Poängen med den här inläggsserien är att presentera böcker som jag föll för redan innan jag läste dem. Jag har nämligen - precis som jag tror att ni andra läsare har - vissa småsaker (eller ibland stora) som jag helt enkelt inte kan motstå. Som jag bara måste älska innan jag ens läst berättelsen (som ibland kanske inte alls visar sig vara så bra som jag tror).

Nu var det ett tag sedan jag postade det förra inlägget om vad jag var såld på, vilket var cirkus. Temat för det här inlägget är peculiarities, vilket jag inte tycker att det finns någon riktigt bra översättning för på svenska. Framför allt ingen som ger samma känsla som det ordet ger. Jag tänker att det är typ konstiga saker (den här listan på min goodreads heter just odd things). Ni kommer nog förstå vad jag menar när ni ser vilka böcker jag valt.

Jag föll för:

Förstår ni mer vad jag menar nu? Vi har till att börja med The Third Twin - vilken är den enda i sällskapet som jag inte läst (har dock inte läst resten av berättelserna i Benjamin Button). Tvillingar ska vara två, alltså borde det omöjligt kunna finnas en tredje tvilling. Vilket känns rätt obehagligt. Och fel. Alltså som ni hör kan det vara rätt små grejer som gör att jag fastnar - i det här fallet titeln. The Curious Case of Benjamin Button, då? Tja, föds som gammal och blir ung. What's not to fastna för?! Miss Peregrine's Home for Peculiar Children läste jag för två år sedan (men recenserade aldrig?! Nåja, Hollow City är reccad) och älskade den lika mycket efteråt som jag gjorde innan. Den är ju dessutom the books of peculiar books, så att säga. Jag tycker också att det blir extra bra av att det faktiskt finns BILDER också. Älskar det. Om ni älskar knäppa saker som inte är som de ska borde ni definitivt gilla den här.

__________________________________________________________________________________

Okej, jag vet att jag publicerade ett inlägg senast igår där det stod att jag var lite mätt på dystopier. Inlägget skrevs visserligen redan i tisdags (innan jag hade läst ut boken... Haha. Lovar att jag moddade det lite efter bokens slut också), men fortfarande igår morse höll jag ned om exakt allt som stod.

Ärade bloggläsare!

Jag har dragit mig för det här länge, av rädsla för att jag ska stå där med tre likes sen (dvs jag, min sambo och min farmor), men nu har Sagan om Sagorna (äntligen) en egen facebooksida. Jag tycker att ni alla både borde besöka och klicka på den där lilla knappen som säger "gilla".

Tack och puss till alla som vill gilla min blogg på facebook! Klicka på bilden för att komma dit :)

__________________________________________________________________________________

Alltså, rätt länge har jag sett mig som en sucker för apokalyps och dystopier och det har varit min allra allra bästa genre. Men under våren hände något, för jag har inget tålamod med den typen av berättelser längre (för tillfället hoppas jag. För jag vill nog hitta tillbaka så småningom). Ändå så sitter det liksom kvar i ryggmärgen att "OMG apokalyps, vill läsa", och sen när jag väl läser är det inte riktigt så bra som jag tänkt.

Stockholms undergång var en sån bok som jag tackade ja till att läsa så fort jag fick mejlet. Utan att veka. Ordet "undergång" räckte för att få mig gå igång, och att det var just noveller tyckte jag kändes extra kul. Formatet känns fortfarande kul nu efteråt - ögonblicksbilder av apokalypsen istället för trilogier som det oftast handlar om. Dock kan jag störa mig lite på att det besvarar alldeles för få frågor från mitt håll. Jag nöjer mig inte med världen går under - jag vill veta varför. Och just den frågan besvaras inte i någon av novellerna, vilket gör mig frustrerad. Novellerna presenterar ögonblick, men ingen ger någon lösning eller ett ordentligt avslut. Det blir trailers för apokalypsen, och jag vill veta var resten tagit vägen.

Att novellerna håller väldigt olika kvalité är klart. Jag som bäst gillar berättelser där människorna är monstren (oavsett om det handlar om zombier, vampyrer eller bara... mänskliga monster av odefinierbar sort) har svårt för att fastna för till exempel Eira E. Akres "Regnbågen", även om just "Regnbågen" i övrigt är väldigt välskriven.

Jag gillar konceptet att undergången samlats kring Stockholm, eftersom igenkänningen gör det extra kusligt. Dock tycker jag också att det gör att det blir lite mycket same same. Efter Christian Enbergs "Öde land" börjar jag bli rätt mätt på tomma Stockholmsgator och protagonister som undrar var alla människor tagit vägen. Då tappar igenkänningen lite av sin magi. Dessutom känns det som att alla sjukdomsförlopp i boken är snarlika. Däremot tycker jag definitivt att det är tillräckligt bra för att jag ska vilja fortsätta läsa. Över lag och läst en i taget - alltså inte i sträck - är det bra berättelser, även om jag inte blir 100 % tillfredsställd.

Min favorit är helt klart - visserligen den enda som inte är skriven av någon av författarna i skrivarkollektivet Fruktan - Anders Fagers "Fem timmar". Det är den som känns mest ny, som något jag inte läst innan. För att få ihop till en topp tre så tyckte jag även mycket om Boel Bermanns "De vita" och Andreas Rosells "Allt vi byggt upp ska vi riva ner".

__________________________________________________________________________________

Jag hade egentligen inte alls tänkt läsa den här boken - mitt intresse för andra världskriget har liksom svalnat en del sen jag gick i skolan och var superfascinerad av det. Nåja, råkade plocka på mig den på biblioteket då jag skulle pausa och inte hade något att läsa, och efter det blev den min pausbok i pluggandet.

Männen med rosa triangel handlar om Österrikaren Josef som grips för homosexualitet. Efter att ha suttit av sin tid i fängelse stoppas han in i koncentrationsläger istället för att få åka tillbaka hem till sin familj. Homosexuella var de som stod allra lägst i koncentrationslägren - till och med lägre än judarna - och fick därmed göra det hårdaste arbetet. Trots det blev de inte ens erkända som offer (i Österrike) förrän 2005 (då alla kända homosexuella i lägren redan var döda), eftersom homosexualitet faktiskt var ett brott på den tiden (alltså har alltid funderat över vem som är mest sjuk - folk som älskar vem de vill eller folk som säger att folk som älskar just dessa personer är sjuka).

Okej, alltså. Ingen behöver ju hata mig nu, men jag kan inte ta till mig det här. Jag inser att det är hemskt, så jävla hemskt. Jag tror att det är mitt sätt att skydda mig själv, men jag känner mig mest avtrubbad när jag läser det här. Jag kan liksom inte riktigt ta in hur det egentligen var och registrera det i min hjärna. När jag tänker på det utan att blanda in hjärta och allt sånt så kan jag ju inse att det är fruktansvärt, men när jag läser det blir det bara... information. Jag blir aldrig riktigt berörd. Jag tror också att det kan handla om det som Carro skriver - att boken saknar känsla.

Att den här boken inte är nedtecknad av Josef Kohout själv märks på flera sätt. Till exempel avsaknaden av känslomässiga utsvävningar, men också att vissa stycken är lite (väldigt) röriga. Det är mycket som jag inte alls hänger med på. Till exempel det här med blockchefer och kapor och lägeräldste och allt sådant.

Dock får den plus för att den är rätt kort och har relativt enkelt språk. Som sagt är det vissa passager som är lite röriga, men över lag tycker jag att den informationsmässigt är lätt att ta till sig. Längden är också väldigt lagom - en längre bok hade jag inte orkat med. Lite på gränsen tycker jag, då jag började tröttna lite på slutet.

__________________________________________________________________________________

Nu var det himla länge sedan jag petade ihop ett Top Ten Tuesday-inlägg (närmare bestämt 15 juli). Veckans tema är delvis valbart, och jag har valt att göra en lista på böcker jag skulle ge till en vuxen som inte läst ny ungdoms-/YA-litteratur (dvs inte läst ungdomsböcker sen hen själv var ungdom typ). Jag upplever att många vuxna har inställningen att ungdomslitteratur är ren underhållning som håller låg språklig kvalitet och inte är smarta och reflekterar över viktiga saker och allt sånt. Det är de visst det, och den här listan är ett bevis på det. Tydligen så blev 90 % av listan svenska författare och 100 % av listan kvinnliga författare.

1. Det handlar om dig - Sandra Beijer
   Det här är ett sånt himla mästerverk, och den som säger att ungdomslitteratur inte kan vara kvalitetslitteratur har fasen fel (och ja, svordomen är fullständigt befogad). - Goodreads
   
   
2. Önska bort, önska nytt - Ingrid Olsson
   Samma här. Det här kan vara bland det snyggaste jag någonsin läst, så tycker att exakt alla ska läsa den här. Och för övrigt är det skandal att den här (och tvillingboken Blink blink med stjärnan också för den delen) har fått så lite uppmärksamhet. - Goodreads
   
   
3. Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet - Linn Spross
   Den här boken reflekterar mycket över en grej som jag nästan känner att en inom vänsterkretsar blir lynchad av att nämna (trots att jag knappast tror att jag och karaktärerna i Grundläggande studier är de enda som känner såhär): Hur SVÅRT det ibland är att följa sina principer och det som en är 100% säker på är rätt (till exempel är jag liksom Imagine i boken 100% säker på att utopin vore fri från kapitalism, samtidigt som jag är lite för bra på att gynna den). Jag tyckte det var väldigt befriande att läsa den här boken, för att jag liksom insåg att jag faktiskt inte är ensam. - Goodreads
   
   
4. Fjärde riket - Maria Nygren
   Det jag fastnade mest för med den här boken var dess oerhört komplexa karaktärer. De är oförutsägbara och mångsidiga, aldrig enbart goda eller enbart onda. Utan sådär som folk är mest. - Goodreads
   
   
5. Francesca - Melina Marchetta
   Jag gillade nog egentligen mer Jellicoe Road, men jag tycker nog att Francesca passar bättre in på den här listan. Marchetta blandar humor med tunga ämnen på ett sätt som gör det både lättsamt och djupgående. Jag kan uppleva med många ungdomsböcker som handlar om lite tyngre ämnen att de blir väldigt ytliga - trots ämnet. Det blir aldrig den här, samtidigt som det vävs in roliga inslag. - Goodreads
   
   
6. Jag biter i apelsiner - Annakarin Thorburn
   Okej, jag säger bara: språket i den här = !!! - Goodreads
   
   
7. Pojkarna - Jessica Schiefauer
   Okej, den här har ju i och för sig redan blivit upptagen i någon sorts krets, eftersom det är en augustprisvinnare. Men tipsar ändå, för det känns som att den blivit bortglömd. Den här boken är helt enkelt magisk. Samhällskritiken är både subtil och extremt tydlig på samma gång. Kan inte förklara, men äsch. Läs den bara. - Goodreads
   
   
8. Här ligger jag och blöder - Jenny Jägerfeld
   En till augustprisvinnare, men ändå. Även Jägerfeld kan konsten att få till den perfekta blandningen av tunga ämnen och humor, fast lite fyndigare än Marchetta. Medan Francesca är lite mer sorg är den här lite mer spot on och bara "JA EXAKT SÅ!". - Goodreads
   
   
9. Om detta talar man endast med kaniner - Anna Höglund
   Det är dumt att jag aldrig recenserade den här boken, för den är så himla fin. Det är en bilderbok, fast för ungdomar. Jag gillar starkt konceptet (hallå, ungdomar/unga vuxna vill kanske också läsa böcker med bilder i ibland. Som inte är serier, pretty please gör mer sånt). Jag vill tro att alla någon gång har känt såhär, och jag har en crush på författare som klarar av att sätta fingret på det där alla känner men ingen vågar erkänna att de känner/inte kan uttrycka. - Goodreads
   
   
10. Allt jag säger är sant - Lisa Bjärbo
    Jag tycker att det Lisa Bjärbo är bäst på - förutom att hon besitter en vissa rapphet och känsla för humor - är att skapa intressanta karaktärer. Själva huvudberättelsen är rätt banal och hade kunnat hända i vilken tonårstjejs liv som helst. Det är huvudkaraktären Alicia som gör det här till en berättelse värd att minnas. - Goodreads

__________________________________________________________________________________

1. Det där knaket när en öppnar en helt ny bok. 
2. Att dra med handen över en repfri pärm. 
3. När en bläddrar i en ny bok och sidorna liksom sitter ihop lite. 
4. Känslan mot tummen när en tar en lunta med sidor och liksom bläddrar dem fort.
5. Lukten.
6. Ryggarna på pocketböcker - hur hörnen liksom är skarpa. Eller ibland lite runda. Jag älskar både och.
7. Att dra med fingrarna över bokryggarna i bokhyllan.
8. Att fingra lite extra på den där bästaste boken av dem alla och liksom känna i hela fingrarna hur bra den är.
9. Matta omslag - hur handen glider lätt över.
10. När jag inte bara kan läsa titeln på framsidan, utan även ta på den - pränta in varje bokstav i fingertopparna.
11. Att plocka ut en bok ur hyllan och bara hålla i den lite grann. Känna tyngden av en bra berättelse i handen.
12. Hur de i bokhyllan bildar en helt perfekt vägg av tusen liv som har levts eller finns kvar att leva.
13. Kompaktheten hos inbundna böcker.
14. Det luftiga hos pocketböcker.
15. Helt släta, vita sidor som inte känns sträva mot huden.
16. När en blir torr om fingrarna efter att ha bläddrat många sidor.

__________________________________________________________________________________

Okej, jag försöker mig väl på det här ändå då, trots att jag är osäker på hur jag ska göra det utan att blotta alltför mycket av mig själv. Egenmäktigt förfarande. Som jag skrev i TBR-inlägget där jag nämnde den här bok bygger jag ofta upp aversioner gentemot böcker som det blir en hype kring. Jag vet inte varför, det är bara något som sker rent instinktivt (kanske är det det här med att vara sist på bollen jag inte klarar av?). Vissa böcker går det ju dock att se att de är värda hypen. Jag tänker till exempel på En dag, Niceville eller Engelsforstrilogin. Men den här - jag har inte varit speciellt intresserad alls. Det handlar inte ens om en aversion, det har bara handlat om ointresse. "Jaha, jaja, låter inte som något för mig".

Egenmäktigt förfarande har varit överallt exakt hela tiden, så egentligen tror jag ni har rätt bra koll på vad den handlar om vid det här laget, men jag snabbdrar det ändå: Ester träffar Hugo. Ester blir besatt. Det blir inte Hugo. Hugo glider undan från det svåra och lämnar Ester med krossat hjärta. Berättelsen är extremt banal, på många sätt lik hundratusentals andra.

Samtidigt som den är exakt som allt annat är den exakt som ingenting jag läst. Den språkliga precisionen uttrycker så mycket som jag känt men som jag aldrig kunnat sätta ord på själv, eller ibland ens förstått själv. Jag skrev för ett tag sedan när jag skulle svara på vilken bok som förändrat mitt liv att det inte fanns någon sådan bok. Jag trodde ärligt talat inte att böcker ens kunde ha den effekten på mig, men jag tror faktiskt den här har haft det. Det känns faktiskt som att jag HAR fått djupare insikt om hur jag själv fungerar och vad jag tänker, vad jag har för inställningar till livet och världen, även om det låter fruktansvärt klyschigt.

Jag började läsa den här som biblioteksbok, men insåg redan efter tio sidor att det var helt fel. Dagen efter gick jag också köpte pocketvarianten så att jag skulle kunna markera och vika sidor som jag själv ville. När jag hade stängt boken kändes det å ena sidan som att jag hade kunnat öppna den och läsa hela boken en gång till, fast å andra sidan att jag var så psykiskt utmattad att jag aldrig ville se den igen. Jag är nu 100% säker på att jag någon gång kommer läsa om den här boken, även om det inte blir på direkten igen. Kanske redan i år, eller nästa sommar.

Okej, om jag skulle försöka förklara vad jag tycker om den här boken som inte har med mina egna psykiska problem att göra: Det är en berättelse där ingen beskrivs direkt - vilket jag gillar. Karaktärerna - även Ester - får chansen att presentera sig själva i form av handlingar och repliker. Trots Esters besatthet av Hugo beskrivs Hugo aldrig med Esters ord, utan med sina egna. Det gör att trots huvudpersonens innerliga kärleken till den här människan uppmålas inte en speciellt fördelaktig bild av honom, vilket jag tycker är intressant. Mottagaren av kärleksförklaringen är inte omgärdad av ett rosa skimmer, utan kanske snarare känns det som att Andersson skriver ner honom. Som läsare har jag svårt att se något positivt med Hugo över huvud taget, vilket är mycket intressantare än till exempel Twilight, där Edward är den här perfekta varelsen.

Jag uppskattar även de filosofiska diskussioner som förs, även om jag inte är med på allt. Jag tänker på en diskussion jag hade med en person för ett tag sedan. Hen menade att vi aldrig kommer kunna vara utan försvar, medan jag prompt hävdar att världen måste kunna bli bättre och att vi någon dag kommer kunna ta oss till en utopi, även om det skulle vara så att världen hinner gå under innan vi kommer dit. Under läsandet av den här boken fick jag äntligen ord för våra olika ståndpunkter, och förstod mycket bättre vad både hen och jag tänkte.

Och tack till den personen som satte den här boken i händerna på mig under prick den bästa perioden jag någonsin hade kunnat läsa den. Ibland inser andra kanske bättre än en själv vad en behöver precis just nu.

__________________________________________________________________________________

Tidigare i veckan när jag läste Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande reflekterade jag en del över en sak, nämligen denna:

Hur mycket vilka böcker vi läser och vad vi tycker om dessa säger om vilka vi är.

Jag kan inte ljuga och säga att jag inte älskade Egenmäktigt förfarande. Men jag vet inte hur jag ska kunna recensera den här boken utan att samtidigt blotta en alldeles för stor del av mig själv, som jag inte vet om jag vill visa upp här. Något liknande tänkte jag när jag läste Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna, som fortfarande står orecenserad.

Att skriva vad jag tänker om dessa böcker, som påtat i mitt inre på ett fantastiskt och ibland extremt olustigt sätt, skulle vara att skriva om mig själv. Och det är inte mig den här bloggen handlar om (även om jag i vissa situationer varit mer öppen om mig själv än vad som varit 100% bekvämt, för att det på ett sätt är oundvikligt. Av ovan nämnda anledning). Samtidigt kan jag ju inte förklara vad känner inför att läsa dessa berättelser utan att delge er den biten av mig själv. Jag inser också att genom att skriva det här inlägget kanske jag redan har gjort det (ni får jättegärna låta bli att dra några förhastade slutsatser utifrån det här, tack!).

Hallå juli, jag älskar dig! Den här månaden har jag läst supermycket (tydligen!). Sjukt kul! Och det har typ hänt... i smyg? Har inte ens märkt att jag läst mycket, det har bara hänt liksom. Det är ju förstås en hel del serie (fyra stycken), men jag tycker inte att det gör något. De räknas ju lika mycket som alla andra böcker liksom. Det här liknar ju den där sinnesjuka våren för två år sedan när jag läste typ 15-16 böcker i månaden. Och hallå, kolla! Kolla! Kolla! Jag har faktiskt hunnit med att recensera lite också. Även om det inte är allt. Ett inlägg om Egenmäktigt förfarande kommer dyka upp på söndag också (och imorgon. Ni kommer förstå vad jag menar då).

63. Det är svårt att vara Elvis i Uppsala, Nina Hemmingsson
62. Egenmäktigt förfarande, Lena Andersson
61. Molly Moons hypnotiska tidsresa - Georgia Byng
60. Serieantologi 2014, red: Jonas Lidström Isegrim
59. The Night Bookmobile, Audrey Niffenegger
58. The Three Incestuous Sisters, Audrey Niffenegger *
57. Carrie, Stephen King
56. Underbart!, Karina Ericsson Wärn
55. Kyrkogårdsboken, Neil Gaiman
54. Sorgeliga saker hände, Kathinka Lindhe *
53. Jurtjyrkogården, Stephen King
52. Banbrytande mode, Karina Ericsson Wärn *
51. Shopstop, Gunilla Brodrej *
50. En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret, Brian Selznick *
49. Popmusik rimmar på politik, Anna Charlotta Gunnarsson *

Totalt: 15 st.
Gillade mest: Egenmäktigt förfarande. Näst efter den kommer Carrie. I Carrie är Stephen King allt som jag vill att han ska vara.
Gillade minst: Serieantologi 2014. Tror att det handlar om att jag inte är från Norrland och därmed inte riktigt förstår alla referenser.
Största överraskning: Egenmäktigt förfarande. Har inte varit sugen på den här boken inte, för jag trodde inte att det skulle vara något för mig. Men tydligen så var det det.
Största besvikelse: Kyrkogårdsboken. Snart slutar jag försöka gilla Gaiman alltså.