Den här typen av böcker är som kryptonit för mig. Redan efter ett par sidor flyttar rastlösheten in under huden (den där rastlösheten som var konstant för mindre än två år sedan, den där rastlösheten som jag fortfarande har så nära till och som blir så farlig för mig) och ångesten blir ett svart hål i magen. Var tvungen att bränna igenom bokens närmare 300 sidor på två dagar bara för att få det överstökat.

Berättelsen följer Olivia, rastlös och hjärtekrossad. Under nätterna driver hon runt på Stockholms pubar för att fylla hålet efter Josef - Josef som nu sover i någon annans säng, Josef som aldrig kan bli hennes. Det handlar också om vänskap och ångest och viljan att göra något annat, men inte riktigt klara av att ta sig ur situationen en är i.

Jag är väldigt kluven till den här boken. På ett plan kan jag ju se att det liksom är en bra bok. Iakttagelserna av andra människor och deras tendenser är rent genialiska. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte "jaaaa, precis så är det" och "varför har jag aldrig tänkt på det här?" under tiden jag läste boken. Utöver berättandet som sker i förstaperson bidrar dessa iakttagelser till att skapa ännu mer tyngd och riktighet åt berättelsen. Den liksom förankras i omgivningen. Språket är stundvis fantastiskt, men lite för ofta något överspelat. Det blir så ansträngt ibland att jag inte ens får rätsida i vad Wester egentligen menar. Ibland måste jag läsa två gånger för att förstå handlingen. Okej, så det är en bra bok. Beskrivningarna är spot on, språket är bra, allt är bra. Men det är NÅGOT i mig som skaver. Och jag vet inte riktigt vad.

Kanske är det huvudkaraktären Olivia. Igenkänningen är total och jag kan ärligt talat inte låta bli att känna ett sting av förakt för den här person som är lika inkapabel till att fungera känslomässigt som jag brukade vara. Jag blir arg och tänker att hon är en idiot, men antar att ilskan egentligen är riktad mot mig själv och att jag slösat bort mitt liv på ångest när jag hade kunnat göra annat (fast jag VET ju att det inte fungerar så).

Det faktum att jag stundvis behöver tänka efter vad som egentligen menas i kombination med de extrema känslorna som finns med HELA TIDEN gör att det blir enormt utmattande för mig att läsa den här boken. Jag vet inte om det är igenkänningen i min egen gamla smärta som gör att det blir så himla jobbigt att läsa, kanske.

Så jag är inte frälst, fastän jag liksom kan se att jag skulle kunna bli det, eller till och med kanske borde bli det. Men något känns liksom... fel. Berättelsen när inte riktigt hela vägen fram, utan att jag vet vad det är som egentligen saknas.