Chelsea är en av skolans innetjejer. Kanske inte MEST populär, men hon är i alla fall bästa kompis med den som är det. Hon är ytlig och elak, men hennes sämsta egenskap är att hon inte kan hålla tyst. Om något.

Men när hon under en fest avslöjar en hemlighet blir en kille nästan dödad. Hon vet vilka som gjorde det, och kan bara inte låta dem gå fria. Över en natt förlorar hon allt: vänner, status. Till och med tjejen hon trodde var hennes bästa vän börjar mobba henne i skolan. Så hon bestämmer sig för att sluta prata.

Så blir hon vän med Sam. Sam som är bästa kompis med killen som blivit misshandlad. Sam som borde vara den som står först i ledet att hata henne, men som ger henne en andra chans.

Jag tyckte att hela omslaget (snarare kanske baksidan/innerflikarna än själva framsidan), beskrivningen, allt, bara skrek att det här inte var en bok för mig . Ändå var det något med den - jag tror tysthetslöftet - som gjorde att jag ändå tänkte att "nej, nu ska jag läsa den här". Utan twisten med tysthetslöftet hade jag nog inte ens läst den här boken. Ändå förväntade jag mig att det skulle vara en ytlig high school-bok i klass med de flesta amerikanska high school-filmer. Oj, så fel jag hade!

Istället är det en bok som handlar om att omvärdera vad som är viktigt i livet, och vilka vänner en vill ha. Genom att inte prata tvingas Chelsea lyssna lite mer på sin omvärld. Och genom att bli av med alla sina vänner måste hon lära sig att skaffa nya. Jag älskar karaktären Chelsea, och tycker att det är så fantastiskt att se hennes resa genom boken. Hon tvingas att ta beslut om vad som är rätt och fel - beslut som jag i början av boken inte trodde att hon skulle vara stark nog att ta.

Jag blev väldigt positivt överraskad, för även om boken är lättsam är den definitivt inte ytlig. Den är rolig och har en väldigt behaglig stämning i de bra bitarna, men den innehåller också ett mått av allvar och skämtar inte bort det svåra.

Klockan 4:50 ringde min väckarklocka igår. Jag hade förstås legat vaken hela natten. Dels för att jag av någon anledning aldrig kan sova när jag ska gå upp tidigt. Dels på grund av att min kära lilla katt Katniss inte förstod att jag ville sova, och därför hoppade på mig en gång i halvtimmen.

Så stiger jag upp, plockar ihop det sista jag ska ha med mig (bland annat matsäck) för att åka tåg i nästan sju timmar (om en räknar tiden det tar att åka in till Centralen hemifrån mig). Jag tittar på klockan. Ojdå, 05:13, dags att börja ta på skorna. Vid 05:17 springer jag ut till busshållplatsen. Bussen är punktlig. Prick 05:19 stiger jag på.

När jag har åkt halvvägs till centrum inser jag att min bok ligger kvar hemma. Alltså, ni om några borde förstå vilken KATASTROF det här är. Var så jäkla arg på mig själv. Senare kom jag dessutom på att jag bara packat för fyra dagar istället för fem, men det här med boken kändes ungefär 1000 gånger värre.

Det kanske är nu jag bör nämna att jag hade två böcker, två sommarprat, 4 noveller och några korsordstidningar med mig också. Men det var ju den boken jag HÖLL PÅ ATT LÄSA. I ren protest läste jag inte mer än 30 sidor på den sju timmar långa resan.

1. Jag har haft läsflow och läst för många böcker om high school
2. Jag har tagit mig till en tågstation och åkt på ett tåg och förhoppningsvis hamnat i Östersund när det här inlägget postas. Om inget har hänt så att jag inte kommit fram. Hope not.
3. Jag har sett första avsnittet av Under the Dome (dog lite)
4. Jag har börjat läsa Virus

Saker som inte har hänt på sistone:

1. Jag har bloggat

Jag har jättemycket att göra just nu, så det kommer fortsätta vara himla tomt här i bloggen. Sånivet. Pusshej.

World War Z - en filmatiseringen jag varit väldigt skeptisk till. Jag har tidigare skrivit att jag har svårt för zombiefilmer överhuvudtaget, och Warm Bodies har jag fortfarande inte vågat se. Men efter att ha hört mina vänner, en efter en, hylla den, var jag ju helt klart tvungen att se den.

Ni vet väl att hej.blekk.se är ungefär världens bästa blogg? Om ni inte visste det tycker jag att ni borde ta en titt! Speciellt nu, eftersom Michaela som skriver bloggen igår postade en lista med tips på feministisk litteratur. Kolla in den här: http://hej.blekk.se/2013/07/14/lista-med-feministisk-litteratur/

Om jag hade läst mer av John Green och David Levithan hade jag förmodligen räknat de båda till mina favoritförfattare. Dessutom har de båda ett sånt skrivsätt att jag aldrig ens skulle kunna föreställa mig att ett samarbete de två emellan skulle bli annat än fantastiskt. Med dessa höga förväntningar började jag läsa Den andre Will Grayson.

Will Grayson och Will Grayson är båda ganska så trötta på livet. Den ene Will lever efter filosofin att inte bry sig och att hålla käften, vilket inte hjälper honom speciellt mycket på vänskapsfronten. Den andre Will dejtar en tjej han inte gillar. Egentligen vill han bara ha Isaac. En natt när de båda har blivit övergivna stöter de på varandra, och deras liv flätas ihop på ett komplicerat sätt. Den andre Will blir nämligen kär i den förste Wills bästa vän Tiny.

Till att börja med: Förstår ni hur svårt det är att beskriva en handling när de två huvudpersonerna i boken heter samma sak, men inte är ett dugg lika varandra? Tack och lov är det i boken omöjligt att blanda ihop dem, tack vara den otroligt fiffiga kapitelindelningen. Vart annat kapitel tillhör Will Grayson, och vart annat kapitel tillhör... öh, den andre Will Grayson. Och tack och lov skriver den andre Will Grayson helt utan versaler, så det är inte allt lika svårt att skilja på dem som det låter.

Och tja, det finns en till anledning till att handlingen är svår att beskriva, och det är för att jag i efterhand är lite osäker på hur den precis såg ut. Den handlar i alla fall en hel del om att vara kär i någon, och hur det fungerar när en inte är säker om en vill dejta någon, eller om en bara vill titta lite på avstånd. Det handlar om vänskap, och om att vara osäker på allt, trots att en kanske verkar säker.

Jag tyckte hursomhelst, trots lite rörig handling kanske, att den var himla bra. Inte boom bang tar-mig-med-storm-bra, men BRA. Den var kanske inte riktigt så bra som jag hade förväntat mig, men herregud vilka höga förväntningar jag hade i förväg. Jag inser väl såhär i efterhand att det kanske inte är rimligt att förvänta sig att ett författarpar ska bli dubbelt så bra som författarna är själva. Men jag gillade ändå att boken liksom växlade mellan att vara seriös och lättsam.

I början hatade jag bara gemener-Will för jag tyckte mest att han var irriterande och jobbig. Jag tyckte att han växte en hel del under boken, men gillade honom ändå som mest i mitten, lite mindre närmare slutet och lite mer när boken slutade.

Jag irriterade mig dock på den lilla grejen att Will ska träffa Isaac på en fredag (s. 77), och dagen efter det är han i skolan (s. 176).

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag tycker att ni som också gillar både Greens och Levithans böcker absolut ska läsa den, men jag tycker också att ni ska dra ner era förväntningar. Framför allt har boken sina stunder där den är så fantastiskt rolig att jag vill skratta rakt ut, men om jag ska se till helheten vet jag inte om jag hade gillat den lika mycket om jag inte visste vilka som hade skrivit den.

Här är den svullen och dan, men så himla fin!

Nu var det länge sedan jag svarade på Annikas frågor, men den här helgen tänker jag ta mig tid. Jag gör det dessutom lagom till en sjukt svår fråga, nämligen följande:

Känner du till en karaktär i en bok som har fått ett annat namn i filmatiseringen av densamma? Vad tycker du i så fall om det?

 

Till att börja med, så nej, jag kan inte komma på någon som har fått ett annat namn. Jag har ett vagt minne om att jag någon gång upprörts över det, men kan inte komma ihåg vilken filmatisering det då gällde.

Till den andra frågan: Jag skulle ha väldigt svårt för att godta en ursäkt för att byta namn på en karaktär. Jag menar, varför göra det ens? När karaktären nu fått namnet bytt är den ju inte längre samma karaktär. Namn tycker jag har otroligt stor betydelse. Jag tycker i alla fall att jag läser in olika saker i om en karaktär heter Emma eller Elsa, för att ta ett exempel. Jag tror att författaren ofta har en poäng med hur hen namnger sina karaktärer. Och då menar jag inte att det namnet betyder det och passar på den personen, utan snarare - om jag ska utgå från mitt eget skrivande - så vet en ibland bara att den här karaktären heter Julia. Till exempel.

I och för sig kan jag se en poäng med att ändra namn på en karaktär som har samma funktion som en karaktär med ett annat namn i boken, men har fått så skilda egenskaper att det helt enkelt krävs ett nytt namn. Men då är det ju inte exakt samma karaktär, utan två olika, men med samma funktion.

Bara en tredjedel av juli har gått, men jag tycker att det börjar bli högtid att prata om höstens utgivning. Jag menar, så att ni kan planera budgeten och sådär! ;)

Den första bok ni behöver för att överleva hösten är Den femte vågen av Rick Yancey. Den kommer ut den första augusti, och den har jag redan haft läst och avklarad i mer än en månad. Så den tänker jag vänta till recensionsdatum med att skriva om. Förutom det jag just skrev. Förstås. Men alla behöver läsa den här boken. Finns att förhandsbeställa till och med. Klickklick.

Nåja, sen är det ju lite andra böcker som ämnar dyka upp i augusti. På min lista har jag sex böcker, varav tre är seriealbum. Thank god känner jag lite här, för då tänker jag läsa igen alla recensionsexemplar jag fått under våren/sommaren men inte hunnit läsa.

En bok som jag är himla pepp på är Så länge jag kan minnas har jag varit ensam av Marie Lundquist. Jag vill i förväg älska omslaget till den här boken lite. Det ser så himla fantastiskt, fruktansvärt obehagligt ut. Jag hoppas, hoppas verkligen att innehåller håller samma standard som omslaget. Jag har inte läst något av Marie Lundquist tidigare heller. Så vi får se!

Fjärde riket fastnade jag för direkt när jag läste om den. Hallå, jag menar skola, en tjej som kallas LSD, andra världskrigsreferenser och maktmissbruk - hur kan det inte låta intressant?


Zelda, Zelda, det klart jag ska läsa Zelda?! Har inget bättre att säga. Bara att Zelda är bäst.

Samlingen är fortsättningen på Skuggan som jag läste i vintras någon gång. Jag gillade, så jag är pepp även på den här! Kul kuriosa att en av författarna har samma namn som min bästa kompis pappa.Vilket även råkar vara typ Sveriges vanligaste namn.

Tråk-Galago verkar vara dålig med bilder, men Snille och smak av Kringlans Svensson och Valle Westesson samt Alternativet av Karolina Bång har jag i alla fall blivit lovad recex på.

Idag, kära läsare, ska jag göra en litterär tatuering. Men ni får inte se något förrän den är klar!