Till er som inte läst Delirium, men planerar att göra det vill jag bara varna för SPOILERS. Läs inte vidare om ni inte vill veta hur Delirium slutar.

Pandemonium är alltså uppföljaren till Delirium - en bok som jag verkligen älskade men aldrig skrev någon recension om. Varför vet jag inte riktigt. Det blev helt enkelt aldrig av.

Nåja. Pandemonium tar vid ganska precis där Delirium slutar; Lena är ensam, sårad och förvirrad i vildmarken, men blir snart hittad av några andra ogiltiga. De tar med henne till sin anläggning och hjälper henne att bli återställd igen. Så fort hon är stark nog börjar det hårda arbetet med att skaffa mat och vatten. Livet i vildmarken är hårt, och det finns lite tid att vila.

Berättelsen varvar mellan att återge tiden i vildmarken och en senare tid - tiden som spion för motståndsrörelsen. Stundvis blir det rörigt. För det mesta är det vartannat kapitel, men jag tror att Oliver frångår det på vissa ställen. Då blev jag lite förvirrad. Kan också irritera mig på det när jag bara vill fortsätta läsa om det som händer, men måste göra ett avbrott. Dock är det ett ganska effektivt sätt att aldrig göra berättelsen tråkig.

Det här var en perfekt bok att använda som morot när jag försökte läsa min kurslitteratur. "Okej, en tavla i Gilgamesh + fem sånger i Den gudomliga komedin ger tio sidor i Pandemonium" var mitt belöningssystem. Jag har försökt upprepa det senare med andra böcker, men de har inte alls varit lika spännande och därför har det inte alls gått lika bra.

Och SLUTET! Aaah! Tänker inte spoila något så klart, men SLUTET SLUTET SLUTET (Lauren Oliver, varför gör du det här mot mig?!). Det känns lite som att få en hink med kallt vatten över huvudet.

 Det här är den första bok jag varit tvungen att köpa på engelska bara för att jag inte klarat av att vänta på den svenska fortsättningen. Nu har jag den hemma och klarar inte ens av att öppna den för att jag är så spänd. Vill inte att det någonsin ska ta slut!