Gud, hur många gånger har jag skrivit början på det här inlägget nu? I vilken ände börjar en ens? Hur mycket jag saknar Victor? Hur bra mitt jobb är? Hur fantastiskt livstempot är här? Hur ensamt det ibland känns? Hur trött jag är på att allt är nytt? Hur mycket jag älskar träden och utomhuslukten här?  Hur glad jag är över att ha hittat metoder för att få ett distansförhållande att överleva? Hur glad jag är över att ha åtminstone en så jävla bra vän här, och flera kompisar? Hur jobbigt det är? Hur fantastiskt det är?

Jag vet inte. Om fem dagar har jag varit här i prick en månad. Längre än jag någonsin varit utomlands någonsin förut. Fastän det här inte ens är utomlands längre, utan hemma. Jag säger att jag ska åka hem när jag ska åka till Victor i slutet på augusti. Jag säger att jag ska åka hem när jag ska åka tillbaka till Irland en vecka senare. Vissa saker hatade jag i början, men jag börjar nästan känna en ömhet inför att bussarna här aldrig följer tidtabellen, att huset jag bor i luktar starkt av söt och tung parfym. Att hundarna ute på gatan skäller jämt, att katterna har nattslagsmål på bakgårdarna, att ungarna har dagslagsmål på ängen en bit bort. Att alla röker överallt hela tiden. Att alla ber om ursäkt för allt hela tiden. Men jag är också så trött på att ingenting är välbekant, och att jag inte känner folk här.

Allt är lugnare här. Prestationsnivåerna låga. Kakelplattorna sneda, hemsidorna fula, bussarna sena. Alla är vänliga, hjälper till, svarar på frågor, flyttar på sig när de är i vägen. Stannar inte mitt i gatan när en har bråttom. Eller vadfan, ingen här har bråttom ens. De kör i 80 km/h på 100-vägar. Tutar inte, kör knappt om. Det är som att allas personliga motto är "Good enough", vilket är precis vad jag behöver vid den här tidpunkten i livet.

Innan jag kom hit hade jag inte jobbat mer än typ 60% på ett och ett halvt år. Inte mer än 40% det senaste året. Jag satte mig på det där jäkla flygplanet med ont i magen för att jag inte visste om jag alls skulle klara av mitt jobb. Om jag ens skulle ta mig igenom en vecka utan utmattning. Men jag har tagit mig igenom tre. Jag har till och med blivit godkänd efter utbildningen. Jag har tagit mina första samtal. Jag sov 12 timmar natten till idag och har mest läst och tittat på tv-serier under dagen, men jag är inte däckad.

Jag har en bästa vän här. Som aldrig ifrågasätter vad jag tänker, utan har räknat ut varför innan jag ens sagt något. Som vet vad jag vill innan jag vet vad jag vill. Som är generös och som skiter i mina dåliga sidor. Jag är inte ens rädd för att säga jobbiga saker till honom. Vi ses varje dag på jobbet och hittills varje helg. Jag saknar mina vänner i Stockholm så himla mycket, men det är lättare när jag har en allierad här. En självklar kompanjon att sitta ihop med. Någon som kan säga att andra personer är idioter (har träffat några sådana här också, men inte så många. Försöker ignorera) och att jag inte ska acceptera när de beter sig som assholes mot mig. Det är bra. Är innerligt tacksam över att vi hittat varandra.

Aaaah, det här blir så långt och jag har inte ens pratat om det viktigaste: Victor. Vi facetime:ar, och ikväll har vi tittat på nya It tillsammans. Vi skickar bilder till varandra flera gånger om dagen. Ibland filmer på vägen hem från jobbet, hur det ser ut hemma eller Katniss som försöker äta upp Victors hörlurssladd. Det är jobbigt, men vi kan ta oss igenom det här. Jag saknar att somna och vakna bredvid honom, hans lukt, att laga mat tillsammans, att tramsa med honom. Men även om det är jobbigt för mig är jag full med nya intryck, medan han är hemma med samma lunk fast utan mig.

Jag saknar Katniss. Jag saknar min gitarr, mitt piano, mina växter, min mamma, mina systrar, Victors föräldrar, vår lägenhet, smågodis, turkisk peppar, bra kaffe, att ha nära till skogen (de har knappt någon skog här, bara en massa gröna fält), mina kompisar och tusen andra saker. Men jag HAR det bra här. Det har jag faktiskt. Och om mindre än två veckor kommer Victor hit.

I år kommer inte bli året då vi lägger trätrall på balkongen. Inte det året då jag sitter och läser böcker eller löser korsord i den för oss nya rottingsoffan. Inte året då vi styr upp arbetsrummet. Inte året då vi har semester tillsammans hemma utan att jag är sjuk. Inte året då jag dricker ljummet boxvin med mina kompisar i Stockholms parker. Jag kommer lämna nya relationer som kunde ha blivit mer. Jag kommer lämna halvnya relationer jag inte fått tillräckligt med tid med. Jag kommer lämna gamla relationer jag kommer sakna som fan.

Jag har gråtit mig till sömns rygg mot rygg med Victor. I bilen när jag tänker på alla roadtrips som inte kommer bli av. Vi har gråtit i soffan efter ett skämt för att vi vet att den där spontaniteten i vardagen kommer utebli. FaceTime och att ses några gånger i månaden är inte samma sak.

Ibland kommer vi ses i Stockholm, ibland i Dublin. För nu ska Dublin bli min stad, min helt egna. Jag ska lära mig nya gator, skaffa en ny puls, skapa ett eget liv på ett nytt ställe. Jag ska kräva att han postar mig alla lördagskryss och skickar kattbilder varje dag, att mina vänner tar med sig svenskt kaffe. Jag ska bygga en ny växtsamling, skaffa ett telefonnummer med landskod +353, dricka färskare Guinness, upptäcka nya microbryggerier. Jag ska se Eels och Ariel Pink, förhoppningsvis dricka ljummet boxvin med nya kompisar i nya parker.

Jag kommer gråta mig till sömns fler nätter, många av dem ensam – inte rygg mot rygg med livets bästa person. Jag kommer se honom åka, jag kommer åka från honom. Jag kommer gå sönder, men jag kommer bli ny.

Mamma, gråt inte för mig. Victor, gråt inte för mig. Jag kommer tillbaka. Tanken är ett år. Det blir kanske mer, kanske mindre. Jag kanske stannar en vecka och inser att det var livets sämsta beslut. Men jag klarar mig alltid. Jag gör det. Och vad fan är ett år när vi har en livstid? Jag kanske kommer ångra att jag åkte i ett år, men om jag inte åker kommer jag ångra resten av livet att jag inte gjorde det.

Den 26 juni flyttar jag till Dublin för att jobba på Hewlett-Packard som teknisk support. Snälla, snälla Dublin, bli ett bra hem åt mig.

Jag började skriva en recension på Goodreads för att jag verkligen kände att jag ville skriva om den här boken – så insåg jag att herregud det här är nog egentligen ett blogginlägg??? För första gången på mer än två månader. Hurra! Kul!

Jag har i rätt så snabb takt de senaste dagarna kört igenom Jack Werners nya bok Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå. En väldigt bra och viktig bok om vikten av källkritik på internet, vandringssägner och om hur rasistmaffian (och ej rasistmaffia) använder nyheter för att understryka sina egna intressen.

En av Jack Werners stora styrkor tycker jag är att han inte är sen med att peka ut sina egna brister, vilket gör honom både mer sympatisk och lättare att lyssna på. Det går omöjligt att känna sig anklagad av en person som är så pass snabb med att hänga ut sig själv. Dessutom märks det att he knows his shit och att han gärna ändrar sig när han blir motbevisad. Vilket jag tycker är typiskt bra egenskaper. Boken är dessutom inte bara intressant och informativ, utan också underhållande. Alltså, han är ju rätt kul, Jack Werner, och exemplen han tar upp är ibland skrattretande.

Dock finns ett par grejer som drar ner mitt betyg: Den är rätt dåligt korrläst och hade definitivt behövt en lite hårdare redaktör. Werner har ett språk där han gärna snurrar in sig i meningar istället för att skriva dem rakt. Det gör att vissa meningar i boken blir totalt obegripliga, eller åtminstone onödigt krångliga. Vissa grejer var jag tvungen att läsa högt för min man och prova att lägga betoningar på olika ord för att försöka fatta vad de betydde. Ändå var vi ibland tvungna att tillsammans försöka resonera oss till vad som menades. Båda grejerna gör läsningen lite irriterande, även om det inte påverkar resonemang och slutsatser. Jag vet att jag också kan kasta om meningar lite ibland, något som märkts extra mycket när jag haft en bra redaktör som städat upp det lite.

Det är nog bara på ett ställe som jag inte till 100% kan hålla med om vad han skriver, och det är i kapitlet kring att hänga ut privatpersoner. Jag förstår vad han menar och kan se hans ståndpunkt i det hela, men jag tänker också att han inte är den som lider mest av ett samhällsklimat där det är okej att prata om kvinnliga fotbollsspelare som flator eller horor utan att det får konsekvenser. Visst är det vanskligt att hänga ut en person med namn och bild när hen tror att hen skriver till sina 88 följare – men också: kan folk lära sig lite internetvett??? Inga forum på internet är slutna. Och kan folk sluta tycka att det är okej att kalla kvinnliga fotbollsspelare för horor för att de inte vunnit en match?

Dessutom undrar jag vem som kom på att omslaget skulle se ut som en väldigt intetsägande faktabok från 90-talet?

     Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå
     Jack Werner
     347 s.
     Albert Bonniers Förlag
     2018
     Goodreads

HALLÅ DET ÄR EN AV ÅRETS VIKTIGASTE DAGAR! Dagen då vi får skrika lite extra högt, hylla det kvinnor gjort före oss och påminna oss själva och alla andra om att vi är sjukt bäst oavsett hur vi ser ut eller män vill få oss att känna. Och givetvis får jag också chansen att tipsa om lite extra bra läsning för idag!

Bad feminist, om att det ibland är svårt att göra rätt, men ändå är rätt okej så länge en är ödmjuk när det blir fel.
Duktiga flickors revansch, om varför det inte är fel på mig, utan samhället som sätter stopp när jag vill gasa på.
Motor Crush, om en jävligt bad ass tjej.
Brazen: Rebel Ladies Who Rocked the World, om en hel hög med verkliga kvinnor som stod upp för sin sak.Ett jävla solsken, om en bortglömd svensk journalist som revolutionerade journalistiken men sedan blev bortglömd.
The Handmaid's Tale, om en patriarkal dystopi som ändå inte känns så himla avlägsen.

Om du är pepp på ännu fler tips kan du ta en titt på tidigare års inlägg. 2017, 2016, 2014, 2013 & 2012.

2. Kul ölsläpp på Bolaget!

Häromdagen passade jag på att göra en liten Adlibrisbeställning eftersom det är sån här ni vet... bokrea. Ska vi ta en titt på vad jag beställde? Okej, let's do it!

Vet ni vad jag sa till min man efteråt? Jo, jag gick ut i biblioteket, tittade på mina bokhyllor och sa "Jag gjorde en reabeställning på Adlibris ändå. Så jäkla skönt att slippa behöva få hem allt också". VEM ÄR JAG ENS???? För om ni inte noterade det själva vill jag bara påpeka det lilla "e-bok" eller "e-singel" som står innan varje ISBN-nummer.

Så vi kan konstatera två olika saker:
1. Jag köper hellre e-böcker än vanliga böcker numer.
2. Jag har börjat läsa noveller.

Vem vill gå in i en seriös analys av mina läsvanor? Ok, jag vill! Så jag gör det! Det finns nog flera anledningar till att det blivit såhär. Men när började jag egentligen föredra e-böcker framför fysiska? Jag är lite osäker själv, men jag började känna det litegrann redan i början när jag blev sjuk. Kanske för att själva föremålet "bok" är så laddat för mig? Men nu känner att ju mer jag läser på läsplatta, desto färre anledningar ser jag att läsa fysiska böcker. Det här är bara några av fördelarna: Jag behöver inte hålla i den när jag läser samtidigt som jag äter. Jag kan bära all världens böcker med mig. Det går att torka av den när en spiller på den (och hörni, jag spiller OFTA). Om jag börjar läsa en bok som jag inte riktigt gillar kan jag alltid byta till en annan utan att behöva bära med mig olika böcker. Jag behöver aldrig oroa mig för att papperskvaliteten är obehaglig, att typsnittet ska vara obekvämt, att boken ska vara för tung, sladdrig eller på annat sätt jobbig att hålla i. Den kommer aldrig bli ful i väskan. Jag behöver inte oroa mig för att bryta ryggen. Jag kan anteckna och markera i boken. Jag kan söka och slå upp ord direkt i plattan. Jag kan läsa i mörker. Och något som på senare tid blivit väldigt viktigt för mig: Jag behöver inte oroa mig för stök eller platsbrist. I min läsplatta kan jag sortera allt i olika listor och kategorier (OMG SO SATISFYING!!!!) och det är ORDNING.

Okej, här måste vi komma in på ett område som jag – tillsammans med många andra bokälskare har: Mina bokhyllor är fulla. Och stökiga. Böcker ligger på varandra. Något som fungerar dåligt för mig är att jag är väldigt känslig för stök, men tycker att det är väldigt trökigt att städa. Det här har gjort att jag över huvud taget knappt går in i rummet som är mitt bibliotek. Det har ju ofc blivit ännu värre nu när jag är utmattad, för städning har ju om vi säger så inte direkt varit prio 1. Det känns inte roligt för mig att vare sig välja en bok eller knöa in en färdigläst bok. Istället för att städa lägger jag böckerna i travar på golvet, pallar, systolen, fönsterbrädan... eller till och med skänker bort. Jag blir SÅ TRÖTT PÅ ALLA JÄKLA BÖCKER att jag slutar bry mig om dem. Och ärligt talat känns det som en rätt skön inställning att ba "fine, jag vill bara läsa, jag pallar inte bry mig om själva prylen bok". Det känns faktiskt rätt sunt ändå. Och betydligt mer miljövänligt.

Och angående novellerna: Jag har insett att jag behöver vara rätt petig med min sovrutin. Så istället för att pilla på mobilen när jag försöker landa i sängen är det skärmförbud (alltså som i allt förutom min läsplatta dårå obviously) efter kl 21 som gäller. Men det fungerar ju heller inte att läsa något fett spännande som jag inte vill sluta läsa, för då kan jag ju inte heller läsa. Därför: Varför inte läsa något som jag faktiskt inte KAN fortsätta läsa eftersom det tar slut? Kan nog vara mitt mest genialiska ever faktiskt. Så nu läser jag noveller. Plus för att det är rätt billigt också. Har inte riktigt gillat Novellixer tidigare för jag vet liksom inte riktigt vad jag ska göra av alla dessa småböcker som bara blir liggande överallt. De passar inte i någon bokhylla.

Så: Vi kan ju konstatera att jag gillar ORDNING REDA och oändlig tillgång till böcker. Och att inte behöva känna sug efter att fortsätta läsa när jag måste sova. Därför älskar jag min läsplatta, och är mycket glad att jag faktiskt uppdaterat mig till en nyare variant. Åh, älskar dig lilla läsplatta, may we never part.

Ja jag vet att det redan är lönedag i februari, men kan ju inte missa en hel månad bara för att jag varit en segis?

1. Victor har satt första ölbatchen. Ska på bröllop i sommar! Hade ett så fint och bra nyår! 2017 är slut!
2. Jag börjar jobba på måndag.
3. Kompiscrush!
7. När kollegor saknar en!
8. Jobbat första dagen och jag dog inte!
9. Så. Jävla. Bra. Lunchsällis.
11. Åt födelsedagstårta en dag tidigt.
12. Hade en så bra födelsedag!
13. Åt på Gro.
14. Vågade skicka vänförfrågan på facebook till en person jag precis lärt känna.
15. Personen accepterade min vänförfrågan.
16. Katniss har gosat för första gången på länge idag.
19. Åt middag med mamma, Elin och Marie.
20. Bryggde öl!
21. Yogade med Victor, det var skönt!
22. Nytt avsnitt av Creepypodden.
25. Har pratat så mycket med Victor om allt möjligt de senaste dagarna.
27. Ölmässa!
28. Berättade för S om min födelsedag. Kändes skönt ändå.
29. Världens bästa man. Världens gosigaste katt.
30. Gjort gulliga etiketter till förra ölen!

Hallå vilka fina grejer har hänt er senaste tiden?

Hallå hallå här kommer det där inlägget jag hade tänkt skriva igår. Hade dock tydligen för mycket ord för att skriva det här innan jag skrev det andra, men nu har jag fått ur mig de orden!

Hittills i år har jag i alla fall läst tolv stycken böcker, vilket känns helt okej ändå. Det är ungefär så många böcker som jag läst vid den här tiden både förra och förrförra året. Jag kommer såklart inte prata om alla tolv idag, för det är inte poängen med det här inlägget. Istället ska vi fokusera på mina bästa läsupplevelser i år!

Om jag måste välja en allraallrabästa så måste det definitivt definitIVT bli The Lives of Christopher Chant av Diana Wynne Jones. Det råkar faktiskt vara en omläsning också. När jag var liten läste jag de två första böckerna i hennes Chrestomaci-serie och gav den till och med fler stjärnor än Harry Potter! True story! Så det var väl kanske inte jätteoväntat att jag skulle gilla den, men när jag går tillbaka och läser nu så inser jag ju att den faktiskt ÄR mycket mer skickligt skriven än Harry Potter, med mindre plotholes och faktiskt har åldrats rätt så rimligt. Är väldigt pepp på att läsa resten av böckerna i serien, för dem har jag nämligen aldrig läst tidigare.

En annan jag uppskattade mycket var The Prince and the Dressmaker! När jag sa i vår bokcirkel att jag ville läsa den här var det en som ba "nope!" och en som ba "yaaaas!". Det är berättat som en ganska klassisk saga, men utspelar sig tidigt 1900-tal och behandlar något som klassiska sagor väldigt sällan (eller aldrig? Kan nog knappast säga att jag läst någon sådan saga) – nämligen gender fluidity. Berättelsens prins känner sig nämligen bara ibland som en prins. Vissa dagar känner han sig mer som en prinsessa, och tillsammans med en fantastisk sömmerska lyckas han bli en stor modeikon i Paris – utan att någon vet att det är han. Jag tyckte denna var så gosig och gullig!

Jag fick bara en bok i julklapp (alltså jag fick ju en läsplatta också så det kanske räknas som hela världens böcker?) (eller vänta kom på att jag fick en till, men det är med kattdikter! Så mer en humorbok kanske?), men den visade sig vara ett riktigt kap! Så bra att jag faktiskt köpte den till min farmor i julklapp/födelsedagspresent också. Det är förstås Ett jävla solsken jag pratar om! Handlar om en av världens första grävande journalister, som dessutom råkar vara en kvinna från Sverige. Som dessutom är sjuuuuukt bad ass och sorgligt bortglömd. Om ni bara ska läsa en enda biografi i år är det defffff den!

Ok, tror jag tänker stanna där för tillfället i alla fall! Eller två jag vill nämna lite kort. Saga vol 8. Vi behöver väl inte ens prata om det, right? Tänkte väl det. Den andra är Fan vad trist, som jag ju redan ägnat ett helt blogginlägg åt!

Hallå nu vill jag veta era bästa! Kom igen, fyll kommentarsfältet pretty plix!

Alltså det här att jag mer och mer börjar sakna att skriva? Och att jag mer och mer börjar bli mig själv. Mer mig själv än jag varit på flera år! Jag har börjat lyssna på musik när jag lagar mat igen. Jag och min man måste ibland pausa Dirk Gently för att vi har så mycket att prata om. Vi måste prata igen det här halvåret vi missat. Jag hänger med mina kompisar på kvällarna. Jag irriterar inte ihjäl mig själv på kunder. Jag gör saker långsamt. Jag tittar på en youtube-video istället för att sminka mig innan jag ska ut – för ingen annan än jag bryr mig ändå. Jag har börjat måla naglarna då och då. Jag har en massa planer framöver – med mina kompisar!!!!! Har knappt haft ett befintligt socialt liv på flera år, och det är så skönt att ha så många personer att dricka öl med. Jag ska på häng på en jobbarkompis landställe. Vi ska ha ölprovning. Jag ska på Ölgärishäng på internationella kvinnodagen. (Ok vill bara säga att allt i mitt liv inte cirkulerar kring öl, även om jag nog tänker och obsessar mer kring det än böcker these days).

Men egentligen hade jag inte alls tänkt skriva det, utan en liten recap med det bästa jag läst hittills i år! Om jag orkar och kommer ihåg ska jag se om det blir recensioner av det hela, men det är definitivt inte ett löfte. En sak jag för övrigt inte trodde skulle hända: Jag föredrar att läsa på läsplatta framför att läsa en fysisk bok. Någonstans de senaste månaderna har jag börjat släppa mer och mer på den känslomässiga kopplingen till fysiska böcker, och det känns ärligt talat enormt befriande. Undantaget är väl riktigt fina böcker och seriealbum, men en helt vanlig textbok läser jag faktiskt hellre på läsplatta. Det är helt enkelt lättare så. Jag drar mig för att välja böcker där jag inte kan slå upp orden direkt i, där jag måste oroa mig för bokens skick efter att den legat i väskan, om den är för sladdrig/tung/tjock/hård att hålla skönt i. Om jag kan läsa i mörkret. Det finns helt enkelt så många fler fördelar med att läsa på läsplatta en den enda jag kan komma på med böcker: De är fina i bokhyllan.

Meh hallå, jag är tydligen skitdålig på att hålla mig till topic!!!! (För övrigt: känns det inte som att jag hittat tillbaka till mitt språk igen?) Alltså gudars, det här inlägget blev så långt att jag nog kommer döpa om det till "Allmän uppdatering" och göra ett helt nytt inlägg om årets bästa böcker hittills. Ok, så gör jag.

Dear readers – ni som fortfarande faktiskt tittar in här då och då – stay tuned. Jag tror faktiskt ni kommer få utdelning den här gången. Pusshej!

Antingen så är det så att ni gillar min blogg och har varit sjukt utsvultna på inlägg och därför klickar på allt jag postar eller så har ni faktiskt typ gillat mina inlägg om bra grejer? Så här kommer i alla fall ett urval av alla fina grejer som hände i december!

1. Köpte nya vinterskor.
2. Orkade sminka mig och klä mig fint, kände mig så snygg.
3. Lånade en Pixie [kompis hund] för promenad och hon var så sjuuuuukt duktig!!!
4. Tror vi har fått upp alla julsaker nu! Mysigt!
5. Spotifystatsen har kommit!
6. Hade ensamkväll.
7. Var på Ölgäristräff, så bra!
8. Hade tid att vara hemma och vila.
9. Var hos Sofia och käkade och drack vin ★
10. Victor gjorde frukost till mig imorse ♥
11. Har haft en så bra balans idag mellan måsten, roligt och vila.
12. Aaah, Star Wars-peppen!!! Imorgon!
13. Star Wars!!!
14. Bondi Ink, så mycket drama, älskar't.
15. Var hos Victors mamma och planerade julmat, det var trevligt.
16. Hade så trevligt på julbordet trots fett med ångest innan.
17. Upptäckte att en kollega skickat meddelande till mig typ en kvart efter att vi sagt hejdå på natten.
18. Att jag är medveten om mina brister och inte agerar på dem.
19. Hade lite jobbigare yoga idag, det var skönt.
20. Att prata med Victor. Vi har alltid saker att säga till varandra.
21. Katniss har varit så gullig idag med sin boll.
26. Vi är hemma igen och lediga i flera dagar!
27. Upptäckte att min poddapp slutat prenumerera på En mörk historia och att jag hade en hel hög med avsnitt att lyssna på!
28. Yogade bort oro och rastlöshet!
30. Blev frågad om jag ville dricka öl. Orkade inte, men blev så himla glad ändå pga så himla sällan det händer.

Över lag har jag verkligen känt under december att det liksom börjat vända. Eller det har det väl gjort redan tidigare, men verkligen VERKLIGEN. När det här inlägget postas gör jag mig redo för att åka på min första jobbdag på flera månader. Och jag är pepp. På riktigt. Så himla pepp. På att träffa mina kollegor, lunchdiskussioner, att träffa kunder, att sätta upp böcker, att ha någonstans att gå. Och det är stort efter att ha fått ångest bara av att tänka på att gå till jobbet i flera månader. Har äntligen kommit till punkten där jag saknar mitt jobb, även om det såklart också är rätt hårt och har sina brister. Det är nog mitt allra finaste med december. Och att fortfarande få vara ny-kompis-hög.

Vilka är era finaste december-grejer?

Är inte det ändå den bäst typen av humor? När en inte riktigt vet om en ska skratta eller gråta, och skrattet letar sig ut men samtidigt sätter sig som en bitter eftersmak i munnen. Jag har läst ut årets första bok, och det är precis en sådan.

När jag hittade till Depressiva Döden på Facebook kände jag den där klyschiga hem-känslan. Akut kärlek och tillgivenhet ihop med en sur uppstötning. Typ så.


För samtidigt som det är sjukt kul (jag skrattar ofta högt när Depressiva Döden dyker upp i mitt flöde) är det också så jävla sorgligt och sant. Det är lite för nära. Lite för mycket på riktigt. Typ som Emanuel Kent ni vet.


Det blir en blandning av lycka av att "shit någon känner som jag" och "herregud, någon gör humor av det svartaste i mitt liv, är det verkligen kul, jo men det är nog kul". För det finns något så himla förlösande i att någon annan hanterat det hela genom att göra om det till ett skämt. Till något som kan verka så överdrivet att det är komiskt, fastän det varken är komiskt eller överdrivet.


Och det är lite som att få en kram och ett slag i magen samtidigt. Men mest en kram tror jag.

Boken med samlade Depressiva Döden-bilder kom alltså i september, och jag beställde den i julklapp till mig själv. Egentligen finns väl de allra flesta bilderna på Facebook-sidan tror jag, men det känns lite extra fint att få ha ett fysiskt ex. Som att vi är allierade och kan ta hand om varandra. Jag och Depressiva Döden. Om ni också vill ta hand om Depressiva Döden tycker jag ni ska klicka hem Fan vad trist, finns på Adlibris för 184 pix!
SparaSpara
SparaSpara

Okej, innan vi lämnar 2017 till 100% tänker jag köra en liten wrap up, mycket för att jag recenserat böcker så himla dåligt under åtminstone andra halvan av året. Kanske att jag kör lite kortare recensioner på en del böcker senare – vi får se!

Jag läste totalt 104 böcker eller 26 162 sidor. Av dessa var 40 seriealbum (jäklar, det här trodde jag faktiskt inte!).

Det här är 2017 års snyggaste omslag (av de jag läste alltså, inte av vilka som gavs ut):

Och jag hade förstås som vanligt en liten hög med böcker jag tyckte var extra bra:
Epidemin, Åsa Ericsdotter
Glaskupan, Sylvia Plath Harrow County vol 6: Hedge Magic, Cullen Bunn & Tyler Crook
Saga vol 7, Brian K. Vaughan & Fiona Staples

Kan det här ha varit förra årets mest efterlängtade bok? Kanske. Eventuellt faktiskt. Det är Sara Bergmark Elfgrens första ungdomsbok efter Engelsfors, och hypen har ju typ varit skyhög. Men allt det här vet ni ju redan förstås.

I alla fall, boken växlar mellan Tamar och Clea – vilka kommer från totalt olika bakgrunder. Tamar flyttar till Stockholm från Östersund för att gå på Norra Latins teaterlinje. Hon drömmer om att bli skådespelare, men känner sig ensam och vilsen i storstan. Att gå på Norra Latin är kanske inte helt vad hon tänkt sig, och hon som brukar vara social och ha lätt för att få vänner paras automatiskt ihop med den andra personen i klassen som inte direkt har någon att hänga med.

Clea är andra generationens skådespelare. Hon har redan spelat i en hel del produktioner och följer direkt i sin mammas fotspår. Att gå på Norra Latin är ett helt naturligt val för henne, och hon befinner sig i klassen mitt – ingår i klicken som alla andra cirkulerar kring. Men allt är inte automatiskt bra för det. Hon blir ihop med Tim, men allt står inte rätt till. Tim försvinner på nätterna, han beter sig nyckfullt, finns inte alltid där men förväntar sig att Clea alltid ska finnas för honom.

Och sen lite fantasy- och skräckinslag på det då. Bland teatereleverna cirkulerar en legend om en hemsk tragedi. En tragedi som krävt flera personers liv, inte bara då utan även efter huvudpersonens försvinnande.

Jag gillade verkligen den här boken så jäkla mycket. Den är inte bara en fantasy/skräckbok (det verkar råda lite delade meningar om genren på den här boken, återkommer till det senare), utan också en så himla fin tonårsskildring. Hur det är att börja gymnasiet, att känna sig utanför, när ens gamla klasskompisar skaffar sig egna liv på helt andra skolor, när det är svårt att förstå att relationer inte är sunda (eller wth, det är svårt till och med när en är nästan 25 att veta om relationer är sunda eller inte, men jag tror att det är ännu lättare när en är tonåring att tänka att "det är såhär det ska vara" bara för att en inte har något att jämföra med. Och OBS att jag jämför med mina kompisrelationer här, är fortfarande mycket lyckligt gift, så ni behöver ej spekulera kring det hehe). Spökerierna på skolan får nästan fungera som ett utlopp för Tamar. All frustration över att det går dåligt i skolan och att hon inte riktigt har några kompisar gör att hon istället lägger all tid på att researcha Norra Latins historia. Hennes tvivel på sig själv förstärks med Ehrlings spöke  – tänk om det till och med är så att hon inte kom in i skolan på egna meriter, utan Ehrling är fullt ansvarig för hennes prestation?

Jag tänker på den här boken som Fatomen på operan på en svensk gymnasieskola. Som en perfekt blandning av fantasy och skräck, men ändå i första hand skräck. Min tanke är att skräckinslagen är det som läser möter först i boken, och som ändå ligger som ett täcke över hela – medan fantasyn mer dyker upp i slutet. Den innehåller flera typiska skräckinslag – som spöken, anrika byggnader, hemliga sällskap, något som är nästan-demoniskt osv – vilket jag också anser gör att Bergmark Elfgren skriver in sig i en skräcktradition, snarare än en fantasytradition. Men jag inser också att det finns risk för att den inte hittar till rätt läsare om en kategoriserar den som skräck istället för fantasy.

Oavsett är boken extremt läsvärd – både med en sjukt väl sammanflätad berättelse som knappt går att sluta läsa, vettiga värderingar, klassperspektiv och bredare representation än gemene ungdomsbok.

     Norra Latin
     Sara Bergmark Elfgren
     577 s.
     Rabén & Sjögren
     2017
     Goodreads

Gjorde du något 2017 som du aldrig gjort förut?