Alltså, rätt länge har jag sett mig som en sucker för apokalyps och dystopier och det har varit min allra allra bästa genre. Men under våren hände något, för jag har inget tålamod med den typen av berättelser längre (för tillfället hoppas jag. För jag vill nog hitta tillbaka så småningom). Ändå så sitter det liksom kvar i ryggmärgen att "OMG apokalyps, vill läsa", och sen när jag väl läser är det inte riktigt så bra som jag tänkt.

Stockholms undergång var en sån bok som jag tackade ja till att läsa så fort jag fick mejlet. Utan att veka. Ordet "undergång" räckte för att få mig gå igång, och att det var just noveller tyckte jag kändes extra kul. Formatet känns fortfarande kul nu efteråt - ögonblicksbilder av apokalypsen istället för trilogier som det oftast handlar om. Dock kan jag störa mig lite på att det besvarar alldeles för få frågor från mitt håll. Jag nöjer mig inte med världen går under - jag vill veta varför. Och just den frågan besvaras inte i någon av novellerna, vilket gör mig frustrerad. Novellerna presenterar ögonblick, men ingen ger någon lösning eller ett ordentligt avslut. Det blir trailers för apokalypsen, och jag vill veta var resten tagit vägen.

Att novellerna håller väldigt olika kvalité är klart. Jag som bäst gillar berättelser där människorna är monstren (oavsett om det handlar om zombier, vampyrer eller bara... mänskliga monster av odefinierbar sort) har svårt för att fastna för till exempel Eira E. Akres "Regnbågen", även om just "Regnbågen" i övrigt är väldigt välskriven.

Jag gillar konceptet att undergången samlats kring Stockholm, eftersom igenkänningen gör det extra kusligt. Dock tycker jag också att det gör att det blir lite mycket same same. Efter Christian Enbergs "Öde land" börjar jag bli rätt mätt på tomma Stockholmsgator och protagonister som undrar var alla människor tagit vägen. Då tappar igenkänningen lite av sin magi. Dessutom känns det som att alla sjukdomsförlopp i boken är snarlika. Däremot tycker jag definitivt att det är tillräckligt bra för att jag ska vilja fortsätta läsa. Över lag och läst en i taget - alltså inte i sträck - är det bra berättelser, även om jag inte blir 100 % tillfredsställd.

Min favorit är helt klart - visserligen den enda som inte är skriven av någon av författarna i skrivarkollektivet Fruktan - Anders Fagers "Fem timmar". Det är den som känns mest ny, som något jag inte läst innan. För att få ihop till en topp tre så tyckte jag även mycket om Boel Bermanns "De vita" och Andreas Rosells "Allt vi byggt upp ska vi riva ner".

__________________________________________________________________________________