Jag har äran att inleda B. Wahlströms bloggstafett om Röta! Jag måste säga att jag var lite orolig inför det här, för det vore ju rätt pinsamt att behöva inleda hela bloggstafetten med en sågning. Jag hade verkligen noll förväntningar på den här, och om det inte vore för ett enda mycket speciellt faktum hade jag inte ens läst den här boken (jag förklarar snart). Ärligt talat, ju mer jag har tänkt på Odinsbarn, desto mer har jag tyckt att den varit ett riktigt bottennapp. Jag tyckte inte det i början. Röta vägde dock på sätt och vis upp för att Odinsbarn var så himla dålig. Faktiskt.

Så, varför fick jag egentligen för mig att läsa uppföljaren till en bok jag tyckte var riktigt dålig? Jo, följande (och ja, det här kanske är en spoiler eller inte, men det presenteras ändå i första himla kapitlet typ och var enda anledningen till varför jag kunde tänka mig att fortsätta läsa serien, så nu skriver jag det ändå!): Den här serien visar sig inte alls vara high fantasy, utan något jag vill kalla reversed low fantasy (istället för att gå från vår värld till fantasyvärld är det... tvärtom). Vet dock inte riktigt vad jag fått denna term ifrån, då jag inte hittar något när jag googlar? HOWEVER. Det här är jag superfascinerad av! När varelser från fantastiska världar får upptäcka vår "vanliga" värld.

Hirka hamnar nämligen i England. Genom hennes upptäckt av den här världen kan det också göras en hel hög med värderingar och politiska ställningstaganden. Genom Hirkas ögon problematiseras inte bara fattigdom och flyktingintegration, utan också miljöförstöring, yttepyttelite djurrätt och hur vi förhåller oss till varandra. Med andra ord kommenterar Röta vårt samhälle på ett mer uppenbart sätt än i Odinsbarn. Fortfarande finns ju en viss finess, men ibland blir det lite repetitivt.

Det finns ju lite annan handling också. Hirka försöker rädda Ymslanden från invasion av de blinda. Rime försöker göra detsamma, och inser att Hirka givit sig av helt i onödan. Han håller på att tappa kontrollen över allt, och det mesta håller på att gå åt fanders.

Fortfarande känns Rime och Hirka som ganska blanka personer - speciellt Rime. Han fick någon sorts ansikte i och med sin desperation, men känns inte som att han har speciellt mycket egenskaper i övrigt. Jag gillar Hirka lite mer i den här boken. Hon är ändå kall och beräknande i krissituationer, men kan unna sig att vara varm ibland. Mitt största problem med Hirka är dock att jag hela tiden tänker att hon är typ 12-13 år. Ibland känns hon bara så otroligt... infantil. Har vääääääldigt svårt att se henne som 16.

Jag upplever dock att tempot är lite högre i den här boken, vilket jag uppskattar mycket. Fortfarande väldigt mycket hattande fram och tillbaka, och det känns stundvis som att Pettersen tycker att endast ett miljöombyte är en skälig handling. Men jag köper det ändå.

Det känns som att jag har lite svårt för att sätta fingret på VAD jag gillade med den här boken, men kanske är det bara så enkelt att jag hade noll och inga förväntningar. Jag menar - när jag började läsa Odinsbarn var mina förväntningar så sinnessjukt höga att jag har svårt att se att något annat än besvikelse ens hade varit en möjlighet. Röta är inte riktigt riktigt bra, men den är helt klart läsvärd, och det känns ändå som något jag kan tipsa om på jobbet med gott samvete (synd bara att det krävs att en måste ha läst Odinsbarn först...).

Jag kan tycka att efter den här recensionen känns som att min inställning till den här boken är ljummen. Så en sammanfattning är på sin plats: Det är ingen fantastisk bok. Den här sina fläckar, men den har också en hel del kvaliteter. Jag tyckte den var bra och blev positivt överraskad - dels för att jag ogillade Odinsbarn, och dels för att tvåor sällan är bättre än ettor. Om ni tvekar efter Odinsbarn ska ni definitivt ändå ge Röta en chans.

Imorgon är det Västmanländskan som bloggar om Röta, så ni får klicka er in dit då!

Röta (Korpringarna #2)
Siri Pettersen
524 s.
B. Wahlströms
2015
Goodreads