Om jag hade läst mer av John Green och David Levithan hade jag förmodligen räknat de båda till mina favoritförfattare. Dessutom har de båda ett sånt skrivsätt att jag aldrig ens skulle kunna föreställa mig att ett samarbete de två emellan skulle bli annat än fantastiskt. Med dessa höga förväntningar började jag läsa Den andre Will Grayson.

Will Grayson och Will Grayson är båda ganska så trötta på livet. Den ene Will lever efter filosofin att inte bry sig och att hålla käften, vilket inte hjälper honom speciellt mycket på vänskapsfronten. Den andre Will dejtar en tjej han inte gillar. Egentligen vill han bara ha Isaac. En natt när de båda har blivit övergivna stöter de på varandra, och deras liv flätas ihop på ett komplicerat sätt. Den andre Will blir nämligen kär i den förste Wills bästa vän Tiny.

Till att börja med: Förstår ni hur svårt det är att beskriva en handling när de två huvudpersonerna i boken heter samma sak, men inte är ett dugg lika varandra? Tack och lov är det i boken omöjligt att blanda ihop dem, tack vara den otroligt fiffiga kapitelindelningen. Vart annat kapitel tillhör Will Grayson, och vart annat kapitel tillhör... öh, den andre Will Grayson. Och tack och lov skriver den andre Will Grayson helt utan versaler, så det är inte allt lika svårt att skilja på dem som det låter.

Och tja, det finns en till anledning till att handlingen är svår att beskriva, och det är för att jag i efterhand är lite osäker på hur den precis såg ut. Den handlar i alla fall en hel del om att vara kär i någon, och hur det fungerar när en inte är säker om en vill dejta någon, eller om en bara vill titta lite på avstånd. Det handlar om vänskap, och om att vara osäker på allt, trots att en kanske verkar säker.

Jag tyckte hursomhelst, trots lite rörig handling kanske, att den var himla bra. Inte boom bang tar-mig-med-storm-bra, men BRA. Den var kanske inte riktigt så bra som jag hade förväntat mig, men herregud vilka höga förväntningar jag hade i förväg. Jag inser väl såhär i efterhand att det kanske inte är rimligt att förvänta sig att ett författarpar ska bli dubbelt så bra som författarna är själva. Men jag gillade ändå att boken liksom växlade mellan att vara seriös och lättsam.

I början hatade jag bara gemener-Will för jag tyckte mest att han var irriterande och jobbig. Jag tyckte att han växte en hel del under boken, men gillade honom ändå som mest i mitten, lite mindre närmare slutet och lite mer när boken slutade.

Jag irriterade mig dock på den lilla grejen att Will ska träffa Isaac på en fredag (s. 77), och dagen efter det är han i skolan (s. 176).

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag tycker att ni som också gillar både Greens och Levithans böcker absolut ska läsa den, men jag tycker också att ni ska dra ner era förväntningar. Framför allt har boken sina stunder där den är så fantastiskt rolig att jag vill skratta rakt ut, men om jag ska se till helheten vet jag inte om jag hade gillat den lika mycket om jag inte visste vilka som hade skrivit den.