Stanna utspelar sig under ett år av Esters liv – ett år som ska bli tungt och avgörande. Hon blir kär i Eli, vars mamma är svårt sjuk. Esters bästa vän Hanin bråkar med sin mamma, och lillebrorsan Nicke har svårt att hitta kompisar. Ester försöker ge så mycket som möjligt av sig själv till alla andra, men glömmer helt bort sig själv.

Jag hade lite blandade förväntningar på den här boken. Jag läste Floras blogg ett tag, men tappade intresset delvis för att jag hade så svårt för hennes språk. Det personliga språk hon använder i bloggen har hon dock inte plockat med sig till boken, vilket innebär både fördelar och nackdelar. Jag har svårt att alls se hennes röst – eller ens EN röst – i det här språket. Däremot hade jag ju vissa förväntningar, och well. För att fatta mig kort: Jag är inte imponerad av den här boken.

Men här fattar vi oss inte kort, utan istället får ni full utläggning: Ester som karaktär är helt blank för mig. Hon verkar inte har några personlighetsdrag förutom att hon offrar sig för andra. Ibland säger hon och gör saker som verkar gå helt emot hennes karaktär – men kanske är det bara de där skymtarna av karaktärsdrag som en får se alldeles för sällan för att liksom knyta dem till själva karaktären. Jag kommer på mig själv med att bli förvånad över saker hon säger, för det liksom... MATCHAR inte.

Det känns som att en redaktör hade behövt vara lite hårdare här också. Boken är ungefär 100 sidor för lång för att jag ska orka hålla intresset uppe. Mitten blir mest en intetsägande massa. Hur länge går det egentligen att älta att Eli tar all hennes ork och att det blir seriösa problem i förhållandet? Länge, tydligen. Samtidigt innehåller boken massor av scener som absolut inte tillför någonting till själva berättelsen och som jag inte alls förstår poängen med.

Och sen vill jag ju fortfarande prata om det här med innerstadskids. Jag fattar inte ens längre varför jag läser sådana här böcker, blir ju bara besviken och trött på dem? CRED dock till Flora för att hon tar upp ett visst litet mini-mått av klassanalys i början av boken, det måste en ju gilla. Och plus för mångfalden. Alltså det FINNS ju saker jag gillar med den här boken också. Det är inget fel på själva grundploten i sig. Det här ÄR faktiskt inte your average innerstadsbrud som bara försöker hitta sig själv litegrann. Och det känns skönt och uppfriskande på ett sätt. Jag gillar också att Ester får vara en karaktär som gör helt fel ibland, utan att vara en totalt osympatisk karaktär som en inte står ut med (ja, Maj, jag tittar på dig).

Men ja, overall: Det här är faktiskt en bok ni kan skippa.

Stanna
Flora Wiström
376 s.
Bonnier Carlsen
2016
Goodreads