Den här boken greppade jag tag i när jag städade på nyhetsväggen på jobbet och gick och köpte den direkt. Jag tycker egentligen inte att omslaget är amazing, men det är NÅGOT med det som helt enkelt fångar mig totalt. Som ni kanske kan gissa är det en retelling av Skönheten och odjuret – fast ungefär lika löst som Lunar Chronicles. Eller kanske till och med ännu lösare. Eller ok, Skönheten och odjuret har väl mest kanske fungerat som inspiration för den här berättelsen.

Berättelsen rör sig runt 13-åriga Sarah. Hennes familj har alltid flytt från kylan – så fort den kommit har de gett sig av till ett annat ställe. Till slut får Sarahs mamma nog. Hon ger sig av och lämnar Sarah ensam med hennes pappa. Han försvinner också, men in i sig själv – blir någon annan än den trygga pappan han brukade vara. När han inte klarar av att ta hand om henne längre lämnar han Sarah hos hennes farmor och farfar. Grejen är att hon inte ens förrän nu visste om att hon HADE en farmor och en farfar. Väl där försöker Sarah smälta att hela hennes liv slagits i spillror inom loppet av några dagar. När hon får veta om förbannelsen som vilar över hennes familj vägrar hon acceptera det hela, och bestämmer sig för att sätta stopp för flera decenniers svartsjuka och hämndbegär.

Till att börja med måste jag säga att som skilsmässobarn kände jag så otroligt mycket igenkänning i den här boken. Genom de magiska inslagen i berättelsen förlorar Sarah båda sina föräldrar – vilket är väldigt mycket så jag kände i början efter att mina föräldrar hade skilt sig (om än utan magi). Som att de inte bara liksom delat på sig, utan som att jag förlorade båda två. Och jag tror att ganska många andra skilsmässobarn också kan känna igen sig i det.

Alltså, jag är så svag för den här typen av kärleksberättelser. Det vill säga när det handlar om vuxna som har den där trygga kärleken, som för alltid ska hålla. Det är långt ifrån det ungdomliga stormande, som jag kan bli så otroligt mätt på och uttröttad av. Det är kanske också det som jag själv känner mest igenkänning i, för ärligt talat är en inte himlastormande kär efter nästan tio år (utan tryggt, lugnt, så djupt djupt kär på ett ordentligt förankrat vis. Jag vet inte, det är svårt att förklara), även om en är bara 23. Grejen är bara att det också har så mycket större potential att bli ordentligt hjärtekrossande. När Sarahs pappa springer springer springer i skogen för att söka efter den han älskar mest, sin livspartner – när han även som djur känner instinkten att söka efter henne – då gör det ont.

I övrigt vill jag också kort nämna Hellisens bildspråk som stundvis är helt fantastiskt. Jag gillar också hur berättelsen är komponerad. Hela boken är knappt 200 sidor lång, men ändå känns den inte alls för kort eller som att det rushar för fort genom händelserna.

Och finns det verkligen inga problem med den här boken? Alltså, jo, den skulle kunna behöva en liten extra genusanalys med tanke på Sarahs och Alans relation och hur den ser ut i slutet. Eller så gör den inte det. Jag är lite kluven där, vet inte riktigt vad jag kommer fram till.

Men okej, vem ska läsa den här? Jag var helt övertygad om första delen av boken att det var en 9-12-bok. Sen kom hela Sarahs familjs bakgrundsberättelse och jag tänkte att ahmen okej, kanske 12-15 ändå. Fast nu när jag läst klart den tänker jag nästan att en har som mest behållning av den om en är lite äldre. Speciellt om en har ett längre förhållande i bagaget – mest för att berättelsen får en extra dimension när den spelar mer på ens egna känslor. Och jag lovar att det inte blir alldeles för barnsligt att hänga med Sarah. Givetvis agerar hon utefter sin ålder, men hon är inte alls någon jobbig eller egocentrerad karaktär att följa. Men! Jag tror ändå att den skulle fungera från ca 12 också, även om det skulle bli en helt annan berättelse för en yngre läsare. Det är ändå en väldigt modern saga som det finns mycket att hämta ur, oavsett ålder.

Beastkeeper
Cat Hellisen
197 s.
Square Fish
2016
Goodreads

Alltså kan en få tillåtelse att vara Grinchen för Alla hjärtans dag? GREAT, DÅ KÖR VI. För veckans Top Ten Tuesday är all about love, och jag är ju inte mycket för gulliga saker! Så antingen kan ni slänga igång era bästa låtar om broken hearts (till exempel Nothing But A Heartache med Flirtations) eller era bästa kick ass-låtar om att en ändå inte behöver ha en partner (till exempel Needle In A Haystack med Velvettes) och sen tänka på alla heartaches i dessa böcker! Det här är med andra ord för er som INTE vill Online Girl. Om ni är Online Girl-typen, please stahp readin' right now!!!! I så fall kan ni lyssna på listan med cheesy kärlekslåtar jag håller på att bygga istället! Och ja, det finns anledningar till varför en vill göra en sån lista.

Listan är ish ordnad efter minst → mest heartbreak! Så om ni bara vill ha lite hjärtknip kan ni välja någon av de första, och om ni vill ha nu-går-jag-inte-upp-ur-sängen-på-minst-två-timmar-hjärtekross väljer ni förslagsvis en bok längre ner på listan!

1. Det handlar om dig – Sandra Beijer

2. Nattsagor för sömnlösa – Johanna Wester

8. Just kids – Patti Smith

9. Expeditionen – Bea Uusma

10. Som stjärnor i natten – Jennifer Niven

Det är nästan grymt att ens ha med den här på listan, men alltså när den här tar slut är det inte bara Violet som är totally heartbroken, utan även jag. Fyfan, tror den här innehåller ett av mina värre litterära uppbrott, och den får därmed också avsluta min lista.

Shit, jag känner mig helt renad efter att ha skrivit den här listan?! Ibland är det nice att knipet i bröstet är någon annans och inte ens eget. Och jag inser att jag har droppat så mycket break up-hintar i det här inlägget, men jag kan meddela att Victor och jag are still going strong. No need to worry. Okänt också varför jag skrivit halva inlägget på engelska. Men sånt som händer ibland :)))))

Dags för ytterligare ett inlägg i A-Ö-boktaggen. Vi har kommit till G och H.

G - Gråt. En bok som lämnade dig i tårar.
Tårarna slutade inte strömma när du läst den här boken.

H - Humor. Den roligaste boken du någonsin läst.
Här strömmade tårarna av en helt annan anledning. Du kunde inte sluta skratta när du läste den här boken.

Sååå, jag fick ett önskemål om inlägg, och vem är jag att säga nej?! Skitkul ju! Om någon annan önskar att jag skriva om något speciellt är det bara att lämna en liten kommentar så ska jag försöka fixa det.

Okej, så önskemålet var följande:

CHALLENGE ACCEPTED svarade jag. Kul ämne!

Jag skulle säga att jag ändå är relativt lättgråten. Gråtgaranti återfinns på följande ämnen: 1. Djur som dör. 2. Djur som far illa. 3. Separationer från djur. 4. Eh, separationer överhuvudtaget. 5. Någon viktig karaktär dör. Om jag inte lyckas bli åtminstone lite blank på ögonen eller får en klump i halsen av det blir det pengarna tillbaka. Grejen är att jag blir sjuuuuuuktsjuktsjukt påverkad även om jag inte tycker att boken är fantastisk. Men så är jag typen som känner precis alla känslor till 110% och inte har några mittmellanlägen i mitt register. Disclaimer: Jag kan omöjligt minnas ALLA böcker som fått mig att börja gråta, men här är ett urval åtminstone (insåg dock att jag HAR gjort en sån här Top Ten Tuesday en gång, men vadsjutton, nu gör vi om det. Denna lista är mer komplett). Och det här är böcker som fått mig att gråtgråta, inte skrattgråta. Okej, nu ljög jag, för en är skrattgråt.

Ni som vill följa mina gråtböcker även i framtiden kan hålla koll på etiketten "gråtvarning". Även om jag inte skriver i recensionen att de fick mig att börja gråta så finns alltid gråtvarningsetiketten på om boken fått mig till det.

1. Kärlek är ett blandband - Rob Sheffield - Alltså hade seriösa problem med att läsa den här boken och grät konstant. Var tvungen att pausa i flera månader men kunde inte öppna boken utan att jag började störtgrina. Det här är hands down det sorgligaste jag läst i mitt liv. Under tiden jag läste den här började jag spontangråta lite då och då när jag komma att tänka på att hans fru dog helt plötsligt utan förvarning och tänkte att en kan ju lika gärna lägga sig i soffan och göra inget om en ändå kan dö närsomhelst. Så. Jävla. Sorgligt. JAGDÖR.
   
   
2. Godnatt Mister Tom - Michelle Magorian - Jag har läst den här MINST fyra gånger och gråter VARJE gång. Slår aldrig fel.
   
   
3. Förr eller senare exploderar jag - John Green - Det här är en sån typisk bok som jag inte var överväldigad av men som jag ändå grät som en unge åt.
   
   
4. Var är Alaska? - John Green
   Den här är jag inte säker på, men har något vagt minne om att jag grät när jag läste den här boken?
   
   
5. Himlen börjar här - Jandy Nelson
   Jag minns inte riktigt att jag grät till den här heller, men uppenbarligen gjorde jag det med tanke på att det är satt gråtvarning på. Och jag skulle ju lista ALLA jag gråtit till - right?
   
   
6. Tusen och en chans - Annabel Pitcher
   Alltså jösses, slutet på den här alltså...
   
   
7. Kanske är det allt du behöver veta - E. Lockhart
   Den här också, slutet alltså.
   
   
8. Expeditionen: Min kärlekshistoria - Bea Uusma
   Alltså, verkliga, olyckliga kärlekshistorier är verkligen min grej. Jag råkar vara en obotlig romantiker, och eftersom jag - liksom jag nämnde ovan - inte har några mellanlägen älskar jag min sambo ungefär så mycket att det gör ont. När jag läser sånt här tänker jag på vad som skulle hända om vi aldrig mer fick träffa varandra och gråter ALLTID när jag tänker på det (mvh gråter i just den här sekunden jag skriver detta). Och i Expeditionen finns ju en så sorglig kärlekshistoria att jag går sönder bara jag tänker på det.
   
   
9. I kroppen min / I kroppen min: Vägsjäl - Kristian Gidlund
   Tydligen behöver det inte bara vara sanna kärlekshistorier som krossar mitt hjärta. Efter att ha läst dessa två böcker var hjärtat så mörbultat att jag knappt återhämtade mig på flera dagar. Jag satt vid frukostbordet och grät så jag hade kunnat fylla ett himla vattenglas den morgonen det meddelades att Kristian Gidlund dött. På riktigt är värst. Överträffar all fiktion.
   
   
10. Bröderna Lejönhjärta - Astrid Lindgren
    Ytterligare en berättelse som jag gråter till varje gång, trots att jag kan den utan och innan. Tror dock att jag tyckte att boken var ännu värre än filmen, även om filmen är dödligt sorglig även den.
    
    
11. Jag, En - David Levithan
    Det här är en sån där bok som en vet ALDRIG kan sluta bra, men som en ändå inte kan undvika att bli slagen i magen av.
    
    
12. En bit av mig fattas - David Levithan
    När Jasper samlar ihop pappren som tagit sig från katastrofplatsen till Brooklyn. Jag säger bara det.
    
    
13. Just Kids - Patti Smith
    Alltså, jag blir tårögd bara av att läsa den inledande meningen av den här boken ("Jag sov när han dog"). Jag började Just Kids med att gråta, och avslutade boken med att gråta. Även här: Trots att en hela tiden vet hur det slutar så kommer slaget i magen när meddelandet "Robert dog den 9 mars 1989" kommer.
    
    
14. Pojken med randig pyjamas - John Boyne
    Jag grät nog mer till filmatiseringen av den här än till själva (ljud)boken. But still: sjukt sorgligt.
    
    
15. Min mormor hälsar och säger förlåt - Fredrik Backman
    Här har vi skrattgråten, även om jag sorgegrät till den här också. Sjukt skickligt av Backman, faktiskt, för han får en att växla mellan skratt och gråt inom loppet av sekunder.
    
    
16. Francesca - Melina Marchetta
    Kommer inte ALLS ihåg att jag kände så starkt inför Francesca som jag skrivit i recensionen av den här? Men gråtvarning-etiketten ljuger icke!
    
    
17. Flugornas herre - William Golding
    Ännu en "jag visste hur det skulle sluta hela tiden, men kan ändå inte låta bli att böla"-bok. Ohyes. En har ju sett filmen liksom.
    
    
18. Harry Potter och dödsrelikerna - J.K. Rowling
    Grät mig igenom hela den här bara för att det var SLUT. Tror jag aldrig någonsin i mitt liv haft sådan separationsångest från en bok/serie. Tror att ca alla håller med mig.

P.S. Eftersom det är minst två personer (om inte fler?) som kommenterat ang Gatukatten Bob den senaste veckan har jag börjat läsa den nu. D.S.

Rubrikreferens. Eftersom jag är en sucker som vill ligga med Anthony Kiedis ca varje gång han öppnar munnen och börjar sjunga länkar jag Red Hot Chili Peppers-versionen också (bikt: lyssnade på den på repeat medan jag skrev hela det här inlägget pga Kiedis röst = <3 ).

Lennies liv är kantat av saknad - av utrymmen som skulle ha varit fyllda av någon men som inte är det. Hennes mamma gav sig iväg när hon var liten - så liten att hon knappt kommer ihåg henne - och precis innan bokens början dör Lennies syster Bailey. Bailey som alltid skulle finnas där, men som helt plötsligt får en hjärtattack och INTE finns mer.

Men trots sorgen och ofullständigheten måste livet fortgå. Skolan, skolorkestern, kompisarna. Allt måste fortsätta trots att Lennie inte kan sluta tänka på sig själv som en efterhängsen ponny som tappat sin ledhäst. Så träffar hon skolans nya kille Joe och han ger Lennie liv. Men hur ska hon kunna låta bli att förstöra allt när saknaden gör så ont?

Det första jag överhuvudtaget tänkte om den här boken var att - med ett sting av sorg - jag aldrig aldrig kommer kunna göra den här boken rättvisa. Alltså det går inte. Jag kan inte läsa den på det sätt som den är värd. Det vill säga: med penna i hand, redo att stryka under och göra hundöron. Jag är inte en sån läsare. Jag kan inte fascineras på det sättet, återgå till ord jag en gång älskat (jag måste ändå erkänna att jag strukit under en mening i boken! Med bläck till och med! "Min syster dör om och om igen, hela tiden". Alla som haft en nära familjemedlem/vän/släkting som dött vet att det här är såsåså sant. Det räcker aldrig med att personer dör eller försvinner en gång, utan varje gång en inte får berätta något för hen). Jag är alldeles för driven av helheten för att göra delarna rättvisa. För det här är en bok fylld av oneliners som är bland det mest fantastiska jag läst. Språket är väldigt rappt och humoristiskt - vilket ger en perfekt balans mot den hjärtskärande handlingen. Berättartekniskt är den också sjukt snygg. Nelson refererar nämligen till ovan nämna mening i slutet av boken, och knyter på så sätt ihop hela säcken.

Men okej, helheten. Det här är nämligen inte bara en bok fylld med oneliners. Helheten är också riktigt, riktigt bra. Den handlar om att hantera hålen och saknaden i sitt liv och hur sorg får en att göra saker en inte själv begriper sig på. Det är smärta och förvirring och ambivalens boken igenom och det är SÅ. BRA. SÅ BRA hör ni det, såhimlafuckingbra. Så bra att det till och med är en svår bok att recensera för jag blir blind och döv och allt det där och kan inte ens uttrycka mig. Grejen är att beskrivningen av den här boken kanske inte låter supermegaintressantjagblirsåhimlaupphetsadavdethärkonceptet. Jag vet att den inte gör det. Jag själv lånade den på biblioteket en miljard gånger och lämnade tillbaka. Sen fick jag ett eget ex på Bokmässan -12 och sen dess har den liksom varit stående. Jag har varit totalt ointresserad fram till jag såg Jag ger dig solen bli totalhyllad ca överallt (innan jag ens hade läst klart Himlen början här här hade jag klickat på "köp" och beställt hem Jag ger dig solen från Adlibris. Hann börja läsa Mörk ängel innan den kom, annars hade jag gett mig på den på en gång när Himlen var slut).

Som sagt, jag har jättesvårt för att förklara ens vad jag gillar med den här boken. Är det bildspråket? De fantastiska karaktärerna? Att den mitt i sorgen är så himla rolig? Eller är det den himlastormande kärleken? Är det Lennies alla egenheter? Det är nog en perfekt mix av alltihopa. Läsaren får lära känna Lennie dels genom hennes ögon, men dels genom alla de dikter hon skrivit. Små anekdoter från tidigare, miniberättelser, ögonblicksbeskrivningar. De kan vara klottrade i marginalen på boken eller få egna sidor. Och karaktärsgalleriet! Himla intressanta karaktärer allihopa.

Alltså, om Himlen inte är på min lista över året tio bästa när det här året är slut, då får ni skälla på mig och tvinga mig att läsa om den. What's not to like liksom? KOM IHÅG ATT JAG SAGT DET HÄR. Okej? Har vi en deal?

Alice dödat en person. Vi vet inte vem, vi vet inte hur. För att kunna bikta sig, och liksom få ut och bort hemligheten skriver hon brev till en mördare som sitter på death row.

När jag började läsa den här boken förväntade jag mig något helt annat än vad den faktiskt var. Någonting med Alice påminner mig om Rut i Född fenomenal, även om Alice varken är är lika besserwissrig eller självsäker som Rut är. Beskrivningen gör att det låter som en väldig tung bok, trots att den verkligheten är väldigt lättsam. Istället för att vara sorglig och svårbearbetad liknar den på väldigt många sätt en "vanlig" high school-bok (eh, fast inte high school då, eftersom den utspelar sig i England). Det är fjärilar i magen och kärlek och killar och att ljuga för föräldrar allt det där som hör ihop med att vara tonåring.

Jag är i vanliga fall den där typen som inte är speciellt frälst när det gäller vare sig brev- eller dagboksromaner. Jag tycker att det lätt blir lite krystad och icke-fullständigt, snarare än att kännas nära och äkta. Det i kombination med att jag trodde att det skulle vara en supertung bok gjorde att jag var liiiite skeptisk i början. Ärligt talat plockade jag bara med mig den för att jag vill minnas att jag sett någon annan bokbloggare läsa och gilla. Jag blev väldigt överraskad när den visade sig vara mycket intressantare än vad jag först trodde att den skulle vara!

Alice berättar alltså genom breven, där hon inleder med att beskriva nuläget, alltså det som hände efter att personen dog. Trots det är allt det där sorgliga inte speciellt närvarande i boken medan Alice (wah, jag vill kalla henne för Zoe hela tiden, för det är det hon kallar sig i breven) berättar om det som hände innan. Trots att hon själv sörjer och har skuldkänslor berättar hon med mycket humor. Så som sagt är boken väldigt lättsam, och dessutom väldigt lättläst. Jag plöjde igenom den på ett par dagar. Även om det knappast är något jag kommer komma ihåg jätteväl tycker jag att den är läsvärd!

Och ja, jag har satt "gråtvarning" som etikett på den här. Slutet alltså. Jag säger bara det. Slutet. Mitt hjärta gick sönder. Om ni är lika känsliga som jag finns det en liten risk.

Cadence tillbringar somrarna på en ö ägd av hennes morfar. Där finns också hennes mostrar och kusiner - Mirren och Johnny - samt Johnnys låtsaskusin Gat (eh, komplicerade familjerelationer här). De fyra blir snabbt en tätt sammansvetsad kvartett som under somrarna gör allt tillsammans.

Den femtonde sommaren händer något. Cadence lämnas med migränanfall och fragmentariska minnen av sommaren. Hon kommer bara ihåg att det slutade i vattnet, där hon nästan drunknade. När hon kommer tillbaka till ön den sjuttonde sommaren är hon upprörd för att ingen av kusinerna svarat på hennes mejl, och att alla hela tiden upprepar att de inte kan berätta något - hon måste minnas själv.

Det var sjukt spännande att börja läsa den här boken - jag hade verkligen ingen aning om vad jag skulle förvänta mig när jag hört folk vars omdömen jag litar på både såga, hylla och vara "mjeh". Till exempel i kommentarerna till det här inlägget var det väldigt delade meningar. Dessutom hade jag inte läst något om den innan, så jag visste inte ens vad boken handlade om. Borde verkligen göra så oftare...

Som jag skrev igår är den här boken så himla kluven. Medan tonen och stämningen känns sval och liksom... nedtonad, är själva det som berättas en stark kontrast mot hur det berättas. Språket är fint - kanske lite för ansträngt på vissa ställen - och får mig att tänka på en helt annan typ av bok. Det vill säga - någon form av kärleksroman. Och visst är det här en kärleksberättelse på vissa sätt också. Det går inte att förneka. Men det är också en psykologisk thriller - vilket sällan kopplas ihop med poetiskt språk.

Jag skrev också igår att det är en välkomponerad berättelse - vilket det är. Vad den däremot inte är är välbalanserad. Förbered er på att det händer typ ingenting i hur många sidor som helst och sen BAM BAM BAM! Lite så. Innan det blir det mest så himla... platt. Jag blir liksom inte tagen av Cadence. Jag känner ingen connection - och det handlar inte bara om våra totalt olika klassbakgrunder. Så även om jag tyckte att boken var helt okej och skickligt skriven kan jag ändå inte säga att boken har blivit någon favorit. Däremot vill jag hemskt gärna läsa Lockharts Den ökända historien om Frankie Landau-Banks, som Lavender Lit ger ut under nästa år. Jag är inte frälst av den här författaren än - men jag har inte gett upp möjligheten att bli det.

Jag har ett vagt minne av att vi ägnade en lektion åt Andréexpeditionen i gymnasiet (i kursen Kultur- och idéhistoria), och blev väl fascinerad men glömde det rätt fort. När Expeditionen kom var jag till en början helt ointresserad, men blev nästan besatt vid tanken på att äga den när jag såg den på bokrean. Tyckte dock att 199:- fortfarande var lite mer än vad jag kunde lägga på en bok just då. Det visade sig att is i magen faktiskt lönade sig den här gången! När jag till slut lyckades lägga vantarna på den var det på halva reapriser på Ica Maxi i Arlandastad - ett Ica jag aldrig brukar handla på. 100 ynka kronor för den här fantastiska boken, den illustrerade varianten (på Adlibris får en punga ut hela 288 kronor för samma bok)!

Expeditionen handlar dels om mysteriet om varför Andrées polarexpedition egentligen dog, dels den olyckliga kärlekshistorien mellan Nils Strindberg och hans fästmö Anna Charlier. Men den handlar även och Uusmas egen kärlekshistoria - och varför egentligen en bekväm person som hon, rädd för allt vad kyla heter, blir så besatt av en polarexpedition. Hon gjorde många försök att nå ut till Vitön innan hon faktiskt tog sig fram - övertygad om att hon skulle kunna lösa mysteriet om hon bara fick komma dit.

Ouppklarade mysterier gör något med mig. Jag älskar dem. Det spelar ingen roll vad det handlar om, men det saker som folk i hur många år som helst försökt hitta svar på men inte lyckats fascinerar mig. Jack the Ripper är ett sådant fall. Och varför Andréexpeditionen dog. Fast jag förstod inte alls innan jag började läsa hur otroligt tagen jag skulle bli av den här boken. Efter att jag hade läst klart den drömde jag mardrömmar i flera nätter. Det var allt det vita, det konstanta ljuset/mörkret, blåsten, i övrigt tystnaden, att allt var öde. Jag trodde aldrig att en polarexpedition (eller en faktabok) skulle få mig att känna så här mycket.

Boken är uppbyggd nästan som en roman. Uusma växlar mellan hennes egen berättelse och expeditionens, samtidigt som hon stoppar in faktabitar i form av deras dagboksanteckningar, hur fort det går från konstant ljus till konstant mörker, hur troligt det är att en dör av trikiner och så vidare.

Om du inte är student och har 300 kronor att lägga på en bok tycker jag definitivt att Expeditionen är värd det. Att ha betalat 100 kronor för den känns nästan skamligt lite, med tanke på hur tjock och fin och BRA den är. Uusmas besatthet av den här expeditionen går liksom att känna bara genom att hålla i och bläddra i boken. Så tydlig är den. Och även om en tycker att det där med polarexpeditioner inte låter så himla intressant så tycker jag att en ska våga ge sig på den här boken ändå. För det är så himla mycket mer än bara en bok om Nordpolen.

__________________________________________________________________________________

I den här veckans Top Ten Tuesday ska det bli en lista med gråtiga böcker. Ni som gillar gråtiga böcker borde för övrigt spana in min etikett gråtvarning - där hamnar alla de böcker som jag recenserat och som fått mig att börja gråta! Det här kommer dock bli de tio med störst gråtvarning.

1. I kroppen min : resan mot livets slut och alltings början - Kristian Gidlund
Den här borde vara så obvious att jag inte ens borde behöva förklara. MEN: Hallå cancer? Drömmar som aldrig blev uppnådda? En ung man som aldrig kommer bli pappa, trots att han blivit världens bästa pappa? Räcker det så?

2. I kroppen min: vägsjäl - Kristian Gidlund
Och den här behöver lika lite motivering den.

3. Bröderna Lejonhjärta - Astrid Lindgren
Alltså, när jag läste den här hade jag exakt varenda replik i huvudet ungefär en halv sekund innan jag läste den. Jag tyckte den var HEMSKT när jag var liten, men om möjligt tycker jag den är ännu sorgligare nu. Grät så det skvalade.

4. Jag, En - David Levithan
Alltså, slutet på den här. Det oundvikliga slutet, som en vill ska bli annorlunda. Men som omöjligt kan bli på något annat sätt. Så himla sorgligt!

5. Förr eller senare exploderar jag - John Green
Den här är ju också rätt uppenbar. Cancer är verkligen en gråtgaranti. Alla gånger.

6. Just Kids - Patti Smith
Bara det faktum att den här boken börjar "Jag sov när han dog.” räcker. Det börjar med slutet, med döden.

7. Pojken i randig pyjamas - John Boyne
Jag vet inte om jag grät så himla mycket när jag lyssnade på ljudboken - däremot när jag såg filmen! Jag låg ensam hemma och var sjuk och typ GRÄT ut all feber. Så sorgligt var det.

8. Kärlek är ett blandband - Rob Sheffield
Den här tog det ungefär tusen år för mig att läsa ut för att den var så sorglig. Orkade helt enkelt inte läsa klart hela på en gång. Tror inte att jag lämnade ett enda kapitel ogråtet.

9. Godnatt Mister Tom - Michelle Magorian
Det här är en av de böcker som jag läst flest gånger i mitt liv. Och jag har inte läst den en enda gång utan att gråta ohämmat. Så himla fin och bra och sorglig bok. Alla borde läsa den här boken. Många, många gånger.

10. Harry Potter och dödsrelikerna - J.K. Rowling
Det här är typ den viktigaste punkten på min lista. Första gången en läser ut Harry Potter. Det är en utav mina största sorger i livet - att Harry Potter tog slut.
__________________________________________________________________________________

Precis som när jag skrev om Mio, min Mio känns det lite konstigt att skriva om en bok som är så pass erkänd som Bröderna Lejonhjärta. Men jag vill ändå säga saker om den här boken, så därför gör jag det. Precis som med Mio vet ni förmodligen redan vad boken handlar om, men jag drar det ändå:

Skorpans modiga, vackra, fantastiska storebror Jonatan dör ifrån honom när Jonatan räddar Skorpan ur en brand. Egentligen var det meningen att Skorpan skulle dö först. Att han skulle sitta i Nangijala och vänta på Jonatan. Skorpan var sjuk och skulle dö, och Jonatan hade sagt att så skulle det bli. Men så blev det inte.

Istället är det Jonatan som får vänta i Nangijala. När Skorpan kommer till Körsbärsdalen i Nangijala verkar det vara paradiset, men någonting hotar detta paradis. Grannbyn Törnrosdalen har blivit ockuperad av den onde Tengil. Han har gjort invånarna i byn till slavar, och om inte Körsbärsdalen också kämpar för sig kan det hända dem också. Den modige Jonatan står först i ledet att bekämpa Tengil, vilket inte är helt ofarligt. Speciellt inte då det finns en förrädare i Körsbärsdalen.

Det som jag lärt mig uppskatta mest med Astrid Lindgren är att samtidigt som hennes böcker är roliga, spännande och nästan helt omöjliga att länga ifrån sig, finns det även ett mått av mörker och allvar. Hennes böcker är inte bara spännande berättelser, utan innehåller också något annat. Bröderna Lejonhjärta är ju egentligen en hemsk historia om en liten pojke som är dödssjuk. Hans bror dör i en eldsvåda, och så småningom dör även den lilla pojken. Och sen blir det trubbel i paradiset som måste lösas, och den lilla pojkens bror kämpar fastän han inte måste. Djupet i berättelsen gör att det blir mer än bara en barnbok också. Jag tycker att det här är en bok som i allra högsta grad också angår mig, och uppskattade den väldigt mycket medan jag läste den (och även i efterhand så klart).

Som jag skrev i ett tidigare inlägg tycker jag att boken känns himla aktuell just nu. Just nu, imorgon och alltid. Att göra något som en inte måste för att hjälpa någon annan. Det borde vi göra oftare. Jag tror att Jonatan kan ha blivit en utav mina största litterära förebilder faktiskt.

__________________________________________________________________________________

När Kristian Gidlund 2011 fick veta att han hade cancer startade han bloggen I kroppen min. Bloggen blev i våras en bok, och under hösten en till bok. I de två böckerna berättar han om sina drömmar, vad han hade gjort av sitt liv om han inte skulle dö, hur det är när kroppen slutar göra som en vill och längtan efter att vara frisk och stark. Ärligt talat känns det helt fruktansvärt att ens recensera en sån här bok. Vem är jag att recensera hans känslor – hans upplevelse av den här fruktansvärda, fruktansvärda sjukdomen.

Jag inleder i alla fall boken med att gråta. Innan den ens börjat på riktigt. I förordet börjar jag gråta. Trots att jag vetat sen september hur den här berättelsen slutar (och att den redan tagit slut) så gråter jag.

Och tja, hur ska jag kunna recensera det här? Det finns inget att säga, bara att det är fantastiskt. Fantastiskt fint. Fantastiskt skickligt. Fantastiskt sorgligt. Sorgen och uppgivenheten är en följeslagare genom hela boken. Jag hade verkligen velat läsa en roman skriven av Gidlund, något som var bara hittepå. Och jag önskar genom hela boken att handlingen ska förändras, att slutet ska vara lyckligt, att allt ska vara hittepå. Men verkligheten går inte att ändra på. Det går inte att ändra sånt som redan hänt. Och trots att jag vetat sen i september hur det slutar gråter jag. Gråter och gråter.

Det enda som jag faktiskt måste säga att jag är missnöjd med är inte ens Gidlunds fel. I slutet av boken är det bilder tagna av Emma Svensson – vän till Gidlund och fotograf. I e-versionen av boken syns bara hälften av bilderna av någon dum anledning (i alla fall när jag läser i min Letto. Tycker dock att om det borde fungera i någon läsplatta borde det vara Letto, eftersom både Adlibris och Forum är Bonnierägt). Bilderna blir helt enkelt helt avklippta, vilket känns väldigt synd.

Och jag tänker på den här strofen:
Där du kära gestalter och syner minns,
där står tomheten öde och kal,
och min eviga vaggsång är allt som finns
av det gamla i Alsterns dal.
Fröding. Förstås.
 

__________________________________________________________________________________

Jag satt och granskade Kaosutmaningen lite för att se om någon av de böcker jag läser just nu passar in på någon utav punkterna. Och jag kom bara till punkt tre innan jag slutade. Läs en bok som är skriven av en nu avliden författare. Jag vet inte varför jag KÄNNER så otroligt mycket för Kristian Gidlund. Jag kände inte honom. Han kan ju ha framställt sig på vilket sätt som helst i boken och sin blogg och i alla intervjuer. Men jag tror inte det. Det känns så äkta, och jag blev så himla ledsen av att just den här punkten passar in på den bok jag läser just nu.

P.S. Ett nyårslöfte: Jag ska bli bättre på att korrläsa inlägg innan jag postar... Haha. D.S.
 __________________________________________________________________________________

En är en själ utan kropp. Hen flyttar runt i olika kroppar, utan kön, utan att kunna leva ett eget liv. Hen är bara tillfällig gäst i alla andras liv. Tills hen träffar Rhiannon. En blir blixtförälskad, och vill ägna resten åt sitt liv åt att bara vara med henne. Men självklart går det inte.

Allt med den här boken är så himla bra. Allt från idén till utförandet. Det jag älskar mest är att samtidigt som berättelsen om En berättas, får en också en hel drös med microberättelser. Små ögonblicksbilder ur olika personers liv - en person för varje dag. Det är inga livsavgörande beslut som tas samma dag som En besitter en person, men vi får ändå den här lilla, enkla berättelsen om en persons vardag. Varje dag blir en egen novell, som med få ord berättar en livshistoria. Jag tycker att det är så fantastiskt.

När jag läste den här boken tänkte jag nästan hela tiden på vilket fantastiskt hantverk den är. Den känns fruktansvärt genomtänkt, och variationen mellan de olika personerna som figurerar är så stor att jag inte ens förstår hur allt detta kan lagras i ett huvud.

Och tja, jag har satt etiketten gråtvarning på det här inlägget. För trots att en vet redan från början att det här aldrig kommer kunna sluta bra, så gör det så ont, så ont på vissa ställen. Jag tänker saker som att om nu En funnits på riktigt, varför skulle inte hen ha lika mycket rätt att ha ett liv som alla andra?

Läs och tänk och filosofera och gråt. Gör det.


__________________________________________________________________________________

Elsa är en sjuårig besserwisser som älskar Harry Potter och inte låter sig tryckas ner av någon. I skolan är hon utanför. Lärarna och rektorn tycker att det är Elsa som har problem med att anpassa sig. Hemma är mamma gravid och pappa upptagen med en ny familj. Men hon har mormor. Mormor som alltid hittar på galna upptåg och berättar sagor. Bland annat berättar hon om Miamas - ett land som en kommer till när en sover. Ett land där sagor är valuta.

När mormor dör lämnar hon efter sig några brev. Dessa brev har två saker gemensamt: Alla innehåller ett förlåt, och alla ska överlämnas till personer som figurerat i mormors sagor. Elsa skickas ut på äventyret att dela ut alla breven.

När jag fick den här boken på posten tänkte jag bara: "Men gud, varför har jag fått den här boken? Är inte ett dugg intresserad av Backman". Men så sa min lillasyster: "Den låter ganska bra, om inte du vill läsa den så kanske jag vill", och DÅ, i sann syskonanda (allt som du vill ha vill jag ha), tänkte jag att jag skulle ge boken en chans. Och det är jag väldigt glad att jag gjorde.

Jag älskar tanken på en vuxenbok med ett barn i huvudrollen, och tycker att det fungerar otroligt bra. Det blir roligt och intressant. Jag älskar att få se allt ur Elsas synvinkel. Berättelsen måste liksom bli annorlunda när det berättas ur ett barns synvinkel och med ett barns förstånd. Jag har sett att Elsa beskrivits som störig av flera, men jag älskar henne. Hon känns som en barnversion av mig själv (men inte jag som barn. Jag var betydligt mesigare och betydligt mindre besserwissrig än vad jag är idag).

Backman blandar humor och allvar på ett så himla smidigt och snyggt sätt. Ibland hann jag gå från skratt till gråt fortare än jag hann bläddra till nästa sida. Humorn är tramsig, men fantastisk, och ibland var jag helt enkelt TVUNGEN att skratta högt för att det var så roligt. Trots att det är så rolig finns det även utrymme för allvarliga bitar.



__________________________________________________________________________________

På nedladdning i min telefon just nu.

I fredags, sittande på ett tåg med destination Östersund blev jag av med min sommarpratsoskuld. Jag lyssnade helt enkelt på mitt allra första sommarprat någonsin. Förra året hade jag tänkt att det skulle bli Sara Bergmark Elfgren som skulle bli den första, men det blev helt enkelt aldrig av. Sen tänkte jag att det skulle bli min stora ungdomsidol Maja Ivarsson, men så blev det inte heller. Istället blev det Kristian Gidlund som fick äran. Givetvis var det en dum idé att lyssna på det när jag åkte tåg. Dels med tanke på hur mycket jag grät när jag läste boken, och dels med tanke på att min sambo berättade att han gråtit som bara den när han lyssnade (och det är fasen inte ofta han gråter till sådana här saker).

Japp, det var gråtkalas, mitt i bistrovagnen där folk kommer och går hela tiden, dessutom. Jag tycker dock att ni som inte redan lyssnat inte ska bli avskräckta, för det är också oerhört bra. Inte bara sorgligt liksom.

Men nu har jag fått mersmak! Jag har ju trots allt en resa hem från Östersund imorgon, tisdag, och ska åka hit igen den 23:e (och hem den 28:e).

Så vilka rekommenderar ni? På nedladdning i min telefon ligger redan Liv Strömqvist, Maja Ivarsson och Sara Bergmark Elfgren, men det känns faktiskt som att jag skulle kunna tycka att det vore roligt att lyssna på fler.

För övrigt skriver jag nu hemtenta, men vill egentligen hellre läsa Alice i zombielandet.

Skriver just nu hemtenta i kursen Genus, makt och arbete i Sverige 1800-2000. Bild från boken Könspolitiska nyckeltexter del 1 av Klara Arnberg, Fia Sundevall och David Tjeder.

Första gången jag hörde Sugarplum Fairy var i filmen Fröken Sverige. Jag kan knappast påstå att det var kärlek vid första lyssningen, för det var det inte. Jag tyckte nog att de var bra, men lite för gulliga och liksom snälla. Jag har bättre gillat Mando Diao, som passar min musiksmak lite bättre. Men Kristian Gidlunds cancer har alltid gett mig kalla kårar. Första gången jag fick reda på det var under Mando Diaos spelning på Peace & Love 2010. Jag vill minnas att de tillägnade honom en låt, eftersom Sugarplum Fairy inte spelade det året. Eftersom han hade fått cancer.

Sen glömde jag ju av det där. Tills det kom en bok. Tills han var i DN. Tills jag satt vid frukostbordet och grät för att person som jag aldrig känt ska dö.

Boken I kroppen min bygger på Gidlunds blogg med samma namn, som han började skriva i samband med att han fick det första beskedet om cancer. När jag ska skriva om den här boken vet jag inte var jag ska börja, för jag blir så himla ledsen bara jag tänker på den. Det känns som att temperaturen i rummet gått ner ett par grader, och Spotify spelar helt plötsligt alla de mest sorgsna låtarna i min spellista.

I boken berättar Gidlund om alla de drömmar han har. Alla drömmar som aldrig kommer gå i uppfyllelse. Han kommer aldrig få barn (det här gråter jag mest över, för jag tror att han skulle kunna bli en så fantastiskt, fantastisk pappa), han kan inte åka till vissa delar av Afrika, det finns inget efter cancern. Det finns inget efteråt.

Trots att det står redan på baksidan att han inte kommer bli frisk, trots att det stod i artikeln i DN. Trots att jag visste grät jag som mest på sidan 107. Jag hatar början - när han skriver om allt han ska göra när han blivit frisk. Jag hatar slutet - när han vet att det inte finns något efteråt.

Jag gillar verkligen hans skrivsätt. Dock måste jag säga att jag efter ungefär 260 sidor blev lite mätt. Ni vet när en äter en jättemastig chokladtårta? En klarar bara en liten bit, även om den är otroligt god. Och så är det lite med den här boken. Jag kommer definitivt läsa hans blogg i framtiden, men jag tänker inte sträckläsa den. Jag känner att många små portioner passar mig bättre istället för en stor. Jag har gått omkring i någon sorts sorgekoma under hela tiden jag läst den här boken.

Angående musiklyssning rekommenderar jag er att låta bli Sugarplum Fairy. Jättebra band, men för mig blir det lite väl känslosamt. Eftersom det finns en del Frödingreferenser rekommenderar jag istället Mando Diaos Infruset. Tror jag lyssnade på Strövtåg i hembygden på repeat resten av boken efter kapitlet med samma namn.

Nu när jag är klar tänker jag gå tillbaka till min verklighet och älska mina närmaste lite extra. Och så ska jag ta vara på den tid jag har, för en vet aldrig hur lite en får.

Jellicoe Road kom ut på svenska för ungefär ett år sedan. Fortfarande tycker jag att det är en av de absolut bästa böcker jag läst. Varför den inte var med på årets 10 bästa förra året, eller ens bland bubblarna, är egentligen ett mysterium. Nu i maj utvidgade X publishing sin Melina Marchetta-utgivning med Francesca.

Francescas mamma får ett sammanbrott ungefär samtidigt som Francesca börjar på en skola som precis öppnat upp för tjejer. Hon måste lämna den trygga klick hon brukade tillhöra, och istället börja på St Sebastian tillsammans med endast en handfull andra tjejer.

Till att börja med kan det tyckas fantastiskt att kunna välja och vraka bland alla killar på skolan. När det sen visar sig att killarna allihopa är konservativa mansgrisar som är livrädda för tjejer känns det inte riktigt lika roligt längre.

Det jag tycker att Melina Marchetta gör allra bäst i den här boken är att den inte känns ytlig. Jag tycker att det finns så himla många böcker för ungefär den här åldersgruppen som kan bli så otroligt ytliga och inte trovärdiga trots att de behandlar tunga ämnen. Jag blir nästan sjukligt berörd av den här boken. Francescas sorg är min sorg, och jag känner till och med hur hjärtat blir tungt.

Samtidigt som det är en så sorgsen bok är den också fruktansvärt rolig. Jag balanserar hela tiden på den där tunna linjen mellan gråt och skratt, och vet inte var jag ska göra av mina känslor när de växlar i en bladvändning. Djupet och alla nyanser i den här boken skulle ta en evighet att förklara och får knappast plats i ett blogginlägg.

Och karaktärerna i den här boken är helt fantastiska. Francesca är en osäker 16-årig som slits mellan sina kompisars försök att tysta ner alla drag av att vilja ta plats och hennes mammas tro att Francesca är precis som mamman själv. Francesca komprimeras till att bara vara någon annan som bara följer andras direktiv - vilka för det mesta är motsatser. Resterande karaktärer är också fantastiskt komplexa. Ingen är enbart det som en får se vid första anblicken.

De sista 20 sidorna läste jag slängd på sängen, med skorna fortfarande på och så kissnödig att jag inte kunde ligga stilla. Jag kunde helt enkelt inte lägga ifrån mig den för att göra så triviala saker som att gå på toa eller ta av skorna. Alltså, jag gillar den här boken så mycket att jag önskar att kunde skicka böcker till alla ni som läser min blogg. Så bra är den. Så bra, så bra, så bra.

Hazel har varit med om ett mirakel. Hon har legat inför döden, och ingen trodde att hon skulle överleva. Men det gjorde hon. När boken börjar äter hon mediciner som egentligen inte kan bota hennes cancer, utan bara skjuta upp den.

Så händer det som inte får hända. Hazel blir kär i Augustus. Och han blir kär i henne. Och det får inte hända, för hon är en granat. En granat som kan explodera när som helst och alla som finns i närheten då blir träffade.

Problemet med den här boken är att jag känner så mycket att jag inte ens vet var jag ska börja. Jag hatälskar den. Hatar för att jag fulgrät högt utan paus de 50 sista sidorna. Älskar den för att den är så himla fantastisk.

Det värsta med den här boken är inte alls att den öppnar Niagarafallet från min ögon, utan att man genom hela boken fattar att den förr eller senare kommer göra det. Med andra ord - berättelsen är en granat som förr eller senare kommer explodera. Vilket hade varit helt okej om jag hade klarat av att inte fästa mig vid karaktärerna. Dock är de så välkonstruerade att det är omöjligt att inte fästa sig vid dem.

Jag fattar inte hur han gör det. Efter Var är Alaska? hatade jag John Green för att han trycker på alla rätta knappar. Han är en magiker som trollar med karaktärer, får mig att älska dem och sen sliter dem ifrån mig. Dock kommer jag leva med förbannelsen att alltid tvinga mig själv att läsa hans böcker. Det är mitt öde, och en dag kommer han sannerligen att ta livet av mig. Av uttorkning. Efter att ha gråtit. Alternativt kommer min kropp bara lägga av efter all den psykiska tortyr han utsätter mig för (det finns ingen logik, jag vet inte hur det skulle fungera).

Trots mitt lidande så måste jag säga det: Du kan inte gå förbi den här boken nästa gång. Du ska plocka upp den, du ska börja läsa den och inte sluta förrän på sidan 258. Där ska du göra en paus, eftersom du inte klarar av att fortsätta för du ser ingenting för alla tårar. Sen ska du plocka upp den igen, läsa ett par sidor, lägga ner den och gråta lite till. Upprepa till slut.