Istället ska jag fortsätta njuta av min återfunna läslust. Igår kväll sa Victor: "jag orkar inte titta på något ikväll" och jag svarade: "bra, för jag vill läsa min bok". Och äntligen känns ingenting kring jobbet infekterat längre, det känns kul att jobba. Jag kan göra det jag ska utan att konstant ha en klump i magen.

En sak som jag funderat på den här veckan är det här att ju äldre jag blir, desto mer bultar mitt hjärta för stadighet och att vara normal. Alltså att det går att vara lycklig utan att göra exceptionella saker. Och jag lyssnar på Nobody's Empire med Belle & Sebastian och tänker att jag kan vara en tyst revolution. Det är en sån jävla klyscha att allt blir bättre när en blir äldre, men det har stämt hittills. Den känslomässiga migränen släpper mer och mer. Ibland kan jag till och med dra andetag som når hela vägen ned i magen. Jag börjar släppa den här separationsångesten över en framtid jag aldrig kommer få och inte heller vill ha.

I övrigt har jag lyssnat på Belle & Sebastian till döds (Stuart Murdoch är min favorit bland "normala personer" just nu. Vet ni att han sjunger i sin lokala kör nästan varje söndag? Står på wiki så måste vara sant) och uppskattar fredagar sjukt mycket. Ikväll ska jag och Victor på date eftersom vi fått lön (jag har fått dubbla pga får ju då MÅNADSLÖN nu) (ja, jag ska spara). Fan, det mesta känns ganska behagligt nu.