"Spice Girls", där slutade jag läsa och bara: "Den här tar vi!". Jag och Victor stod på seriefestivalen och skulle välja våra tre premier för Galago-prenumerationen vi precis tecknat. Victor: "Vill jag läsa den här då?" Jag: "Förmodligen inte." Victor: "Men?" Jag: "Men jag vill. Hallå det är SPICE GIRLS OKEJ."

Egentligen är jag lite för ung för Spice Girls. Saker jag däremot inte är för ung för:
☂ Mansplaining.

Okej, så jag ska erkänna att det tog ett tag för mig att läsa den här på grund av att jag helt enkelt var livrädd. Anledning: Skittrevlig författare (sluta inte vara det!). Det blir alltid lite svårare att recensera en bok när det verkligen märks att författaren läst ens blogg och sånt. Det blir ju så sjukt jobbigt om en liksom inte gillar boken då. Men det gjorde jag ju, så oron var totalt obefogad.

Tobbe är 13 år och nörd. Vilket alltså inte är så jävla lätt när en är 13 år. Han har precis bytt skola och folk är inte så himla schyssta mot honom. Han är kompis med Lina som är cool, men de går inte på samma skola. Och Linas föräldrar håller på att skiljas - vilket göra att Lina festar rätt mycket och börjar hänga rätt mycket med Carro och andra killar. Sen är det ju det här lilla problemet att Tobbe liksom är kär i Lina, och hemskt gärna vill att det ska vara något mer mellan dem. Han inser ju att han inte är Linas typ och måste ändra på sig om hon ska kunna gilla honom.

Eftersom den här boken presenteras med att den innehåller en twist räknade jag ut redan innan jag börjat läsa boken vad det egentligen är som pågår. I beskrivningen på bokens hemsida rekommenderas det att läsa boken ytterligare en gång efter att en fått reda på twisten, och det tycker jag helt klart. Att veta vad hela grejen är gör boken betydligt mer intressant - även om det förstås inte är helt ointressant innan en kommer till slutet heller.

Jag skrev för ett tag sedan att jag kommer på mig med att välja bort realistiska ungdomsböcker som inte innehåller någon extra krydda eller ett tydligt koncept. Och det har ju verkligen den här boken, även om jag nog tycker att en kunde dra på det ännu lite till. Jag känner också att jag hellre hade sett att hela den här (SPOILER ALERT, markera för att läsa) [trans-grejen inte var en lek för dem. Det hade gett berättelsen betydligt mer tyngd tycker jag. Jag hade nog hellre sett att någon kommentar fällts om när Tobbe ska komma ut som transperson för sina föräldrar eller liknande för att avslöja Tobbes egentligen könstillhörighet. Att det är en "lek" gör att det känns som att det är något som skämtas bort - att om det blir för jobbigt att vara ett kön kan en bara gå tillbaka och sluta med det. Samtidigt finns det väl i och för sig en vits med att visa att det är okej att pröva vilken könstillhörighet en är, och att en inte heller måste begränsa sig till en]. Men jag tycker att idén är god, och gör berättelsen otroligt tankeväckande. Och det är ju inget som helst fel på värderingarna här i alla fall!

Åh, det låter som att jag inte gillade boken alls, men det gjorde jag! Himla mycket till och med. Det ÄR en väldigt fin skildring av just den där perioden när en börjar bli medveten om att en inte är så jävla cool, utan kanske måste lägga av med grejer för att kunna passera på det sätt en vill. När en inser att en måste börja forma och liksom vårda sina image på något sätt. Det tycker jag att Lingmark sätter fingret rakt på, och bara det gör egentligen boken väldigt läsvärd. Utöver twisten.

__________________________________________________________________________________

Okej, trots att jag gnällde lite på att Stephen King ofta förstör sina berättelser genom att inte hålla ihop slutet gav jag mig ganska snart efteråt in på Carrie. Jag vet inte vad det var som gjorde att jag vill prova på den ändå, trots att jag då var lite halvsur på honom. Dock visade det sig vara ett mycket lyckat beslut.

Carrie är skolans hackkyckling. Allt tycks vara fel med henne. Vad ingen vet är att hon har en magisk kraft - hon kan flytta på saker - alltså telekinesi. Hennes mamma är djupt troende och tror att det är djävulen som givit Carrie kraften och förbjuder henne att använda den. När Carrie blir bjuden på vårbalen blir hon utsatt för ett elakt spratt. När hon inser att hon blivit lurad släpper hon helt kontrollen över sina krafter, vilket leder till en katastrofartad situation där hundratals människor dör.

Berättelsen om Carrie berättas delvis samtidigt som händelserna inträffar, delvis genom tillbakablickande förhör, intervjuer och överlevandes självbiografier. Jag tycker att konceptet fungerar väldigt bra, och även om en vet vad som kommer hända blir berättelsen väldigt intressant. Det här berättarsättet - att vi vet att något kommer hända, men inte exakt vad - är ju något av Kings specialitet, även om det sällan är lika tydligt som det är i Carrie.

Alltså, okej, jag kommer inte ens på något jag ogillade med den här boken. För jag älskade den. Det är typ bland det bästa jag någonsin läst. Jag tycker den är så himla perfekt, faktiskt. Här är ett så himla bra exempel på hur King kan vara fantastisk när han låter berättelser stå för sig själva, utan att förstöra allt med monster eller högre makter på slutet. Här är det inget sånt. Det är bara Carrie och hennes kraft, och allt bara fungerar så himla bra.

Dock fanns det en grej som jag störde mig lite på, men som egentligen är en småsak och lika gärna kan vara den översättningen som jag läst och inte Kings fel. Det vet jag inte, eftersom jag bara läst ju den översättningen (dock inte den på bilden jag läst, utan utgåva från Legenda, 1985). Och det är småsaker att en tampong blir en binda efter ett par timmar och att Carrie sägs vara sexton, sen sjutton och sen sexton igen. Jag vet att det var ännu fler sådana grejer som jag inte kommer ihåg just nu, men som jag störde mig himla mycket på när jag läste.

Under ett skolarbete om Hitler kommer Blenda på hur skolans drottning Hedvig ska störtas. Med inspiration av hur Hitler tog sig till makten drar hon och två andra tjejer igång en kampanj, med målet att bli en skola där alla får göra som de vill. Problemet är bara att Blenda någonstans på vägen glömmer bort att tala om för de andra två att hon tänkt att en ny drottning ska krönas - hon själv.

Även om jag hade rätt så höga förväntningar på den här boken, blev jag ändå positivt överraskad. För även om jag verkligen hoppades på att den skulle vara bra, var den ännu bättre än vad jag trodde.

Det jag gillar mest är att ingen utav karaktärerna är enbart god eller enbart ond. Alla karaktärer är oerhört komplexa, och jag älskar det. I många böcker tycker jag att jag kan se en tydlig linje mellan vilka karaktärer som är elaka, och vilka som är snälla. I och med att vi i den här boken får följa "båda sidor" så att säga, får i alla fall jag en helt annan sorts förståelse för varför karaktärerna är som de är.

Jag önskar verkligen att jag skrivit om den här boken tidigare. Jag tyckte nämligen hemskt mycket om den precis när jag avslutade - och gör visserligen det fortfarande - dock har jag såhär långt efteråt svårt att sätta fingret på exakt vad det var jag gillade så mycket.

Jag tycker i alla fall att den är hemskt läsvärd och tänkvärd. Otroligt bra bok alltså!

Chelsea är en av skolans innetjejer. Kanske inte MEST populär, men hon är i alla fall bästa kompis med den som är det. Hon är ytlig och elak, men hennes sämsta egenskap är att hon inte kan hålla tyst. Om något.

Men när hon under en fest avslöjar en hemlighet blir en kille nästan dödad. Hon vet vilka som gjorde det, och kan bara inte låta dem gå fria. Över en natt förlorar hon allt: vänner, status. Till och med tjejen hon trodde var hennes bästa vän börjar mobba henne i skolan. Så hon bestämmer sig för att sluta prata.

Så blir hon vän med Sam. Sam som är bästa kompis med killen som blivit misshandlad. Sam som borde vara den som står först i ledet att hata henne, men som ger henne en andra chans.

Jag tyckte att hela omslaget (snarare kanske baksidan/innerflikarna än själva framsidan), beskrivningen, allt, bara skrek att det här inte var en bok för mig . Ändå var det något med den - jag tror tysthetslöftet - som gjorde att jag ändå tänkte att "nej, nu ska jag läsa den här". Utan twisten med tysthetslöftet hade jag nog inte ens läst den här boken. Ändå förväntade jag mig att det skulle vara en ytlig high school-bok i klass med de flesta amerikanska high school-filmer. Oj, så fel jag hade!

Istället är det en bok som handlar om att omvärdera vad som är viktigt i livet, och vilka vänner en vill ha. Genom att inte prata tvingas Chelsea lyssna lite mer på sin omvärld. Och genom att bli av med alla sina vänner måste hon lära sig att skaffa nya. Jag älskar karaktären Chelsea, och tycker att det är så fantastiskt att se hennes resa genom boken. Hon tvingas att ta beslut om vad som är rätt och fel - beslut som jag i början av boken inte trodde att hon skulle vara stark nog att ta.

Jag blev väldigt positivt överraskad, för även om boken är lättsam är den definitivt inte ytlig. Den är rolig och har en väldigt behaglig stämning i de bra bitarna, men den innehåller också ett mått av allvar och skämtar inte bort det svåra.

”Fan, det luktar apa här.”  
Caroline höll för näsan, låtsades flämta efter luft.  
”Typ apbajs. Apsvett.” 

Sara och Madde åker tillsammans på konfirmationsläger. De har redan i förväg planerat allt – vad de ska välja för fördjupningsämne, vilka kläder de ska ha med sig, att de två ska dela rum. Men ingenting blir som de har bestämt.

Madde blir tillsammans med Peter. Sara dras med av Lina och Caroline som inte alls gillar Madde. De tycker att det är fånigt att hålla på med sport. Därför är det i hemlighet Sara måste gå upp varje morgon och springa. Tre dagar i veckan. Hålla sig till reglerna, trots att hon har ett knä som inte alls är med på noterna.

Tonåring och väldigt osäker. Jag vet inte hur många gånger jag tänkt hur glad jag är att jag lämnat den perioden i mitt liv. Den där perioden som Sara befinner sig i i boken. För vem ska egentligen tycka om en om man inte presterar? Vem bestämmer vad som är bra och dåligt? När personer runtomkring en gör saker som man vet är fel är det så svårt, så svårt att inte bara hänga på. Jag tror att vi alla någon gång hittat oss själva insnärjda i lögner, när allt vi ville bara var att få vara omtyckt.

Det är precis Saras position i den här boken. Insnärjd i något som inte är hon. Alla andra baserar sina intryck på lögn efter lögn. Till slut är Sara så fast i nätet att hon inte vet hur hon ska ta sig loss.

Det här är knappast den enda boken i sitt slag – men få har berört mig så otroligt mycket. Jag känner det där obehaget som sitter långt uppe i halsen genom nästan hela boken. Trots att jag var lite skeptisk från början – det där med sport är jag ju inte ett dugg intresserad av – måste jag säga att jag är positivt överraskad. För trots att Sara i boken är väldigt besatt av att sitt springande så skulle jag inte se det som ett huvudtema för boken. Egentligen skulle springandet kunna bytas ut mot vilka tvångstankar som helst. Träningen blir ett sätt för henne att förhindra att tillvaron kantrar.

Något som jag verkligen gillade med den här boken var att språket i dagboks-delarna kändes väldigt trovärdigt. Den känns överlag väldigt trovärdig, kanske mycket för att jag känner igen så mycket av mitt eget 14-åriga jag i Sara. Och nu när julen börjar närma sig vill jag helt klart julklappstipsa om den här. Jag vet åtminstone att en lite yngre jag hade blivit väldigt glad över att få den här i ett paket!