Två personer blir ihoptvingade i samma familj – trots att ingen av dem vill ha en ny familjemedlem. Efter en helg när de är ensamma hemma tillsammans förändras dock allt. I den ena personens säng uppfinner de kärleken ihop, näranära utan krav på varandra. Problemet: De är styvsyskon, och när den ena personens mamma hittar dem i sängen tillsammans vänder hon upp och ner på världen.

Jag har tidigare bara läst Otopia av Per Nilsson och visste alls inte vad jag skulle förvänta mig när jag nu tog tag i den här – som är en realistisk berättelse (Otopia är alltså någon form av utopisk/dystopisk (känner att det ligger ganska mycket i betraktarens ögon här) science fiction för er som inte läst den). Jag hade bara hört ryktas om hans fantastiska språk. Och visst är det fantastiskt – precist och öppet för tolkning på samma gång. Lättförståeligt samtidigt som det är estetiskt avancerat. Fåordigt, men med ingående beskrivningar av känslor. Just Som hund, som katt ska vara extra lättillgänglig med få karaktärer, korta kapitel, ganska stor text och radbrytningar efter varje mening. För en van läsare som undertecknad blev dock just det här väldigt jobbigt. Jag tycker det är svårt att få ett bra sammanhang i en text som har för mycket radbrytningar för att det liksom blir så osammanhängande.

Och att just det stör mig känns som så mycket slöseri, för i övrigt är det en riktigt bra bok. Nilsson lyckas beskriva en kärleksrelation utan att nämna personernas kön (eller ok, det kommer ett litet h*n (fast med en bokstav istället för *, men tänker ju inte spoila något, hehe) i slutet av boken). Och trots 120 luftiga sidor målas två rika och nyanserade personporträtt upp – vilket ger ett intryck av att berättelsen är längre än vad boken är. Vi har en trettonåring vars pappa tagit livet av sig. En femtonåring som har ett mörker som riskerar att äta upp hen – precis som trettonåringens pappa hade. Femtonåringen självmedicinerar, medan trettonåringen älskar älskar älskar den här personen som riskerar att skada hen så mycket.

Och alltså, en vill ju inte gärna bli imponerad av vita medelålders+ män, för det är skittrist och jag undviker det bäst jag kan. Så det är högst motvilligt jag erkänner att jag faktiskt blir imponerad här. Känner dock lite avsmak inför att Nilsson själv på Rabén & Sjögrens pressfrukost uttryckte att det var så finurligt gjort av honom själv att aldrig nämna personernas kön. Missförstå mig rätt – medvetenhet och att störa läsarnas fördomar är alltid bra. Men jag känner ungefär samma sak inför det som inför killar som tycker att de ska få ligga för att de är schyssta, eller tycker de är schyssta killar för att de inte våldtar någon.

Med det sagt: Bra bok, bra idé, bra utförande, men lite oattraktiv inställning.

Och: Dödssnyggt omslag.

Som hund som katt
Per Nilsson
120 s.
Rabén & Sjögren
2016
Goodreads