikanska gudar.
Grejen är att jag inte riktigt heller vet vad jag tycker om den här boken. Det är lite därför jag har väntat med att skriva om den, för jag har velat bena ut tankarna och bestämma mig för vad jag fått för intryck. Men det går inte. Jag är inte närmare en bestämd åsikt nu än jag var när jag precis avslutat boken. Det spännande är att efter en titt på Goodreads verkar det vara fler än jag som inte riktigt vet vad vi ska tycka om den här boken.
Den ligger liksom på gränsen mellan finstämd och mysig till att bli tråkig, och det är något som känns så fel med den här berättelsen. Den är liksom för... lågmäld för att vara en fantasyberättelse. Kanske är det min vana att läsa actionfyllda dystopier som gör att jag inte får grepp om boken, men jag tycker att berättarsättet liksom känns som en kärleksberättelse. Förutom att det inte ÄR en kärleksberättelse på något sätt. Mest lämnar den här berättelsen mig i ett tillstånd av förvirring, för jag tycker den känns så schizofren i språk jämfört med innehåll.
Dock tror jag att jag i varje fall gillar den lite. Den är väldigt olik typ allt jag någonsin läst tidigare, och jag gillar det.
Oceanen vid vägens slut handlar om en man som återvänder till sitt barndomshem. Där återupptäcker han minnen från sin barndom - Lettie, som hade en damm på baksidan av tomten som hon sa var en ocean. Han minns den där sommaren då han var sju. Allt började med en död gruvarbetare, och hade kunnat sluta riktigt illa om det inte vore för Lettie och hennes mamma och mormor.
Något som jag tycker är svårt med Gaiman är att jag inte riktigt vet var jag har honom. Jag har läst tre av hans böcker (nåja, två och en halv), men vet fortfarande inte vad han är för typ av författare eller hur hans stil ser ut. Det visade sig med andra ord att den här boken inte alls liknar Coraline. Men den liknar inte heller Amerikanska gudar.
Grejen är att jag inte riktigt heller vet vad jag tycker om den här boken. Det är lite därför jag har väntat med att skriva om den, för jag har velat bena ut tankarna och bestämma mig för vad jag fått för intryck. Men det går inte. Jag är inte närmare en bestämd åsikt nu än jag var när jag precis avslutat boken. Det spännande är att efter en titt på Goodreads verkar det vara fler än jag som inte riktigt vet vad vi ska tycka om den här boken.
Den ligger liksom på gränsen mellan finstämd och mysig till att bli tråkig, och det är något som känns så fel med den här berättelsen. Den är liksom för... lågmäld för att vara en fantasyberättelse. Kanske är det min vana att läsa actionfyllda dystopier som gör att jag inte får grepp om boken, men jag tycker att berättarsättet liksom känns som en kärleksberättelse. Förutom att det inte ÄR en kärleksberättelse på något sätt. Mest lämnar den här berättelsen mig i ett tillstånd av förvirring, för jag tycker den känns så schizofren i språk jämfört med innehåll.
Dock tror jag att jag i varje fall gillar den lite. Den är väldigt olik typ allt jag någonsin läst tidigare, och jag gillar det.
« Oceanen vid vägens slut | Neil Gaiman | 180 s. | BonnierCarlsen | 2014 »
« Goodreads »
__________________________________________________________________________________
2 kommentarer
Men du har faktiskt rätt i det du säger. Det är en kärleksberättelse! Eller ja, han berättade när han var på Babel att han satt hemma och saknade sin fru och bestämde sig för att skriva en novell till henne. Och Oceanen vid vägens slut blev resultatet, så på ett sätt så är det en kärleksberättelse..typ :D
SvaraRaderaJaha, okej, det hade jag faktiskt ingen aning om!
Radera