Ni som är utleda på Percy Jackson-recensioner kan nu andas ut. Det här är den femte och sista boken, så efter det här behöver ni inte läsa flera!

The Last Olympian skiljer sig ganska mycket från tidigare böcker i serien - dels för att den inte bygger på riktigt samma form, dels för att den är betydligt mer våldsam och mörk än tidigare delar. De fyra första böckerna i serien alla innehåller någon form av quest, där vårt gäng huvudpersoner givit sig av från Camp Half-Blood, drivit runt från plats till plats för att lösa olika problem för att lösa uppdraget och på så sätt även sätta käppar i hjulet för Kronos. Visst finns det även drag av den formen här också - men jag skulle säga att mer än halva boken är lite som sista Harry Potter-filmen. Det vill säga: bara krig.

Som jag skrev om den fjärde boken började det kännas lite förutsägbart, vilket gjorde att det ändå blir lite roligare. Dock tycker jag nog att den här boken - trots sjukt. mycket. action. hela. tiden - blir lite mer långrandig än tidigare. Ändå, ungefär precis när jag hinner börja tänka "men guuuud, hur många rundor går det att slåss egentligen" händer det något nytt som gör mig mer alert igen. Fast jag tycker nog ändå att det blir lite VÄL repetitivt. Faktiskt.

Som sagt är det seriens mörkaste bok, vilket väl kan förklaras utav två saker - den oundvikliga sista sammandrabbningen är här och att både Percy Jackson och förmodligen även hans läsare blivit rätt mycket äldre (från 12 när serien börjar till 16 när den slutar). Att handlingen är så mörk vägs dock upp av att den är betydligt mer humoristisk och rolig än vad tidigare böcker är. Inte så pass att allvaret skämtas bort - snarare tvärtom. Humorn används för att understryka allvaret, men gör ändå att berättelsen får en balans som gör att det inte blir att för tungläst.

I slutet av The Battle of the Labyrinth börjar det hintas om en eventuellt kärlekstriangel också, vilken får mer plats i den här boken. Jag hatälskar trianglar, mest för att jag vet att kärlekstrianglar aldrig kommer sluta bra (åh, jag vill skriva en ungdomsbok med en kärlekstriangel som slutar lyckligt för alla! Dvs polyamoröst). Jag tycker att Riordan löst det bra ändå (och alltså, jag tror vi alla vet hela tiden vilka som kommer få varandra. Men som sagt, något måste ju göras av den tredje personen. Egentligen, en annan intressant triangel vore ju en där någon faktiskt blir dissad. Känns som att det alltid måste finnas en ANLEDNING till varför en person blir utesluten. Kan de inte bara välja lite och typ krossa någons hjärta lite? Herregud, jag skulle verkligen ta ut alla mina dåliga sidor på mina karaktärer om jag var författare), utefter förutsättningarna.

Och justja! Vem som är min favoritgud? Athena. Givetvis. Mvh Ravenclaw:are/Erudite osv.