Hur kan det egentligen komma sig att skräck för vuxna känns som typiska höstböcker, medan skräck för barn och unga känns som en typisk sommarlovsgrej? Visserligen tror jag att det var mest då jag läste skräck när jag var liten... I alla fall.

Stella + syster Jorun + systers pojkvän Herman är påväg ut till Stellas familjs sommarstuga. Det är sista helgen innan sommarlovet är över. Stella vet att hon är femte hjulet på den här helgtrippen – storasyster Jorun ville egentligen inte alls behöva släpa med sig lillasyster Stella. Men Stella är i alla fall med. Och inte nog med att Stella måste känna sig överbliven mest hela tiden – på vägen dit kör de på en kille. Herman vägrar stanna kvar, utan tvingar in systrarna i bilen igen och skyndar sig att köra därifrån.

Stella kan inte sluta tänka på händelsen efter det. Ljudet av smällen spelas upp i hennes huvud om och om igen – och hon är inte den enda som blir nervig av händelsen. Herman goes totally nuts och blir ett kontrollerande svin som inte ens låter de ha sina mobiltelefoner. Plötsligt börjar dessutom killen de körde på dyka upp vid Stellas sommarstuga, trots att han ligger i koma på sjukhuset.

Alltså det jobbigaste med att läsa den här typen av böcker är ju att om en har en egen sommarstuga (eller alltså, det är ju min mammas hem nu, men i alla fall) är att jag inte kan få ut bilden av den ur huvudet. Jag vet PRECIS vilket rum i det huset som Stella sov i när den här snubben kom och knackade på fönstret och spräckte rutan. Ett par somrar har jag tillbringat en vecka i det huset själv och stått vid just det fönstret i "mitt" sovrum och tänkt att "Tänk om det skulle stå någon där utanför". Därför blev också den här boken väldigt visuell för mig.

I övrigt då? Jag tycker det är en ganska trevlig bok, lagom läskig och känns väldigt somrig. Verkligen perfekt bok att smygläsa med en ficklampa under täcket i rummet en delar med sitt syskon för att ens sommarstuga inte är så stor. Dessutom känns premisserna inte superlika de flesta andra böcker av det här slaget. Jag kan inte säga så mycket mer utan att spoila slutet, men även om det krypande skräckinslaget består av någon typ av ande så är den ändå ganska harmlös. Det hotfulla kommer från ett helt annat håll. Vilket i och för sig också gör att berättelsen spårar liiite, meneh. Tja, det stör mig inte orimligt mycket i vart fall.

Jag kan ju dock inte påstå att det är något mästerverk. Är den underhållande? Jodå. Är den läskig? Hell to the yes! Är den väldigt tänkvärd? Nä, den försvinner ur huvudet ungefär samtidigt som jag stänger boken. Det är en typisk sådan jag hade slukat i dussin som yngre, och jag hade nog fokuserat väldigt lite på handlingen och väldigt mycket på skräckinslagen. Och de är ju bra alltså.

Innan helgen är över
Kerstin L. Hahn
232 s.
Rabén & Sjögren
2016
Goodreads