Igår skrev jag ett litet inlägg om en sak som jag tycker är fascinerande med klassiker – nämligen att känslorna är desamma oavsett internet och charterresor och snabba bilar och kläder och mobiltelefoner och allt sånt. Och speciellt Den allvarsamma leken berörde mig väldigt starkt. Det handlar om Arvid och Lydia som stal några kyssar från varandra en sommar i sin ungdom. Arvid lovar att han ska fria så fort ekonomin tillåter honom att ha en familj. Men någon annan hinner först, och Arvid och Lydia går miste om varandra. Tio år senare möts de igen och inget har förändrats. Eller alltså jo, både är gifta på annat håll med barn och shitz. Men de är åtminstone precis lika kära.

Alltså den här boken gav mig så himla ont i magen. När en går miste om kärlek som kunde ha blivit och när en slutar älska varandra är ju mina värsta grejer, och den här innehåller både och. Vilket ju ger totalt hjärtsnörp. I alla fall hos mig. Fick typ nästan panik pga så himla himla sorglig.

Och som att inte själva berättelsen vore nog som anledning för er att läsa är språket dessutom så himla fint. Jag är ju som bekant väldigt dålig på att stryka under (önskar ibland att jag höll mig med sådant), men Sandra Beijer har i alla fall postat de allra finaste citaten. Den är betydligt mer lättläst än vad jag tänkte att den skulle vara. Givetvis är språket ålderdomligt, men jag tycker ändå att det flyter väldigt bra. De korta styckena gör också att den går väldigt snabbt att läsa. Bara att sätta upp på läslistan med andra ord!

     Den allvarsamma leken
     Hjalmar Söderberg
     221 s.
     Bonnier Pocket
     2011 (1912)
     Goodreads

Om inte en kollega till mig hade petat på mig och sagt att "Hallå, den här borde du läsa" hade jag nog ärligt talat sett förbi den här. Till att börja med för att (sårri) nordisk mytologi inte riiiiiktigt är min grej. Alltså troll och sånt, känns det inte jävligt ospännande och osexigt? Faktum är dock att den här boken förhåller sig till just det på ett ganska roligt och intressant sätt, vilket gör att även jag kan acceptera att det springer runt små tomtar på Stockholms gator.

Boken handlar om Tilda som är 15 år och väktare. Det innebär att hon ska hålla koll på alla Stockholms rådare. I vanliga fall har hennes mormor huvudansvaret, men hon är för tillfället i Norrland. Därför måste Tilda själv deala med ett gäng jordvättar som flyttat in i skolans källare – samtidigt som barn försvinner ett efter ett runt stan. Hur ska hon klara av allt, och samtidigt se värdig ut inför Hakim – som är killen med stort K? För att inte tala om hennes betyg som definitivt ligger i farozonen. Okej, kanske inte lika mycket i farozonen som hon själv.

Allvarligt talat, jag streckläste verkligen den här boken. Läste kanske 30 sidor förra onsdagen. Resten av boken läste jag i ett enda svep i torsdags. Förutom att boken är himla rolig har den dessutom ett så behagligt drivigt tempo – jag hinner aldrig bli uttråkad, samtidigt som saker inte går för fort fram. Det är alltså urban fantasy med någon typ av deckarberättelse – full av planteringar och ledtrådar från början till slut. Jag förstod nog ganska tidigt vem den skyldiga var, men det kändes ändå roligt att försöka få pussla ihop hur det hela låg till.

Samtidigt som Säfström alltså har skrivit en spännande, intressant och väldigt rolig urban fantasy-berättelse finns det också utrymme för annat som jag tycker är viktigt: Det vill säga den sociala tonårsbiten. För hey, hur svårt är det inte redan att vara tonåring – utan att en bär på en skitstor hemlighet som påverkar ens liv jättemycket, men som en verkligen inte kan berätta för någon? Det faktum att Tilda försvinner ibland och att det är uppenbart att något konstigt pågår i hennes liv gör henne rejält osams med bästa vännen Imane.

Alla delar är kanske inte mästerliga, men tillsammans skapar berättelsens olika lager en skön balans mellan urban fantasy, nordisk mytologi och coming of age. Behöver jag ens säga att det är jävligt läsvärt?

En väktares bekännelser
Elin Säfström
256 s.
Gilla Böcker
2016
Goodreads

Idag blir det en väldigt sen Top Ten Tuesday. Jag har haft min första dag ledig LEDIG (dvs utan att träffa en massa folk) på länge + firar en hel månad som gift! Woop! Har firat med att gå på massage, eftersom jag sträckt en muskel i min axeljävel (enda trevliga är att jag slipper bära en miljard lådor på jobbet. Tyvärr får jag även ont av att skjuta kundvagnar framför mig) och ska snart äta chokladpraliner och dricka prosecco!

I alla fall så har jag funderat lite under dagen på det här temat. Det var nämligen lite valbart. Tio böcker inom en viss – valbar – setting. Det enda jag kom på var saker som jag störde mig på. Här kommer därför ett gäng böcker för dig som är lika trött på Stockholm som jag är (alltså jag hatälskar Stockholm så mycket. Visst att det är här "allt händer" och sånt – rikt kulturliv yada yada – men alla infödingar vet att Stockholm är en enda stor incestfest och det är så hårt och kallt och bullrigt. Är storstadstrött <- trodde aldrig jag skulle bli det i livet, men längtar efter något mindre. I alla fall. Utsvävningar ftw)!

1. Det handlar om dig – Sandra Beijer
2. Nattsagor för sömnlösa – Johanna Wester
3. M varken mer eller mindre – Petra Backlund
4. Vill ha dig så illa – Gunnar Ardelius
5. Vi måste sluta ses på det här sättet – Johanna Lindbäck & Lisa Bjärbo
6. Vi är inte sådana som i slutet får varandra – Katarina Sandberg

OBS! Jag vill bara framhålla att flera av böckerna ovan är himla bra. Men är en trött på Stockholm så är en.

Och nu ska jag kramas med min man och dricka den där proseccon, så ni får hålla tillgodo med det här inlägget hela morgondagen också. Och fortsätt lista Stockholmsböcker jag ska hålla mig borta från! Ni har hela kommentarsfältet för er själva! Puss!

Den här typen av böcker är som kryptonit för mig. Redan efter ett par sidor flyttar rastlösheten in under huden (den där rastlösheten som var konstant för mindre än två år sedan, den där rastlösheten som jag fortfarande har så nära till och som blir så farlig för mig) och ångesten blir ett svart hål i magen. Var tvungen att bränna igenom bokens närmare 300 sidor på två dagar bara för att få det överstökat.

Berättelsen följer Olivia, rastlös och hjärtekrossad. Under nätterna driver hon runt på Stockholms pubar för att fylla hålet efter Josef - Josef som nu sover i någon annans säng, Josef som aldrig kan bli hennes. Det handlar också om vänskap och ångest och viljan att göra något annat, men inte riktigt klara av att ta sig ur situationen en är i.

Jag är väldigt kluven till den här boken. På ett plan kan jag ju se att det liksom är en bra bok. Iakttagelserna av andra människor och deras tendenser är rent genialiska. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte "jaaaa, precis så är det" och "varför har jag aldrig tänkt på det här?" under tiden jag läste boken. Utöver berättandet som sker i förstaperson bidrar dessa iakttagelser till att skapa ännu mer tyngd och riktighet åt berättelsen. Den liksom förankras i omgivningen. Språket är stundvis fantastiskt, men lite för ofta något överspelat. Det blir så ansträngt ibland att jag inte ens får rätsida i vad Wester egentligen menar. Ibland måste jag läsa två gånger för att förstå handlingen. Okej, så det är en bra bok. Beskrivningarna är spot on, språket är bra, allt är bra. Men det är NÅGOT i mig som skaver. Och jag vet inte riktigt vad.

Kanske är det huvudkaraktären Olivia. Igenkänningen är total och jag kan ärligt talat inte låta bli att känna ett sting av förakt för den här person som är lika inkapabel till att fungera känslomässigt som jag brukade vara. Jag blir arg och tänker att hon är en idiot, men antar att ilskan egentligen är riktad mot mig själv och att jag slösat bort mitt liv på ångest när jag hade kunnat göra annat (fast jag VET ju att det inte fungerar så).

Det faktum att jag stundvis behöver tänka efter vad som egentligen menas i kombination med de extrema känslorna som finns med HELA TIDEN gör att det blir enormt utmattande för mig att läsa den här boken. Jag vet inte om det är igenkänningen i min egen gamla smärta som gör att det blir så himla jobbigt att läsa, kanske.

Så jag är inte frälst, fastän jag liksom kan se att jag skulle kunna bli det, eller till och med kanske borde bli det. Men något känns liksom... fel. Berättelsen när inte riktigt hela vägen fram, utan att jag vet vad det är som egentligen saknas.

Linux känner sig som en medelmåtta - hans betyg är sådär, han är inte supervältränad eller rolig eller spännande. Han har precis flyttat från landet till ett Stockholm efter att hans föräldrar separerat. Något som Linux dock ÄR bra på är att drömma. Och han drömmer stort. Han vill bli rymdpilot, men vägen dit är svår och förmodligen omöjlig för en sådan som Linux. Så får han nys om att det ska hållas en uttagning för att bli rymdambassadör på Gröna Lund. Han MÅSTE helt enkelt gå. Om han klarar det kan hans största dröm gå i uppfyllelse. Men kommer han klara det?

Okej, det tog väldigt lång tid för mig att börja läsa den här, eftersom jag hade avfärdat den och tänkt att den nog inte var något för mig. Vilket väl inte var så konstigt, med tanke på att den är riktat till lite yngre ungdomar än vad jag normalt brukar läsa för (klassad som 12-15 på Adlibris. Linux själv är 14 (om jag inte minns fel), så jag skulle säga 11-14).

Det allra intressantaste med den här boken är nog alla relativt "enkla" uppfinningar som har dykt upp. I science fiction jag normalt läser är det så mycket grejer som inte ens går att föreställa sig eller förstå hur de fungerar. Det är liksom uppfinnande av helt nya sätt att göra saker på. Om en vill ha sf som det är lätt att relatera till är det här definitivt rätt bok - vilket väl också är just på grund av målgruppen. Det är svårt att gå in i väldigt tekniska och vetenskapliga grejer när en har ett lite mer begränsat kunskapsområde. Istället blir boken en dröm över tekniska framsteg. Det klart alla har glasögon med direktuppkoppling på internet som kan användas till att spela spel IRL, och tyger som kan ändra färg. Även om klimatet verkar ha fått sig en törn, så känns det som en väldigt positiv framtidsbild.

Något jag kan sakna är dock lite mer motgångar och drama. Det känns liiiite för lätt att komma till slutet, och det finns aldrig någon tvekan om åt vilket håll berättelsen ska ta vägen. Tävlingar och spel är ju dock rätt tacksamma att skriva om, så jag är nyfiken på vad som ska hända i nästa bok. Även om jag inte är superfrälst vill jag veta hur det går för Linux. Och den här boken var ju ändå rätt så snabbt avklarad!

Alltså, rätt länge har jag sett mig som en sucker för apokalyps och dystopier och det har varit min allra allra bästa genre. Men under våren hände något, för jag har inget tålamod med den typen av berättelser längre (för tillfället hoppas jag. För jag vill nog hitta tillbaka så småningom). Ändå så sitter det liksom kvar i ryggmärgen att "OMG apokalyps, vill läsa", och sen när jag väl läser är det inte riktigt så bra som jag tänkt.

Stockholms undergång var en sån bok som jag tackade ja till att läsa så fort jag fick mejlet. Utan att veka. Ordet "undergång" räckte för att få mig gå igång, och att det var just noveller tyckte jag kändes extra kul. Formatet känns fortfarande kul nu efteråt - ögonblicksbilder av apokalypsen istället för trilogier som det oftast handlar om. Dock kan jag störa mig lite på att det besvarar alldeles för få frågor från mitt håll. Jag nöjer mig inte med världen går under - jag vill veta varför. Och just den frågan besvaras inte i någon av novellerna, vilket gör mig frustrerad. Novellerna presenterar ögonblick, men ingen ger någon lösning eller ett ordentligt avslut. Det blir trailers för apokalypsen, och jag vill veta var resten tagit vägen.

Att novellerna håller väldigt olika kvalité är klart. Jag som bäst gillar berättelser där människorna är monstren (oavsett om det handlar om zombier, vampyrer eller bara... mänskliga monster av odefinierbar sort) har svårt för att fastna för till exempel Eira E. Akres "Regnbågen", även om just "Regnbågen" i övrigt är väldigt välskriven.

Jag gillar konceptet att undergången samlats kring Stockholm, eftersom igenkänningen gör det extra kusligt. Dock tycker jag också att det gör att det blir lite mycket same same. Efter Christian Enbergs "Öde land" börjar jag bli rätt mätt på tomma Stockholmsgator och protagonister som undrar var alla människor tagit vägen. Då tappar igenkänningen lite av sin magi. Dessutom känns det som att alla sjukdomsförlopp i boken är snarlika. Däremot tycker jag definitivt att det är tillräckligt bra för att jag ska vilja fortsätta läsa. Över lag och läst en i taget - alltså inte i sträck - är det bra berättelser, även om jag inte blir 100 % tillfredsställd.

Min favorit är helt klart - visserligen den enda som inte är skriven av någon av författarna i skrivarkollektivet Fruktan - Anders Fagers "Fem timmar". Det är den som känns mest ny, som något jag inte läst innan. För att få ihop till en topp tre så tyckte jag även mycket om Boel Bermanns "De vita" och Andreas Rosells "Allt vi byggt upp ska vi riva ner".

__________________________________________________________________________________