Hörni! Jag vill bara titta in och önska glad påsk! Om ni inte förberett påskäggen än kan ni ju titta förbi i SF-bokhandeln idag. Vi har massor av småprylar som går att lägga i påskägg (och jag jobbar). ;)

Ah, bibliotek. Min barndoms drömplats, det ultimata himmelsriket, mitt livs bästa reseterminal och så vidare. Jag och bibliotek har haft en lång kärlekshistoria. På senare år har vår relation dock blivit alltmer ansträngd. Biblioteken har nämligen en tendens att lite nu och då kräva mig på pengar, och sånt accepterar faktiskt inte jag i en relation. Det är inte okej.*

Men tillbaka till hyllningen: När jag var liten var biblioteket bättre än godisaffären. Möjligtvis till och med bättre än att gå på second hand. Känslan när jag fick mitt första alldeles egna bibliotekskort har jag ju redan beskrivit. Jag vet inte om det är skevt att jag kommer ihåg det tillfället lika väl som jag kommer ihåg när jag tretton år gammal satt på Victors (min sambo alltså) säng och han tryckte sina läppar mot mina, eller lika väl som den gången då en helt okänd varelse skakade i kattburen i mitt knä - en okänd varelse som skulle bli den Katniss som ropar på mig när hon vaknar och inte vet var jag är, eller lika väl som den exakta tidpunkten då jag bestämde mig för att flytta ifrån min pappa. Jag minns det bättre än när jag fick en puss av Pelle i The Hives eller känslan när jag tog studenten.

Jag minns mina bibliotek som var tryggare än hemma - de ointagliga borgarna där allt kunde hända och omvärlden aldrig kunde inkräkta. De bruna trapporna som ledde upp till magin. Dörrarna som en portal till en annan verklighet. Jag minns möjligheterna och gränslösheten, samexisterandet av alla världar på samma plats. Jag minns serielådorna som var pojkarnas territorium (för flickor "läser faktiskt inte serier", fast det gjorde jag ändå. Men vågade inte låna hem dem, för ville inte att någon annan skulle se att jag läste böcker som bara var för pojkar), vuxenhyllorna som var förbjudna - och dessutom väldigt tråkiga. Jag minns väskans tyngd. Svårigheten att begränsa sig. Högarna med böcker som hopade sig på skrivbordet. När de andra barnen vägrade låna böcker utan bilder och jag vägrade låna böcker med stor text i.

Jag skulle nog lätt kunna säga att bibliotek är direkt bidragande till att jag läser så mycket som jag gör idag. Att det fanns en chans för mig att nära den här längtan efter eskapism och att den växte och gjorde mig till den jag är idag - praktikant på Barnens Bokklubb, soon to be-masterstudent i litteraturvetenskap och extrajobbare på SF-bokhandeln. Det är ganska fint ändå.

* Saker jag är notoriskt dålig på: att komma ihåg grejer. Vilket är allt ifrån var jag lagt nycklarna till om jag betalat räkningarna eller när jag ska lämna tillbaka biblioteksböckerna. Påminnelseavgifter och jag, vi har en väldigt speciell relation. Jag avskyr påminnelseavgifter, men de verkar följa efter mig var jag än går. Jag kanske borde polisanmäla påminnelseavgifterna för stalking och fixa fram ett besöksförbud? Tar tag i det imorgon.

Herre vad fort den här månaden har gått! Jag började som sagt min praktik förra veckan och har hunnit läsa hur mycket böcker som helst som inte har recensiondatum förrän om veckor, eller till och med månader - därför ser det väldigt tomt ut på recfronten den här månaden.

Det här har jag i vart fall lyckats läsa den här månaden:

32. Mörkrets demoner: Ondskan vaknar, Kami Garcia *
31. Dubbel-Trubbel, Mac Barnett, Jory John & Kevin Cornell *
30. När hundarna kommer, Jessica Schiefauer
29. Paris, Lola och jag, Moa Eriksson Sandberg
28. Som eld, Sara Lövestam
27. Den blomstertid nu kommer, Marie-Chantal Long *
26. Augustiminnen, Sarah Lean *
25. Fangirl, Rainbow Rowell *
24. Nattsagor för sömnlösa, Johanna Wester *
23. The Last Olympian, Rick Riordan
22. The Battle of the Labyrinth, Rick Riordan
21. Det magiska spelet, Anna Cnattingius (omläsning)

En av mina första dagar på Barnens Bokklubb i förra veckan berättade chefredaktören för mig att hela arkivet av medlemstidningar utskickade av Barnens Bokklubb finns samlade i ett rum. Min tanke var: "Varför använder vi inte det här till att liva upp den där Barnens Bokklubb-bloggen som ligger och dammar någonstans på internet?". Och sen gjorde jag det.

Del ett blev klart och postades idag! Så om ni alltid undrat vilka böcker som var huvudböcker på 70-talet eller vill ha en nostalgitripp tillbaka till när du var liten och prenumererade är det där ni ska hänga framöver. Första inlägget visar upp den allra första Barnposten som kom 1977!

Om ni vill önska ett årtal jag ska dimpa ner i, eller vill se något speciellt tycker jag ni ska kommentera antingen härinunder eller på Barnens Bokklubb-bloggen! Så lovar jag att gräva fram något :)

(För övrigt: Idag var jag på presskonferensen för ALMA. Det var coolt. Sjukt coolt. /end of skryt)

Men hallå, var har du gjort av Top Ten Tuesday? Jag svarade på ungefär det för ett tag sedan, så kände inte för att svara idag. Dessutom tror jag inte ens att jag lagt till något på min TBR-lista sen dess - förutom den mentala då. Och TBR-hyllan har fått sig några tillskott i och för sig... Istället blir det någon deltidsuppdatering av vad jag tycker om Rick Riordans Den röda pyramiden. Det blir också - vilket rubriken avslöjar - lite prat om Harry Potter och Percy Jackson också.

Så, hur går det då med Den röda pyramiden? Ärligt talat? Uruselt. Vilket väl dels är en kombination av att jag varit på praktikplatsen i en vecka, det har varit en miljon nya intryck, jag har haft saker att göra nästan varje kväll, har läst nästan hela tiden på jobbet och därmed inte orkat plocka upp boken på vägen hem. Jag började liksom läsa den 22 mars och är nu lite mer än halvvägs. En och en halv vecka senare.

Men, jag måste också säga det här: Kära Den röda pyramiden, it's not (only) me. It's you. Vi har ett problem. Ingen av oss presterar bra i den här relationen.

Något som gjorde Percy Jackson så himla lätt att älska är den här underdog-huvudkaraktären. Han är sympatisk, går igång på att offra sig själv och är liksom så himla snäll. En typisk Harry Potter-karaktär som egentligen är så himla mycket som en helt vanlig unge (förutom att båda har superkrafter och är utvalda och ska rädda världen och grejer förstås). Varken Sadie eller Carter Kane kan anklagas för att vara varken sympatiska, snälla eller vanliga.

Okej, men kan inte berättelsen stå för sig själv då? Måste en gilla karaktärerna sådär mycket för att boken ska gå att läsa? Alltså, nej, klart en inte måste. Men i den här berättelsen hade det verkligen underlättat, för den är så himla långsam. Där igenkänning av grekisk mytologi fungerade som en extra krydda i Percy Jackson, fungerar hela grejen med egyptiska gudar mer på ett sätt som gör att berättelsen blir väldigt rörig. Dessutom tycker jag att Riordan går på alldeles för många genusfällor, som inte är riktigt lika uppenbara i Percy Jackson.

Mycket går ju liksom att känna igen - sagoberättandet och skapandet av nya myter och sådant som jag gillade väldigt mycket från Percy Jackson. Jag kommer definitivt läsa klart boken - förmodligen resterande böcker i serien också, och jag kommer definitivt skriva en ordentlig recension när jag läst klart den. Men, som ni redan förstått: Jag är verkligen inte såld på den här boken. Funderar även på om jag kanske borde gå över till att läsa på engelska. Gillar Riordans språk på engelska mycket mer än vad jag gillar översättningen.

Ni som är utleda på Percy Jackson-recensioner kan nu andas ut. Det här är den femte och sista boken, så efter det här behöver ni inte läsa flera!

The Last Olympian skiljer sig ganska mycket från tidigare böcker i serien - dels för att den inte bygger på riktigt samma form, dels för att den är betydligt mer våldsam och mörk än tidigare delar. De fyra första böckerna i serien alla innehåller någon form av quest, där vårt gäng huvudpersoner givit sig av från Camp Half-Blood, drivit runt från plats till plats för att lösa olika problem för att lösa uppdraget och på så sätt även sätta käppar i hjulet för Kronos. Visst finns det även drag av den formen här också - men jag skulle säga att mer än halva boken är lite som sista Harry Potter-filmen. Det vill säga: bara krig.

Som jag skrev om den fjärde boken började det kännas lite förutsägbart, vilket gjorde att det ändå blir lite roligare. Dock tycker jag nog att den här boken - trots sjukt. mycket. action. hela. tiden - blir lite mer långrandig än tidigare. Ändå, ungefär precis när jag hinner börja tänka "men guuuud, hur många rundor går det att slåss egentligen" händer det något nytt som gör mig mer alert igen. Fast jag tycker nog ändå att det blir lite VÄL repetitivt. Faktiskt.

Som sagt är det seriens mörkaste bok, vilket väl kan förklaras utav två saker - den oundvikliga sista sammandrabbningen är här och att både Percy Jackson och förmodligen även hans läsare blivit rätt mycket äldre (från 12 när serien börjar till 16 när den slutar). Att handlingen är så mörk vägs dock upp av att den är betydligt mer humoristisk och rolig än vad tidigare böcker är. Inte så pass att allvaret skämtas bort - snarare tvärtom. Humorn används för att understryka allvaret, men gör ändå att berättelsen får en balans som gör att det inte blir att för tungläst.

I slutet av The Battle of the Labyrinth börjar det hintas om en eventuellt kärlekstriangel också, vilken får mer plats i den här boken. Jag hatälskar trianglar, mest för att jag vet att kärlekstrianglar aldrig kommer sluta bra (åh, jag vill skriva en ungdomsbok med en kärlekstriangel som slutar lyckligt för alla! Dvs polyamoröst). Jag tycker att Riordan löst det bra ändå (och alltså, jag tror vi alla vet hela tiden vilka som kommer få varandra. Men som sagt, något måste ju göras av den tredje personen. Egentligen, en annan intressant triangel vore ju en där någon faktiskt blir dissad. Känns som att det alltid måste finnas en ANLEDNING till varför en person blir utesluten. Kan de inte bara välja lite och typ krossa någons hjärta lite? Herregud, jag skulle verkligen ta ut alla mina dåliga sidor på mina karaktärer om jag var författare), utefter förutsättningarna.

Och justja! Vem som är min favoritgud? Athena. Givetvis. Mvh Ravenclaw:are/Erudite osv.

Är det bara jag som kan bli ”sjukligt” förtjust i en karaktär i en bok eller på tv/film?

Nu kommer ett sånt där tillfälle då ni får klicka er in någon annanstans för att läsa vad jag skrivit. Jag var nämligen på författarkväll hos Natur & Kultur i tisdags och har bloggat om det för Barnens Bokklubbs räkning.

Så om ni vill läsa om vilka författare som var där och vad som sas kan ni göra det här.

I tisdags lovade jag att jag skulle berätta mer om Rebeckas stjärna av Terry Nation - så det gör jag nu!

Som jag nämnde förra veckan seglade vi mycket när jag var yngre, och det här är ännu en båtbok. Vid det här laget var jag förstås för gammal för högläsning - framför allt för gammal för högläsning av en såhär pass bildrik bok. Och det var mycket riktigt inte alls för mig (eller min mammas mans dotter som är tre år äldre än mig) som mamma läste från början, utan min tre år yngre lillasyster.

Eftersom båtar är extremt trånga, och det liksom bara finns ett enda inomhusområde (okejdå, det fanns två, men bara ett som det gick att hänga på. Det andra var reserverat för TONÅRINGARNA. Aka min storasyster och min mammas mans son) går det ändå inte att undvika att snappa upp lite då och då det som de andra säger. Även om en verkligen försöker att inte lyssna.

Det var så det började - vi försökte att inte lyssna, jag och min mammas mans dotter - hallå vi var liksom säkert nio-tio och tolv-tretton. Verkligen. Försökte. Och sen snappade vi upp ett ord här och var. Och sen insåg vi att det var riktigt spännande och var helt fast i berättelsen. När boken var slut uppstod dock ett problem: eftersom vi verkligen försökt och lyckats relativt bra att inte lyssna i början av boken hade vi ju missat hur Rebecka ens hade kommit till den andra världen. Varför var hon där egentligen? Och vad hade omslaget med hela grejen att göra? Så mamma började om. Från början.

Och nu till varför jag vill berätta om just den här boken: JAG vill minnas att vi läste den flera gånger. När jag gick igenom lådorna hos min mamma (ja, jag är fortfarande kvar där) låg den här i skänkes-lådan. Upprört sa jag till min lillasyster: "SKULLE NI SKÄNKA REBECKAS STJÄRNA??????" och fick till svar: "Rebeckas va?". Hon har alltså inget som helst minne av den här boken. Inte ens när jag beskriver handlingen.

Men ni kan vara lugna, jag har förbarmat mig över den här boken som vi en gång köpte för 15 kronor och som gett oss valuta för pengarna flera gånger om. Den ligger just nu i min soffa, redo att läsas vilket århundrade som helst. När jag läst alla recex. Och alla nya böcker. Och...

Alltså, jag hade tänkt fatta mig kort den här gången, men fail. Nåja. Ni vet - ibland är helt enkelt nöjet att berätta en historia större än att höra en?

På initiativ av.

Åh, gud, nu ska jag skriva om sex IGEN, var det inte jag som tyckte att det här var så himla obekvämt?! Lika bra jag övar, tydligen... Nu när jag redan outat min första sexfantasi kan jag ju lika gärna fortsätta på sexspåret med ett inlägg den här veckan också. Sitter för övrigt på tåget i skrivande stund och blir generad över att ens skriva inledningen, men vadfan. Vi behöver prata om det här.