Igår skrev jag ett litet inlägg om en sak som jag tycker är fascinerande med klassiker – nämligen att känslorna är desamma oavsett internet och charterresor och snabba bilar och kläder och mobiltelefoner och allt sånt. Och speciellt Den allvarsamma leken berörde mig väldigt starkt. Det handlar om Arvid och Lydia som stal några kyssar från varandra en sommar i sin ungdom. Arvid lovar att han ska fria så fort ekonomin tillåter honom att ha en familj. Men någon annan hinner först, och Arvid och Lydia går miste om varandra. Tio år senare möts de igen och inget har förändrats. Eller alltså jo, både är gifta på annat håll med barn och shitz. Men de är åtminstone precis lika kära.

Alltså den här boken gav mig så himla ont i magen. När en går miste om kärlek som kunde ha blivit och när en slutar älska varandra är ju mina värsta grejer, och den här innehåller både och. Vilket ju ger totalt hjärtsnörp. I alla fall hos mig. Fick typ nästan panik pga så himla himla sorglig.

Och som att inte själva berättelsen vore nog som anledning för er att läsa är språket dessutom så himla fint. Jag är ju som bekant väldigt dålig på att stryka under (önskar ibland att jag höll mig med sådant), men Sandra Beijer har i alla fall postat de allra finaste citaten. Den är betydligt mer lättläst än vad jag tänkte att den skulle vara. Givetvis är språket ålderdomligt, men jag tycker ändå att det flyter väldigt bra. De korta styckena gör också att den går väldigt snabbt att läsa. Bara att sätta upp på läslistan med andra ord!

     Den allvarsamma leken
     Hjalmar Söderberg
     221 s.
     Bonnier Pocket
     2011 (1912)
     Goodreads