Jag är insnöad på P3-dokumentärer nu (min to-go-grej om jag är trött eller stressad) och har på lite mer än en vecka nästan hunnit lyssna på alla ur den nya säsongen... vilket känns väldigt tråkigt, för det betyder att jag lyssnar fortare än de kommer ut. Vilket alltså är typiskt dåligt. MEN, här kommer tre dokumentär-tips och ett icke-dokumentär-tips som är hemskt aktuella (med betoning på hemskt). Dessa är ganska annorlunda jämfört med de jag brukar lyssna på. I vanliga fall gillar jag mest att lyssna på dokumentärerna om mord och sånt, men har hört alla sådana redan.

Vi börjar med dokumentärerna:
Terrordåden i Paris. P3 körde en nyhets-dokumentär-special om terrorattackerna i Paris. Jag tyckte det var otroligt jobbigt att lyssna på och vill passa på att varna känsliga lyssnare (på riktigt alltså). Jag pallade knappt med de flertaliga ljudklippen med skottlossning och skrik utan att gråta, och jag är ändå inte jättekänslig. Hade en klump i halsen hela tiden. Sen tänkte jag på att det finns folk som har det såhär jämt.

Utvisningen av familjerna Sincari. Två flyktingfamiljer blir utvisade från Sverige, men har en hel by som sluter upp bakom dem, skyddar dem när poliserna försöker ta dem och åker med pengar och andra nödvändigheter efter att de blivit tillbakaskickade till Turkiet. Det blir väldigt tydligt här hur otroligt dålig koll de som fattar beslut om vem som ska få stanna i Sverige eller inte har på olika folkgruppers situationer på deras hemmaplaner - men också att det går att frammana medmänsklighet. Den här dokumentären gav mig hopp inför framtiden, så otroligt fantastiska människor som verkligen försöker hjälpa familjerna.

Striden om de apatiska barnen. Jag kommer inte själv ihåg den här striden, men det kanske är okej med tanke på att jag "bara" var tolv när det hände. En hel hög med barn som flydde från krigshärjade länder stängde av sig själva. Regeringen for med osanning och visade minimalt med medmänsklighet, och det ger åtminstone mig betydligt mer förståelse för varför sossarna förlorade valet 2006. Framför allt borde nog de styrande sossarna (och miljöpartisterna) själva lyssna på den här, eftersom de uppenbart inte lärt sig någonting och gör om samma misstag igen. Om den förra ger mer tro på mänskligheten ger väl den här kanske mindre... Men det behövs också som ögonöppnare ibland.

Det fjärde tipset är inte alls en dokumentär, utan en gammal klassiker som känns aktuell igen. Nämligen:

En ö i havet. Jag läste den här många många gånger när jag var yngre. Den handlar om Steffi och Nelli som är judar och blir skickade från Österrike till Sverige under andra världskriget. De har lämnat sitt hem och sina föräldrar, och den soliga havsö med palmstränder de förväntat sig är grå och karg och stenig. Även om den här boken har några år på nacken och det är ett helt annat krig, på en helt annan plats tror jag nog att förvirringen att komma som ensamt barn till ett helt främmande land är densamma oavsett vilken tid och plats det gäller.

Jag har äran att inleda B. Wahlströms bloggstafett om Röta! Jag måste säga att jag var lite orolig inför det här, för det vore ju rätt pinsamt att behöva inleda hela bloggstafetten med en sågning. Jag hade verkligen noll förväntningar på den här, och om det inte vore för ett enda mycket speciellt faktum hade jag inte ens läst den här boken (jag förklarar snart). Ärligt talat, ju mer jag har tänkt på Odinsbarn, desto mer har jag tyckt att den varit ett riktigt bottennapp. Jag tyckte inte det i början. Röta vägde dock på sätt och vis upp för att Odinsbarn var så himla dålig. Faktiskt.

Nora och hennes fosterfamilj har precis flyttat till en ny lägenhet. När fosterpappan Anders börjar renovera lägenheten upptäcker han flera skåp som en tidigare ägare helt sonika tapetserat över - med saker och allt i. Efter att han rivit bort tapeten och öppnat upp skåpen börjar konstiga saker hända. Någon går i lägenheten när Nora är ensam hemma. Stegen stannar utanför hennes dörr, och hon känner att någon står där, men hon ser ingen.

En dag ringer en gammal tant och säger att Nora måste hämta något i Stockholm. Hon får inte veta vad, men när hon väl öppnar paketet hemma finner hon en docka. Nora förstår att det finns ett samband mellan stegen och dockan, och blir fast besluten om att hon måste ta reda på vad som hände i den här lägenheten innan hon och hennes familj flyttade dit.

 Jag har vissa minnesbilder av vad jag trodde var tv-serien Agnes Cecilia, men efter en googling inser jag att det nog måste ha varit en film. Jag minns att den skrämde livet ur mig och att jag inte vågade titta. Trots att anden/spöket/minnesbilden av det förflutna inte drivs av ondska tycker jag ändå att de scener när någon går i lägenheten är riktigt obehagliga. Så obehagliga att jag inte ens vågade läsa den när jag skulle sova (trots att jag hade både katt och sambo i sängen).

Maria Gripe är en utav de där författarna som jag underskattar när de gått för lång tid mellan att jag läst hennes böcker. Trots att jag som yngre läste Tordyveln flyger i skymningen säkert 4-5 gånger (kanske dags att läsa om snart igen? Då var det en av mina absoluta favoritböcker. De enda böcker jag läst fler gånger är Harry Potter) glömmer jag bort känslan hennes böcker ger mig. När jag nu läste Agnes Cecilia slås jag av tidlösheten. Det finns knappt någonting i boken som fungerar som tidsmarkörer. Den hade lika gärna kunnat utspela sig på 50-talet, 80-talet (som den faktiskt gör) eller 2010-talet. Och det är en av de grejer som gör den här boken så himla bra.

Som ni kanske redan förstått så tycker jag om den här boken så himla mycket. Den är spännande, läskig, och jag älskar historier där nu och dåtid får integrera med varandra. Nora försöker alltså räta ut en hemsk historia som utspelade sig många många år före hennes egen tid. Jag gillar hur det egentligen är två berättelser som berättas parallellt - både Noras och Cecilias.

Efter att ha läst Agnes Cecilia är jag verkligen jättesugen på att läsa mer av Gripe. Jag tycker så mycket om den här mystiska stämningen i böckerna, och tror att jag skulle kunna älska fler av hennes böcker.


__________________________________________________________________________________

I framtiden härjar ett krig mellan människorna på jorden och andra rymdvarelser. Kriget äger inte rum nära jorden - utan många många år bort. Men kriget kräver massor av resurser, och nu söker militären med ljus och lykta efter ett underbarn som har potential att bli den bästa officer världen någonsin skådat.

Ender är det här underbarnet. Han blir tagen från den vanliga skolan till militärskola redan vid sex års ålder. Han slits från sin familj, utan att få ha kontakt med dem över huvud taget. Han går med på att spela efter ledarnas spelregler för att kunna återfå kontakten med sin familj. I tävlingar i skolan utklassar han lag efter lag, men bryr sig inte om framgångarna. Hans lärare försöker bryta ned honom, försöker få honom att inse att han själv är den enda han någonsin kan lita på.

Jag har svårt för att veta vad jag ska tycka om den här boken. Samtidigt som jag gillade den och tyckte den var fruktansvärt spännande har jag svårt för att stänga av det som Eli skrev om Orson Scott Card. Det visste jag ju dock inte när jag läste boken. Sanningen är att jag sträckläste den. Jag kunde knappt lägga bort boken alls. Den är på ett vis så himla oavancerad. Den är enkel att komma in i, det går snabbt att lära känna Ender och handlingen är inte speciellt komplicerad.

Jag började skriva den här recensionen för tusen och tusen år sedan, och läste boken för ungefär tusen och tusen och tusen år sedan. Därför kan jag inte säga så himla mycket mer om den än jag redan gjort. Däremot vill jag säga något mer om formatet. Jag läste den som Excess, vilket var första gången jag läste Excess. Och jag älskade det! Den lillalilla boken var så lätt att få plats med i alla väskor. Kuvertväska på klubb och vill kunna läsa på vägen dit - check! Dock var jag orolig för att den skulle bli förstörd i och med megatunna sidor. Var in på fyra, jag upprepar FYRA olika bokhandlar och letade fodral och alla sa "Excess säljer inte bra, därför har vi varken böcker eller fodral till". Himla synd.

Men sammanfattaning om boken: Excess är bra. Orson Scott Card är dålig, men har skrivit en helvetes spännande bok (som dessutom passar ypperligt bra för en som inte läst speciellt mycket scifi innan, men gärna vill börja). Om ni skiter i författare så läs den, men ni kan väl sno den eller låna den av någon eller något, så att han inte tjänar mer pengar än nödvändigt. Ok?


__________________________________________________________________________________

Titel: Hoppas
Författare: Åsa Anderberg Strollo
Antal Sidor: 272
Bokförlag: Gilla Böcker
Köp den här: Adlibris | Bokus | Bokia

Eftersom det ändå inte finns någon hemma som bryr sig, sticker Jonna till Stockholm. Hon åker iväg med det som är kvar av studiebidraget och ska skaffa ett jobb och boende. Alltså går dock inte som Jonna tänkt sig. Det är svårt att hitta butiker som tar emot 16-åringar ett par dagar innan jul, och istället blir Jonna hemlös.

I början känns språket "undervisningsaktigt". Som att: "Gör inte såhär och såhär för då går det illa". Som att det är MENINGEN att jag ska lära mig något utav boken, och att det är dess enda syfte. Tack och lov blir det mycket bättre efter ett tag. Senare är det inte alls lika stelt och stolpigt som i början.

Berättelsen om Jonna som försöker få en dräglig tillvaro i det vinterkalla Stockholm är rörande. Hon träffar flera olika personer som hjälper henne, bland annat Alex, Elina och Helena. Hon träffar också flera människor som bara vill henne illa.

Boken handlar om att hålla ihop och hjälpa varandra när man har jobbigt. Den handlar om att klara sig på egen hand, när ingen bryr sig, och ingen riktig hjälp går att få. Stundvis är den väldigt fin, men lika ofta faller den platt. Över lag känner jag nog att Jonna är alldeles för barnslig för sin ålder. Hon känns snarare som 14 än som 16. Det irriterar mig ibland. Ofta.

Ja, jag är lite kluven till den här boken. Kanske mest för att den är så himla ojämn. Ibland är det så himla BRA, och ibland känns det konstlat och inte-på-riktigt. Betyget borde ligga precis i mitten, 2,5, men eftersom jag inte har några halva poäng så tänker jag avrunda uppåt.




Om du är lite äldre: Hemlös - med egna ord

Titel: Barfota änglar
Författare: Linnéa Willén
Antal sidor: 116
Från Adlibris: "En sann historia om två svenska tonårstjejers flykt. Om jakten på spänning och ett bättre liv i Asien.
  20-åriga Linnea och 18-åriga Emma står inte ut med livet i Sverige så de bestämmer sig rymma och hitta en bättre tillvaro någon annanstans. De lämnar en lapp i lägenheten i Tomelilla där det står att de åkt frivilligt och att de inte vill bli eftersökta. De har hört att värdinnejobb på klubbar i Tokyo är välbetalda och spännande och med sina sista pengar tar de sig hela vägen dit. 
  Verkligenheten blir inte alls som de tänkt sig. Bakom de neonglimrande fasaderna finns en värld av beräknande svek, utnyttjande, sprit och droger. Men Linnea och Emma har varandra, och tillsammans kämpar de för att överleva i den onda spiral som drar dem längre och längre ner i destruktiviteten.
  Barfota änglar är en sann historia som inte kommer att lämna någon läsare oberörd. Den handlar om två unga svenska tjejers sökande efter sig själva och någonting bättre i främmande miljöer."

 Jag tyckte att den lämnade rätt mycket att önska. Slutet är väldigt abrupt och avskuret. Själva berättelsen kändes, trots känsloinslag, ytlig. Jag stör mig på hoppandet. Hon försöker berätta tre historier på lite drygt 100 sidor, vilket gör att ingen utav dom känns fullständiga. I slutändan förstår man ändå ingenting av någonting och hela läsningen känns bara fullkomligt meningslös. Jag förstår inte riktigt vad hon vill säga med allt.

Titel: Kafka på stranden
Författare: Haruki Murakami
Antal sidor: 517
Passar för: Undomar och unga vuxna som gillar flummiga berättelser!

Kafka på stranden handlar om 15-åriga Kafka som rymmer hemifrån. Hans mamma och syster övergav honom när han var 4 år gammal, och han står helt enkelt inte ut med att bo tillsammans med sin pappa längre.
Och här avbryter jag. Den här boken är för fantastisk, fängslande, konstig, rörig, unik, underbar, speciell för att ens kunna beskrivas. Den här boken har en väldigt speciell berättelse, och det är svårt att berätta vad den verkligen handlar om. Jag vet i alla fall vad jag ska sätta för betyg. Jag har inte ens någon bra motivering till betyget, jag vet bara att den här boken är fantastisk.
Om ni vill läsa mer om bokens handling så hänvisar jag till Wikipedia och SVD  
 

Boktitel: Hemlös - Med egna ord
Författare: Olika hemlösa som skrivit i Situation Stockholm

För lite mer än två veckor sen nu, gick jag förbi en Situation Stockholm-försäljare, och stannade, i syfte att köpa en tidning. När försäljaren frågade om jag ville ha tidningen, eller boken Hemlös - Med egna ord, sa jag, av ren impuls, att jag ville ha båda.
Jag måste säga att det är ett utav dom bästa impulsköp jag någonsin gjort! Boken är så otroligt bra, så otroligt hemsk och så otroligt sorglig.
Dödsfallen det står om i boken är många. Politikerna borde skämmas över att folk behöver dö på gatan, bara för att dom inte kan få någon hjälp att ordna upp sitt liv igen! Det är inte rätt! Räkna då också med att en väldigt stor del av dom dödsfallen det stått om i tidningen kan ju förmodligen inte ha kommit med i boken. Och räkna då också med att dom allra flesta dödsfall blir det förmodligen aldrig ens skrivet om.
I boken finns i alla fall samlade texter, skrivna av hemlösa, publicerade i tidningen Situation Stockholm. Berättelserna behandlar om splittrade familjer, tragiska barndomar, knarkavvänjning, om att hitta boende, och många fler ämnen än så. Jag får dåligt samvete bara av att läsa.
Min favorit är såklart Raines dagböcker, som handlar om en vardag som är totalt olik min egen. Den är i alla fall hemskt, hemskt, HEMSKT bra! Och alla MÅSTE läsa den. Köp den, och gör en god gärning på samma gång!