Tidigare i veckan när jag läste Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande reflekterade jag en del över en sak, nämligen denna:

Hur mycket vilka böcker vi läser och vad vi tycker om dessa säger om vilka vi är.

Jag kan inte ljuga och säga att jag inte älskade Egenmäktigt förfarande. Men jag vet inte hur jag ska kunna recensera den här boken utan att samtidigt blotta en alldeles för stor del av mig själv, som jag inte vet om jag vill visa upp här. Något liknande tänkte jag när jag läste Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna, som fortfarande står orecenserad.

Att skriva vad jag tänker om dessa böcker, som påtat i mitt inre på ett fantastiskt och ibland extremt olustigt sätt, skulle vara att skriva om mig själv. Och det är inte mig den här bloggen handlar om (även om jag i vissa situationer varit mer öppen om mig själv än vad som varit 100% bekvämt, för att det på ett sätt är oundvikligt. Av ovan nämnda anledning). Samtidigt kan jag ju inte förklara vad känner inför att läsa dessa berättelser utan att delge er den biten av mig själv. Jag inser också att genom att skriva det här inlägget kanske jag redan har gjort det (ni får jättegärna låta bli att dra några förhastade slutsatser utifrån det här, tack!).