Hazel har varit med om ett mirakel. Hon har legat inför döden, och ingen trodde att hon skulle överleva. Men det gjorde hon. När boken börjar äter hon mediciner som egentligen inte kan bota hennes cancer, utan bara skjuta upp den.

Så händer det som inte får hända. Hazel blir kär i Augustus. Och han blir kär i henne. Och det får inte hända, för hon är en granat. En granat som kan explodera när som helst och alla som finns i närheten då blir träffade.

Problemet med den här boken är att jag känner så mycket att jag inte ens vet var jag ska börja. Jag hatälskar den. Hatar för att jag fulgrät högt utan paus de 50 sista sidorna. Älskar den för att den är så himla fantastisk.

Det värsta med den här boken är inte alls att den öppnar Niagarafallet från min ögon, utan att man genom hela boken fattar att den förr eller senare kommer göra det. Med andra ord - berättelsen är en granat som förr eller senare kommer explodera. Vilket hade varit helt okej om jag hade klarat av att inte fästa mig vid karaktärerna. Dock är de så välkonstruerade att det är omöjligt att inte fästa sig vid dem.

Jag fattar inte hur han gör det. Efter Var är Alaska? hatade jag John Green för att han trycker på alla rätta knappar. Han är en magiker som trollar med karaktärer, får mig att älska dem och sen sliter dem ifrån mig. Dock kommer jag leva med förbannelsen att alltid tvinga mig själv att läsa hans böcker. Det är mitt öde, och en dag kommer han sannerligen att ta livet av mig. Av uttorkning. Efter att ha gråtit. Alternativt kommer min kropp bara lägga av efter all den psykiska tortyr han utsätter mig för (det finns ingen logik, jag vet inte hur det skulle fungera).

Trots mitt lidande så måste jag säga det: Du kan inte gå förbi den här boken nästa gång. Du ska plocka upp den, du ska börja läsa den och inte sluta förrän på sidan 258. Där ska du göra en paus, eftersom du inte klarar av att fortsätta för du ser ingenting för alla tårar. Sen ska du plocka upp den igen, läsa ett par sidor, lägga ner den och gråta lite till. Upprepa till slut.