Chelsea är en av skolans innetjejer. Kanske inte MEST populär, men hon är i alla fall bästa kompis med den som är det. Hon är ytlig och elak, men hennes sämsta egenskap är att hon inte kan hålla tyst. Om något.

Men när hon under en fest avslöjar en hemlighet blir en kille nästan dödad. Hon vet vilka som gjorde det, och kan bara inte låta dem gå fria. Över en natt förlorar hon allt: vänner, status. Till och med tjejen hon trodde var hennes bästa vän börjar mobba henne i skolan. Så hon bestämmer sig för att sluta prata.

Så blir hon vän med Sam. Sam som är bästa kompis med killen som blivit misshandlad. Sam som borde vara den som står först i ledet att hata henne, men som ger henne en andra chans.

Jag tyckte att hela omslaget (snarare kanske baksidan/innerflikarna än själva framsidan), beskrivningen, allt, bara skrek att det här inte var en bok för mig . Ändå var det något med den - jag tror tysthetslöftet - som gjorde att jag ändå tänkte att "nej, nu ska jag läsa den här". Utan twisten med tysthetslöftet hade jag nog inte ens läst den här boken. Ändå förväntade jag mig att det skulle vara en ytlig high school-bok i klass med de flesta amerikanska high school-filmer. Oj, så fel jag hade!

Istället är det en bok som handlar om att omvärdera vad som är viktigt i livet, och vilka vänner en vill ha. Genom att inte prata tvingas Chelsea lyssna lite mer på sin omvärld. Och genom att bli av med alla sina vänner måste hon lära sig att skaffa nya. Jag älskar karaktären Chelsea, och tycker att det är så fantastiskt att se hennes resa genom boken. Hon tvingas att ta beslut om vad som är rätt och fel - beslut som jag i början av boken inte trodde att hon skulle vara stark nog att ta.

Jag blev väldigt positivt överraskad, för även om boken är lättsam är den definitivt inte ytlig. Den är rolig och har en väldigt behaglig stämning i de bra bitarna, men den innehåller också ett mått av allvar och skämtar inte bort det svåra.