En av mina första dagar på Barnens Bokklubb i förra veckan berättade chefredaktören för mig att hela arkivet av medlemstidningar utskickade av Barnens Bokklubb finns samlade i ett rum. Min tanke var: "Varför använder vi inte det här till att liva upp den där Barnens Bokklubb-bloggen som ligger och dammar någonstans på internet?". Och sen gjorde jag det.
Del ett blev klart och postades idag! Så om ni alltid undrat vilka böcker som var huvudböcker på 70-talet eller vill ha en nostalgitripp tillbaka till när du var liten och prenumererade är det där ni ska hänga framöver. Första inlägget visar upp den allra första Barnposten som kom 1977!
Om ni vill önska ett årtal jag ska dimpa ner i, eller vill se något speciellt tycker jag ni ska kommentera antingen härinunder eller på Barnens Bokklubb-bloggen! Så lovar jag att gräva fram något :)
(För övrigt: Idag var jag på presskonferensen för ALMA. Det var coolt. Sjukt coolt. /end of skryt)
Men hallå, var har du gjort av Top Ten Tuesday? Jag svarade på ungefär det för ett tag sedan, så kände inte för att svara idag. Dessutom tror jag inte ens att jag lagt till något på min TBR-lista sen dess - förutom den mentala då. Och TBR-hyllan har fått sig några tillskott i och för sig... Istället blir det någon deltidsuppdatering av vad jag tycker om Rick Riordans Den röda pyramiden. Det blir också - vilket rubriken avslöjar - lite prat om Harry Potter och Percy Jackson också.
Så, hur går det då med Den röda pyramiden? Ärligt talat? Uruselt. Vilket väl dels är en kombination av att jag varit på praktikplatsen i en vecka, det har varit en miljon nya intryck, jag har haft saker att göra nästan varje kväll, har läst nästan hela tiden på jobbet och därmed inte orkat plocka upp boken på vägen hem. Jag började liksom läsa den 22 mars och är nu lite mer än halvvägs. En och en halv vecka senare.
Men, jag måste också säga det här: Kära Den röda pyramiden, it's not (only) me. It's you. Vi har ett problem. Ingen av oss presterar bra i den här relationen.
Något som gjorde Percy Jackson så himla lätt att älska är den här underdog-huvudkaraktären. Han är sympatisk, går igång på att offra sig själv och är liksom så himla snäll. En typisk Harry Potter-karaktär som egentligen är så himla mycket som en helt vanlig unge (förutom att båda har superkrafter och är utvalda och ska rädda världen och grejer förstås). Varken Sadie eller Carter Kane kan anklagas för att vara varken sympatiska, snälla eller vanliga.
Okej, men kan inte berättelsen stå för sig själv då? Måste en gilla karaktärerna sådär mycket för att boken ska gå att läsa? Alltså, nej, klart en inte måste. Men i den här berättelsen hade det verkligen underlättat, för den är så himla långsam. Där igenkänning av grekisk mytologi fungerade som en extra krydda i Percy Jackson, fungerar hela grejen med egyptiska gudar mer på ett sätt som gör att berättelsen blir väldigt rörig. Dessutom tycker jag att Riordan går på alldeles för många genusfällor, som inte är riktigt lika uppenbara i Percy Jackson.
Mycket går ju liksom att känna igen - sagoberättandet och skapandet av nya myter och sådant som jag gillade väldigt mycket från Percy Jackson. Jag kommer definitivt läsa klart boken - förmodligen resterande böcker i serien också, och jag kommer definitivt skriva en ordentlig recension när jag läst klart den. Men, som ni redan förstått: Jag är verkligen inte såld på den här boken. Funderar även på om jag kanske borde gå över till att läsa på engelska. Gillar Riordans språk på engelska mycket mer än vad jag gillar översättningen.
The Last Olympian skiljer sig ganska mycket från tidigare böcker i serien - dels för att den inte bygger på riktigt samma form, dels för att den är betydligt mer våldsam och mörk än tidigare delar. De fyra första böckerna i serien alla innehåller någon form av quest, där vårt gäng huvudpersoner givit sig av från Camp Half-Blood, drivit runt från plats till plats för att lösa olika problem för att lösa uppdraget och på så sätt även sätta käppar i hjulet för Kronos. Visst finns det även drag av den formen här också - men jag skulle säga att mer än halva boken är lite som sista Harry Potter-filmen. Det vill säga: bara krig.
Som jag skrev om den fjärde boken började det kännas lite förutsägbart, vilket gjorde att det ändå blir lite roligare. Dock tycker jag nog att den här boken - trots sjukt. mycket. action. hela. tiden - blir lite mer långrandig än tidigare. Ändå, ungefär precis när jag hinner börja tänka "men guuuud, hur många rundor går det att slåss egentligen" händer det något nytt som gör mig mer alert igen. Fast jag tycker nog ändå att det blir lite VÄL repetitivt. Faktiskt.
Som sagt är det seriens mörkaste bok, vilket väl kan förklaras utav två saker - den oundvikliga sista sammandrabbningen är här och att både Percy Jackson och förmodligen även hans läsare blivit rätt mycket äldre (från 12 när serien börjar till 16 när den slutar). Att handlingen är så mörk vägs dock upp av att den är betydligt mer humoristisk och rolig än vad tidigare böcker är. Inte så pass att allvaret skämtas bort - snarare tvärtom. Humorn används för att understryka allvaret, men gör ändå att berättelsen får en balans som gör att det inte blir att för tungläst.
I slutet av The Battle of the Labyrinth börjar det hintas om en eventuellt kärlekstriangel också, vilken får mer plats i den här boken. Jag hatälskar trianglar, mest för att jag vet att kärlekstrianglar aldrig kommer sluta bra (åh, jag vill skriva en ungdomsbok med en kärlekstriangel som slutar lyckligt för alla! Dvs polyamoröst). Jag tycker att Riordan löst det bra ändå (och alltså, jag tror vi alla vet hela tiden vilka som kommer få varandra. Men som sagt, något måste ju göras av den tredje personen. Egentligen, en annan intressant triangel vore ju en där någon faktiskt blir dissad. Känns som att det alltid måste finnas en ANLEDNING till varför en person blir utesluten. Kan de inte bara välja lite och typ krossa någons hjärta lite? Herregud, jag skulle verkligen ta ut alla mina dåliga sidor på mina karaktärer om jag var författare), utefter förutsättningarna.
Och justja! Vem som är min favoritgud? Athena. Givetvis. Mvh Ravenclaw:are/Erudite osv.
Min första praktikvecka på Barnens Bokklubb är snart slut. Det har varit sjukt fint, jag har läst fyra böcker hittills och hinner nog läsa klart en till idag. Däremot har min egen läsning tagit stryk, för hey - inte ens jag orkar läsa flera timmar om dagen på jobbet och sen läsa böcker på vägen hem... Sällan jag sett fram emot helg såhär mycket faktiskt. Trots att jag gillar praktiken har även kvällarna varit sjukt fullspäckade den här veckan, så jag har knappt hunnit hänga hemma bara någonting.
Men innan det blir helg är det veckans jerka!
Är det bara jag som kan bli ”sjukligt” förtjust i en karaktär i en bok eller på tv/film?
Gud, jag blir superfäst vid karaktärer hela tiden. Jag börjar ju bli på gränsen till tjatig, men mina bästa är ju Day och June (fast lite mer Day, don't tell June) från Legendtrilogin. Jag fungerar nog rätt mycket när jag läser som jag gör irl - blir blixtförälskad i karaktärer/människor och gillar dem så mycket att det gör ont (alltså skojar inte. Fastän det är en positiv känsla typ sprängs jag. Okej, kanske inte riktigt lika mycket med karaktärer som med människor). Fast det är väl rätt få karaktärer/personer som behöver stå ut med det här. Är också till väldigt stor del en antingen-eller-person. Kanske inte lika mycket när jag läser som när jag interagerar med människor i och för sig. Men ja, jag har en tendens att gilla karaktärer (och människor) alldeles för mycket.
Nu kommer ett sånt där tillfälle då ni får klicka er in någon annanstans för att läsa vad jag skrivit. Jag var nämligen på författarkväll hos Natur & Kultur i tisdags och har bloggat om det för Barnens Bokklubbs räkning.
Så om ni vill läsa om vilka författare som var där och vad som sas kan ni göra det här.
Som jag nämnde förra veckan seglade vi mycket när jag var yngre, och det här är ännu en båtbok. Vid det här laget var jag förstås för gammal för högläsning - framför allt för gammal för högläsning av en såhär pass bildrik bok. Och det var mycket riktigt inte alls för mig (eller min mammas mans dotter som är tre år äldre än mig) som mamma läste från början, utan min tre år yngre lillasyster.
Eftersom båtar är extremt trånga, och det liksom bara finns ett enda inomhusområde (okejdå, det fanns två, men bara ett som det gick att hänga på. Det andra var reserverat för TONÅRINGARNA. Aka min storasyster och min mammas mans son) går det ändå inte att undvika att snappa upp lite då och då det som de andra säger. Även om en verkligen försöker att inte lyssna.
Det var så det började - vi försökte att inte lyssna, jag och min mammas mans dotter - hallå vi var liksom säkert nio-tio och tolv-tretton. Verkligen. Försökte. Och sen snappade vi upp ett ord här och var. Och sen insåg vi att det var riktigt spännande och var helt fast i berättelsen. När boken var slut uppstod dock ett problem: eftersom vi verkligen försökt och lyckats relativt bra att inte lyssna i början av boken hade vi ju missat hur Rebecka ens hade kommit till den andra världen. Varför var hon där egentligen? Och vad hade omslaget med hela grejen att göra? Så mamma började om. Från början.
Och nu till varför jag vill berätta om just den här boken: JAG vill minnas att vi läste den flera gånger. När jag gick igenom lådorna hos min mamma (ja, jag är fortfarande kvar där) låg den här i skänkes-lådan. Upprört sa jag till min lillasyster: "SKULLE NI SKÄNKA REBECKAS STJÄRNA??????" och fick till svar: "Rebeckas va?". Hon har alltså inget som helst minne av den här boken. Inte ens när jag beskriver handlingen.
Men ni kan vara lugna, jag har förbarmat mig över den här boken som vi en gång köpte för 15 kronor och som gett oss valuta för pengarna flera gånger om. Den ligger just nu i min soffa, redo att läsas vilket århundrade som helst. När jag läst alla recex. Och alla nya böcker. Och...
Alltså, jag hade tänkt fatta mig kort den här gången, men fail. Nåja. Ni vet - ibland är helt enkelt nöjet att berätta en historia större än att höra en?
På initiativ av.
Åh, gud, nu ska jag skriva om sex IGEN, var det inte jag som tyckte att det här var så himla obekvämt?! Lika bra jag övar, tydligen... Nu när jag redan outat min första sexfantasi kan jag ju lika gärna fortsätta på sexspåret med ett inlägg den här veckan också. Sitter för övrigt på tåget i skrivande stund och blir generad över att ens skriva inledningen, men vadfan. Vi behöver prata om det här.
Jag reflekterade över en sak när jag i förra veckan stötte på en bokbloggare (minns inte vem, tyvärr, om ni känner er träffade kan ni ju ge er till känna!) som ursäktade sig i en recension av Fifty Shades of Grey och skrev att hen inte läste boken bara för sexet, och att hen inte ville att läsarna skulle få fel bild av hen. Och jag förstår, för jag gjorde också det här en gång i tiden. Det vill säga ursäktade mig för att jag läste en bok om sex. Den disclaimern är borttagen nu för att jag tycker det är så fånigt. Jag kan inte stå för den. Ursäkta för att jag ursäktade mig och gav en felaktig bild av mig. Jag läste den helt för min egen himla skull och ja, jag uppskattade det.
Min tanke är: Är det så himla farligt om vi (jag) gillar sex? Gillar att läsa om det eller titta på? Gör det mig till en sämre person eller för den delen ens till en annan person? Egentligen - vem i hela världen bryr sig och vem gillar INTE sex (måste inflika här att jag faktiskt gillar sexscener i böcker, bara inte när jag helt oväntat måste läsa dem på typ tåget...)? Varför är det då så himla jobbigt att erkänna det? Eller så jobbigt att folk kanske eventuellt tror att någon möjligtvis läste Fifty Shades of Grey för sexet? För att alltså - visst att det är en bok med väldigt tvivelaktiga (hemska) könsroller osv, men om en tänder på sånt så gör en väl. Bättre att ta ut det i bokform än irl. Och om någon tror att du läser Fifty Shades of Grey för sexet - so what? Personen tror att du gillar sex. Grattis.
För att göra det hela mer bokrelaterat får jag väl passa på att boktipsa också. Het är ju tre år gammal nu, men fortfarande verkar det inte ha kommit ut någon mer bok med sexnoveller för ungdomar. Den är riktigt bra, ger bra bilder av schysst sex. Ja, jag har läst (det mesta av) den. Jag gjorde det för sexet. Jag gjorde det för min egen skull. Och hörni, vet ni vad? I fucking liked it.
Ok, två snabbmeddelanden:
1. Det här påverkar inte er ett skit förutom att det ser ut som att jag får läsa mer böcker än vanligt, MEN! Jag började min praktik på Barnens Bokklubb igår och det är mycket roligt. Nu ska jag vara där i tio veckor och skriva lite texter, läsa shitloads med böcker och sånt!
2. Herregud, kommentarsboomen idag. Ni är bäst, vet ni det? <3
Nämen, ett helt Throwback Thursday-inlägg i listform på en tisdag? Förvirringen är total. Den här veckans Top Ten Tuesday-tema passar mig dock extra bra just nu. Som jag tidigare nämnt har min mamma flyttat precis, och att gå igenom boklådorna från vinden var väldigt spännande. De var alltså fyllda med böcker från min barndom. Bland annat lyckades jag ju rota fram Det magiska spelet och min mamma hittade hela min hög med gamla Kitty-böcker i en annan låda.
Nåja, här är en hög andra böcker jag läste när jag var liten som jag funderat på att läsa om inom en snar framtid:
- Harry Potter
Eh, alltså, nu har jag ju läst alla Harry Potter-böcker MINST sju gånger (det vill säga: jag har läst den sista sju gånger. Sen läste jag om alla böcker inför varje gång det kom en ny bok också). Låt oss bara säga att jag tappat räkningen. Men nu är det 2,5 ÅR sedan jag läste om HP senast, och jag har funderat på att läsa om hela serien sen förra julen då jag fick en box i julklapp. Borde sluta fundera och börja läsa. - Rebeckas stjärna - Terry NationDen här tänkte jag prata lite mer om på torsdag, så den berättelsen tänker jag hålla lite på!
- Vem är rädd för Beatie Bow? - Ruth Park
Efter att vi hade den här på högläsning i skolan såeh... tog jag boken. För att kunna läsa den igen. Vilket jag gjorde. Vilket jag ämnar göra igen. Någon gång. - Sanne gatubarn - Mecka Lind
Herregud, jag kommer väl låta som rena rama boktjuven nu, men det här är också en stulen bok. Inser nu att jag nog har sjukt mycket böcker som jag faktiskt tagit från folk/skolan/biblioteket... Eh. Nåja, denna brukade vara min låtsasmammas. Läste den om och om och om igen (precis som jag brukade när jag var yngre), och vill gärna läsa den igen, nu när jag är vuxen. - Imorgon när kriget kom - John Marsden
Hallåååå, minns ni när det gick att få dessa i Happy Meal? Jag var 7 år, mitt favoritband var Red Hot Chili Peppers och jag älskade mitt marsvin Jum-Jum och att läsa. Ingen skillnad jämfört med nu då (förutom att djuret är en Katniss-katt). Var dock äldre när jag läste själva boken. Har funderat jättelänge på att läsa hela serien, speciellt efter att filmatiseringen av första boken kom när jag gick i gymnasiet. - Den svarta kristallen - Teo Troy
Jag fick de två första böckerna i den här serien i födelsedagspresent när jag fyllde nio, med löfte om att få resterande om jag gillade de första. Pappa läste högt för mig, men vi hann aldrig ta oss igenom den andra boken (av okänd anledning. Tror vi slutade läsa högt ganska snart efter det här). Bok nr två i serien har alltså legat förlorad på vinden i ~9 år. Skulle vilja läsa om dessa och den här gången faktiskt läsa hela serien. - Den mörka materian - Philip Pullman
Det var förstås bara ett par år sedan som jag läste hela den här serien på riktigt, men jag kommer ändå alltid koppla Guldkompassen till mellanstadiet när vår lärare fortfarande läste högt för oss. Och jag har längtat efter den här serien typ sen jag läste klart den. Åh, nu fick jag ännu mer längt bara för att jag tänker på det...
I The Battle of the Labyrinth (alltså vet ni hur fel stavningen på "labyrinth" ser ut eller?! Måste kolla upp det VARJE gång jag skriver det. Labyrinth labyrinth labyrinth labyrinth) ger sig hela gänget ner till Daidalos (och igen, gudars så konstigt det blir när en måste översätta stavningen av namn till svenska eftersom en läst på engelska. Daidalos blir alltså Daedalus i boken) gamla labyrint. Daidalos har själv helt tappat kontrollen över den, och den har därmed vuxit sig liiiiite större sedan Theseus dödade minotauren. Den är också helt himla omöjlig att navigera i, så länge en inte har någon som kan visa vägen. Som vanligt slåss de mot lite farliga monster och försöker bekämpa Kronos och lite sånt också.
Gud, jag vet att jag skrev det senast i måndags (eller skrev och skrev, jag SKREV det i förra fredagen. Det vill säga direkt innan jag skrev den här recensionen), men jag ÄR verkligen sjukt imponerad av hur berättelsen hänger ihop - både med de mindre uppdragen som blir större, men också hur Riordan faktiskt förhåller sig till gamla myter hela tiden. Genom att hela tiden referera till berättelser som berättats tidigare lyckas han ju verkligen skriva in sig själv i en myttradition, snarare än en fantasytradition (nej, jag tänker inte reflektera kring skillnaden, utan tänker bara helt sonika låta uttalandet stå oemotsagt och oproblematiserat, puss!). Samtidigt som han återanvänder element och händelser från andra personers berättelser gör han dem till sina egna - lägger till den extra twisten som gör att det känns nytt och roligt.
Jag har själv laaaagom mycket koll på grekisk mytologi. Jag plöjde Hjältar och monster på himlavalvet i lågstadiet och var sjuuuukt fascinerad. Den grundkunskap jag ändå har gör läsningen roligare, även om berättelsen inte förutsätter att jag har den. Jag måste ändå säga att ungefär mitt i den här någonstans väcktes den där gamla fascinationen till liv igen och nu börjar jag ju bli på gränsen till tjatig - men alltså olympiska gudar på hjärnan jag dör. Det roliga är att det liksom bidrar till att jag inte bara blir sugen på att läsa på om gudarna och allt, utan att jag till och med kan tänka mig att plocka upp till exempel Illiaden och Odyssén igen (fast tveksamt att jag kommer göra det. Jag och den jävla hexametern är INTE kompisar).
Enda nackdelen med serien tycker jag är att det börjar bli liiiiite repetitivt. Jag vet inte om det är grejen med att nästan ha läst hela på raken som gör att en ser mönstren mycket tydligare, eller om den här helt enkelt är mer förutsägbar än tidigare böcker - men stundvis tycker jag att det kan bli något tröttsamt.
