Den här veckan har jag haft huvudet fullt med en annan typ av skrivande. Det som inte någon annan får läsa än. Igår stod jag på tågperrongen och väntade på tåget och Big Stars "Give Me Another Chance" gick igång. Och jag bara kände att här händer något. Läsningen har fått lida lite för att jag måste tömma mig själv på historier först. Innan jag kan stoppa in nya. Om det makes sense.

Jag är dock värdelös på att planera. Jag har ingen aning om var jag är påväg. Jag orkar inte ta tag i det helt plågsamma i att planera, känner fysiska aversioner mot att komma fram till något. Är rädd att jag aldrig ska skriva klart det här på samma sätt som jag aldrig kan lägga det allra allra sista vid en hemtenta för att det nästan gör fysiskt ont att fortsätta arbeta. Jag vet inte, men jag orkar inte att det ska vara så jävla plågsamt? Och jag funderar alltid över hur andra författare känner när det låter folk som känner dem läsa det de skrivit. För jag undrar hur mycket mina närmaste känner igen. Vilka som känner igen sig själva, och hur mycket de känner igen mig. Alltså, jag tänker att det väl på ett plan måste vara såhär. Att det måste vara plågsamt att skriva. Annars skulle det inte bli bra. Ju ondare det gör, desto bättre blir det. Det ser jag ju. Resultat på en gång.

Jag fattar ju att alla andra har tänkt allt det här tusen gånger. Men det känns fortfarande nytt för mig. Att skriva. Att upptäcka personer som liksom bor i mitt huvud. Blir förvånad när jag lär känna deras nya karaktärsdrag.

Tja. Jag har ändå börjat läsa Vonneguts Slaughterhouse 5, som en klasskompis rekommenderade mig i vintras. Vi har fått in den här dödssnygga utgåvan på jobbet, så då tänkte jag att nu. Nu är det dags. Och även om jag är skeptisk mot klassiker kan jag inte låta bli att helt sjunka in i den här lilla finingen. Har än så länge läst kanske max 40 sidor i, men tycker så mycket om det långsamma, nästan anekdotiska.

Och btw, inviger nu en ny etikett. "Skriva". Välkommen in i mitt huvud. Typ.
Och btw 2. Kan ni fatta att september är slut nu? Eller imorgon. Så himla sjukt. Var har den här månaden tagit vägen?
Och btw 3. Jag var hos en sjukgymnast igår för att kolla på min axel. Det är såklart värre än jag trodde, och Åtgärder skall Vidtagas. Får inte bära NÅGONTING (vet hen ens vad jag jobbar med?!). Ska gå dit minst en gång till. Hen säger: Skaffa ny kudde. Skaffa bättre hållning. Börja träna. Slarva inte med att bära ordentligt. För tydligen har jag en spänning i nacken som varit hemskt mycket längre än min skada i axeln, så länge att den kanske till och med orsakat skadan och gjort den värre. Kul.