Ja, det blir Percy Jackson idag också. Och då har vi även en femte (och sista) bok att ta tag i (dyker upp i nästa vecka!). Sen är det slut! ( :( :( :( :( )

I The Battle of the Labyrinth (alltså vet ni hur fel stavningen på "labyrinth" ser ut eller?! Måste kolla upp det VARJE gång jag skriver det. Labyrinth labyrinth labyrinth labyrinth) ger sig hela gänget ner till Daidalos (och igen, gudars så konstigt det blir när en måste översätta stavningen av namn till svenska eftersom en läst på engelska. Daidalos blir alltså Daedalus i boken) gamla labyrint. Daidalos har själv helt tappat kontrollen över den, och den har därmed vuxit sig liiiiite större sedan Theseus dödade minotauren. Den är också helt himla omöjlig att navigera i, så länge en inte har någon som kan visa vägen. Som vanligt slåss de mot lite farliga monster och försöker bekämpa Kronos och lite sånt också.

Gud, jag vet att jag skrev det senast i måndags (eller skrev och skrev, jag SKREV det i förra fredagen. Det vill säga direkt innan jag skrev den här recensionen), men jag ÄR verkligen sjukt imponerad av hur berättelsen hänger ihop - både med de mindre uppdragen som blir större, men också hur Riordan faktiskt förhåller sig till gamla myter hela tiden. Genom att hela tiden referera till berättelser som berättats tidigare lyckas han ju verkligen skriva in sig själv i en myttradition, snarare än en fantasytradition (nej, jag tänker inte reflektera kring skillnaden, utan tänker bara helt sonika låta uttalandet stå oemotsagt och oproblematiserat, puss!). Samtidigt som han återanvänder element och händelser från andra personers berättelser gör han dem till sina egna - lägger till den extra twisten som gör att det känns nytt och roligt.

Jag har själv laaaagom mycket koll på grekisk mytologi. Jag plöjde Hjältar och monster på himlavalvet i lågstadiet och var sjuuuukt fascinerad. Den grundkunskap jag ändå har gör läsningen roligare, även om berättelsen inte förutsätter att jag har den. Jag måste ändå säga att ungefär mitt i den här någonstans väcktes den där gamla fascinationen till liv igen och nu börjar jag ju bli på gränsen till tjatig - men alltså olympiska gudar på hjärnan jag dör. Det roliga är att det liksom bidrar till att jag inte bara blir sugen på att läsa på om gudarna och allt, utan att jag till och med kan tänka mig att plocka upp till exempel Illiaden och Odyssén igen (fast tveksamt att jag kommer göra det. Jag och den jävla hexametern är INTE kompisar).

Enda nackdelen med serien tycker jag är att det börjar bli liiiiite repetitivt. Jag vet inte om det är grejen med att nästan ha läst hela på raken som gör att en ser mönstren mycket tydligare, eller om den här helt enkelt är mer förutsägbar än tidigare böcker - men stundvis tycker jag att det kan bli något tröttsamt.