Fågelbarn handlar om Hanna, en bikaraktär från Kaninhjärta. Ärligt talat kommer jag inte ens ihåg henne därifrån. Namnet känns vagt bekant, men inte mer än så. Dock blir jag helt till mig över författare som skriver böcker på det här sättet - återanvänder karaktärer trots att det inte är samma serie och låter dem få nytt liv. När jag fick reda på hur det låg till blev jag väldigt ivrig att läsa boken.

Boken handlar om Hannas uppväxt i en familj splittrad av lögner och misstro. Hon har sedan barnsben kunnat se spöken, och saker har velat att hon ska hitta dem. Hennes kristna mamma vägrar tro henne, utan försöker få henne att inse att hon bara har livlig fantasi.

Jag vill minnas att jag inte var speciellt imponerad av Kaninhjärta. Jag är dock desto mer imponerad av Fågelbarn. Trots att Kaninhjärta har ett problem som är på väg mot en lösning - ett uttalat mål så kommer jag ihåg den som seg och rätt händelselös.

Tempot i Fågelbarn är lite högre än i Kaninhjärta, vilket passade mig utmärkt. Trots att boken inte har något tydligt mål känner jag mig rätt tillfredsställd med att bara hänga med i berättelsen.

När jag läste det korta utdraget som finns på baksidan trodde jag att den skulle vara lite mer läskig och spännande. Det tycker jag nog inte att den är, utan skulle nog säga med obehaglig. På ett bra sätt alltså. Ni vet när det bara kryper i hela kroppen, och man får rysningar ända ut i tårna. Så. Ljungqvist gör det med andra ord lätt att känna Hannas obehag och kanske till viss del otålighet.

Tja, sammanfattningsvis: Om ni gillade Kaninhjärta: Läs den. Om ni tyckte Kaninhjärta var sådär: Läs den ändå. För den är himla bra alltså.