Hörni, vet ni inte vad ni ska läsa under våren? Idag tipsar jag om några våriga ungdomsböcker på Barnens Bokklubb-bloggen! Kika in här.
Nick brukade veta precis när hennes syster Dara var i fara eller gjorde sig illa. De brukade göra allt tillsammans. Trots att de var så olika - Dara utåtriktad, festade, tog droger, snygg och en sån där person som alla gillade - Nick inte riktigt lika sugen på festande, utan vände sig inåt, inte lika snygg som Dara, inte lika lätt att tycka om som Dara. De två systrarna och grannpojken Parker brukade göra allt tillsammans - fram till att Dara la beslag även på Parker.
Men något hände. Något blev infekterat och relationen dem emellan började göra ont. Det hela nådde sin kulmen i en bilolycka där Dara blev allvarligt skadad. Efter olyckan pratar de inte alls med varandra. De smyger förbi varandra, är aldrig på samma ställe. Men kärleken finns ändå kvar. När Dara ger sig av med meddelandet "Catch me if you can" måste Nick helt enkelt lösa mysteriet med vad som hände med dem - varför det blev som det blev.
Alltså Lauren Oliver - what a fucking genius. Tycker förstås att det här nog är den sämsta av hennes ungdomsböcker hittills, men fortfarande är det riktigt bra. Berättelsen växlar på det sätt som nästan skulle kunna beskrivas som Olivers kännetecken - det vill säga med ett före och ett efter, hoppande mellan olika karaktärer och tidpunkter. Långsamt fogas de små fragmenten av innan olyckan och efter olyckan samman till en stor väv som visar helheten och förklarar för läsaren vad som hände mellan Nick och Dara.
Men är det överväldigande bra hela tiden? Alltså, nä. Det är inte det. Ibland blir det lite långtråkigt, men det är helt klart värt det för slutet. Till skillnad från till exempel Panic eller Deliriumserien är handlingen i den här inte yttre, utan snarare inre. Ni som läst min blogg längre vet att jag fortfarande tycker att inre handlingar är svåra och "händelselösa". Jag behöver något mer för att en inre handling ska bli intressant. Jag diskuterade det här med chefredaktören på Barnens Bokklubb i förra veckan, och hon sa att hon inte behöver science fiction och magi och allt det där andra för att kunna ta till sig karaktärsutvecklingen. Men jag GÖR det (oftast). Jag behöver yttre berättelser och påverkan utifrån för att orka hålla koncentrationen uppe. Det blir så långsamt annars. Ändå blir jag förvånad över hur fort den här gick att läsa och hur mycket jag VILLE läsa den. För när jag väl läste tyckte jag inte att det var fantastiskt - men så fort jag inte läste ville jag bara återgå. Ungefär motsatt förhållande som till när jag läste Den hemliga historien, med andra ord.
Så. Det är inte fantastiskt egentligen på något sätt, förrän en kommer till slutet och allting wrappas ihop på ett helt utomordentligt bra sätt. Är så tillfredsställd över SLUTET att jag är okej med exakt allting annat. Vill så hemskt gärna oooooh:a med någon annan över det här slutet, men känner ingen annan som läst den. ÄN (jag är otroligt bra på att tjata och få folk att köpa böcker).
Samtidigt behöver Cath oroa sig för tvillingarnas pappa, som är helt klart bipolär. Här får hon heller inget stöd av Wren som är upptagen med att festa på helgerna istället för att åka hem och se till att pappa äter ordentligt och sover och tar hand om sig själv. Just den här skildringen av Caths relation till pappan var något som jag uppskattade extra mycket. Så fint om att växa upp med en förälder som är psykiskt sjuk.
Till en början tyckte jag inte att det här var en speciellt unik historia - stundvis är den extremt lik Wallflower med två äldre vänner som tar sig an en yngre, lite utstött person. I Fangirl är det Caths rumskompis Reagan och hennes kompis som tar sig an Cath - tar med henne till matsalen och försöker få med henne på fester. I början tyckte jag också att karaktärerna kändes otroligt platta och stereotypa. Så otroligt ensidiga att det nästan kändes larvigt.
Tack vare en sak fortsatte jag ändå läsa, och berättelsen utvecklas till att bli betydligt bättre så fort en lyckas ta sig förbi de första kapitlen när allt nytt presenteras. Den saker var dialogen. Alltså DIALOGEN - uh-mazing. Om du inte tycker boken låter spännande tycker jag du borde testa ändå, för dialogen är faktiskt fantastisk. Förutom att den är otroligt rolig, fälls också otroligt insiktsfulla kommentarer då och då. Det låter cheesy, men det är det faktiskt inte.
Efter ett tag utvecklar sig också karaktärerna och överraskar allt mer - en del mer, en del mindre. Nu har det ju gått ett tag sedan jag läste boken, men Levi minns jag fortfarande som rätt platt och trist. Han blir liksom aldrig något mer än den perfekta killen som en helt uppenbart ska förälska sig i. Antingen är mitt minne kasst, eller så har han inga brister = fucking boring. Cath som är den med mest flaws av alla blir därmed också mest intressant.
I en mobilanteckning jag gjorde medan jag läste den här skrev jag att jag uppskattade de "små inflikningarna av ickenormativitet". Jag kommer inte ihåg exakt vad jag syftade på - är ganska säker på att det var mer än relationen mellan Baz och Simon Snow som Cath skriver om. Men det är väl lika bra att jag kort tar upp det, eftersom jag uppenbarligen ville att jag skulle minnas det fram till jag skulle skriva den här recensionen.
En grej som jag störde mig på var Simon Snow-avsnitten. Helt. Jäkla. Irrelevant. Och. Urtrist. Jag är verkligen inte intresserad. De ger INGENTING till berättelsen - det leder inte till någon conclusion, det påverkar inte huvudhandlingen, det är inte ens två parallella berättelser som berättas. Det bara dyker upp fragment ur Simon Snow-serien och det finns verkligen ingen som helst poäng med det hela.
När jag precis hade läst klart den här var jag helt överväldigad och tyckte det var helt fantastiskt. Nu: Not so much. Eller alltså, det var ju ingen dålig bok - tvärtom! Himla bra faktiskt. Jag sträckläste de 300 första sidorna på en enda kväll. Men det är ingenting jag kommer komma ihåg. Trots att det här nog blev en av mina längre recensioner har jag svårt att komma ihåg handlingen och vad som egentligen hände. Jag känner också att jag har svårt för att liksom... engagera mig i berättelsen i efterhand. Nåja, helt klart läsvärd i alla fall!
Om jag ligger efter med recensionerna? Ja. Om jag har lust att göra en lista på morgondagens urdåliga Top Ten Tuesday-tema? Nej. Om jag har torka vad gäller Throwback Thursday? Ja.
Resultat: Vi kör recensionsvecka här på bloggen. Det vill säga: Utlovar en recension om dagen. Let it begin!
Den här veckan har jag inte mått så bra, vilket ni som läser min blogg regelbundet förmodligen noterat då det varit väldigt tomt här. Hoppas på en bättre vecka nästa vecka helt enkelt. Idag går jag kortdag på praktiken, för jag ska nämligen promenera de tio minuterna bort till T-Centralen, sätta mig på tåget och åka till Gävle och hälsa på min sambo över helgen. Pepp!
Men först veckans jerka:
Varför är det nästan bara kvinnor som bokbloggar?
Alltså, jag tänker att hela bloggsfären är dominerad av kvinnor och att det är naturligt att även bokbloggar är det. Varför det är så skulle jag gissa på är någon sorts utlopp för den där platsen vi inte får ta i resten av samhället. Ett sätt att ägna sig åt sig själv och visa upp sig själv som kvinnor inte är tillåtna att göra i vanliga fall. Vilket väl också går att se på att bloggande nästan ses som fult - att det inte riktigt är bra nog om en inte har en stor blogg. Eftersom allt som kvinnor gör värderas lägre än det som män gör.
Detta i relation till att det inte är lika socialt accepterat för män att visa att de nöjesläser som det är för kvinnor. Vilket väl i och för sig borde göra att män vill blogga om det för att de inte kan visa upp det irl.
Det är min snabbanalys. De har fått för sig att bygga om i lokalerna bredvid praktiken så det stinker något kemikaliskt som svider i ögonen i hela mitt rum. Måste fly härifrån innan hjärnan förtvinar helt! Hade kunnat utveckla det här och diskutera det hur länge som helst, men får väl nöja mig såhär!
Sådär, tillbaka till verkligheten idag då. Jag jobbade visserligen igår och i fredags, så ingen långhelg för min del. Men tillbaka till praktiken idag.
Temat för veckans Top Ten Tuesday är karaktärer en skulle vilja titta till såhär lite senare efter att boken/serien tagit slut och det inte finns något mer berättat. En sådan karaktär som jag INTE vill titta till är Harry Potter, det såg JK Rowling till i sista boken tacksåmycketdubordehalåtitbli. Över lag tycker jag nog att tjusningen med böcker är att de liksom tar slut, och sen får en hitta på resten själv. Därför är jag inte jättemycket för att få veta hur det gick sen och nästan-avskyr "x antal år senare"-kapitel (okej, det kan också ha att göra med att Rowling förstörde allt med Harry Potter. Jag är avskräckt efter det). Men några karaktärer finns det väl.
Jag tänker dock dela upp listan, och göra en på karaktärer som jag kanske eller kanske inte vill möta igen - alltså karaktärer som jag inte riktigt kan bestämma mig för om det faktiskt inte är bättre att kunna fantisera själv eller om det inte är det.
Vill möta
- Melanie i The Girl with All the Gifts
Jag må kanske inte ha varit överväldigad av boken, men skulle ändå vilja titta till på hur det ser ut när Melanie tillsammans med alla andra barn måste bygga världen på nytt! - Zoe i Tusen och en chans
- Miriam i Miriam om natten
- Hanna och Imagine i Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet
Finns väl inte så mycket att säga om de tre punkterna ovan. Vill mest ta en titt in i deras psyken och se hur de mår och allt sånt - med tanke på - SPOILER ALERT [alla slutar så himla struligt och liksom ofärdigt]. - Nadia i Två eller tre saker jag glömde berätta för dig
Merissa får en ju veta en del om redan i boken, men Nadia får läsaren aldrig veta hur det faktiskt går för.
Kanske, kanske inte
- Day och June i Legendtrilogin
Jag har uttryckt den här ambivalensen förut. Är så rädd att allt skulle bli förstört. - Lyra och Will i Den mörka materian
Samma här som ovan.
Okej, jag sätter ju inte betyg här på bloggen längre. Dels för att det är fullständigt o-fucking-möjligt att gradera böcker i förhållande till varandra, dels för att... tja, jag tycker inte att det bidrar till något vettigt. Dock gör jag det på Goodreads oftare än jag låter bli.
Men alltså, det blir mindfuck i mitt huvud. Jag skulle skriva en recension av Fangirl av Rainbow Rowell - en bok som jag satte en fyra på på Goodreads och som gick direkt in på min hjärtlista här på bloggen. Några andra böcker som jag också givit fyror rakt igenom är Percy Jackson-böckerna. Där återfinns inte någon av böckerna på listan.
Någon sa till mig att en inte får ändra sitt betyg efteråt, men jag har tänkt på det där. Alltså, läsupplevelsen slutar ju egentligen inte när en slutar läsa boken. Nu är det ju nästan två veckor sedan jag läste klart Fangirl och jag tycker fortfarande att den definitivt är värd en fyra. Meeeeen jag kan känna att det kanske var lite generöst att sätta upp en på listan över bäst på hela året. Percy Jackson däremot - herregud jag har fortfarande separationsångest. Jag tänker att jag nästan kanske var snål och böckerna borde definitivt ligga på listan över årets bästa.
Visst bleknar ju minnet av hur boken är skriven, hur berättelsen är uppbyggd och sånt och det blir ju svårt att göra en bedömning baserad på hur bra boken egentligen är. Men vad ÄR det jag bedömer när jag sätter en fyra? Måste jag inte ta min känslomässiga koppling i beräkning ändå? Medan Fangirl redan är så pass borta att det känns ansträngt att skriva en recension om den, djupnar ju den här relationen till PJ. Och den relationen måste ju få ta tid.
Okej, det jag vill komma fram till är nog det här: Det är så svårt att sätta betyg, när en måste betygsätta hela alltet på en gång. Vad jag tycker om en bok går inte att avgöra i ögonblick, utan är ju snarare en process som börjar redan innan bok är läst. Sen fortsätter det ju ett tag efteråt. Och sen finns det ju en miljard andra saker som skulle kunna påverka i efterhand vad jag tycker om boken.
Okej, det kanske blev lite rörigt, men vad tänker ni?
Hörni! Jag vill bara titta in och önska glad påsk! Om ni inte förberett påskäggen än kan ni ju titta förbi i SF-bokhandeln idag. Vi har massor av småprylar som går att lägga i påskägg (och jag jobbar). ;)
När jag jobbat klart ska jag åka ut till min mamma i Norrtälje. Ser sjukt mycket fram emot bussresan pga åktid = lästid (och sen saknar jag min familj och hundarna också förstås). Jag påbörjade Lauren Olivers Vanishing Girls igår och har även med mig Gull Åkerbloms Ringar på svart vatten i läsplattan.
Ska ni göra något kul i påsk? Och kanske ännu viktigare: vad ska ni läsa?
Ha en supertrevlig helg och ät jättemycket godis. Hej!
Ah, bibliotek. Min barndoms drömplats, det ultimata himmelsriket, mitt livs bästa reseterminal och så vidare. Jag och bibliotek har haft en lång kärlekshistoria. På senare år har vår relation dock blivit alltmer ansträngd. Biblioteken har nämligen en tendens att lite nu och då kräva mig på pengar, och sånt accepterar faktiskt inte jag i en relation. Det är inte okej.*
Men tillbaka till hyllningen: När jag var liten var biblioteket bättre än godisaffären. Möjligtvis till och med bättre än att gå på second hand. Känslan när jag fick mitt första alldeles egna bibliotekskort har jag ju redan beskrivit. Jag vet inte om det är skevt att jag kommer ihåg det tillfället lika väl som jag kommer ihåg när jag tretton år gammal satt på Victors (min sambo alltså) säng och han tryckte sina läppar mot mina, eller lika väl som den gången då en helt okänd varelse skakade i kattburen i mitt knä - en okänd varelse som skulle bli den Katniss som ropar på mig när hon vaknar och inte vet var jag är, eller lika väl som den exakta tidpunkten då jag bestämde mig för att flytta ifrån min pappa. Jag minns det bättre än när jag fick en puss av Pelle i The Hives eller känslan när jag tog studenten.
Jag minns mina bibliotek som var tryggare än hemma - de ointagliga borgarna där allt kunde hända och omvärlden aldrig kunde inkräkta. De bruna trapporna som ledde upp till magin. Dörrarna som en portal till en annan verklighet. Jag minns möjligheterna och gränslösheten, samexisterandet av alla världar på samma plats. Jag minns serielådorna som var pojkarnas territorium (för flickor "läser faktiskt inte serier", fast det gjorde jag ändå. Men vågade inte låna hem dem, för ville inte att någon annan skulle se att jag läste böcker som bara var för pojkar), vuxenhyllorna som var förbjudna - och dessutom väldigt tråkiga. Jag minns väskans tyngd. Svårigheten att begränsa sig. Högarna med böcker som hopade sig på skrivbordet. När de andra barnen vägrade låna böcker utan bilder och jag vägrade låna böcker med stor text i.
Jag skulle nog lätt kunna säga att bibliotek är direkt bidragande till att jag läser så mycket som jag gör idag. Att det fanns en chans för mig att nära den här längtan efter eskapism och att den växte och gjorde mig till den jag är idag - praktikant på Barnens Bokklubb, soon to be-masterstudent i litteraturvetenskap och extrajobbare på SF-bokhandeln. Det är ganska fint ändå.
* Saker jag är notoriskt dålig på: att komma ihåg grejer. Vilket är allt ifrån var jag lagt nycklarna till om jag betalat räkningarna eller när jag ska lämna tillbaka biblioteksböckerna. Påminnelseavgifter och jag, vi har en väldigt speciell relation. Jag avskyr påminnelseavgifter, men de verkar följa efter mig var jag än går. Jag kanske borde polisanmäla påminnelseavgifterna för stalking och fixa fram ett besöksförbud? Tar tag i det imorgon.
Herre vad fort den här månaden har gått! Jag började som sagt min praktik förra veckan och har hunnit läsa hur mycket böcker som helst som inte har recensiondatum förrän om veckor, eller till och med månader - därför ser det väldigt tomt ut på recfronten den här månaden.
Det här har jag i vart fall lyckats läsa den här månaden:
32. Mörkrets demoner: Ondskan vaknar, Kami Garcia *
31. Dubbel-Trubbel, Mac Barnett, Jory John & Kevin Cornell *
30. När hundarna kommer, Jessica Schiefauer
29. Paris, Lola och jag, Moa Eriksson Sandberg
28. Som eld, Sara Lövestam
27. Den blomstertid nu kommer, Marie-Chantal Long *
26. Augustiminnen, Sarah Lean *
25. Fangirl, Rainbow Rowell *
24. Nattsagor för sömnlösa, Johanna Wester *
23. The Last Olympian, Rick Riordan
22. The Battle of the Labyrinth, Rick Riordan
21. Det magiska spelet, Anna Cnattingius (omläsning)
Totalt: 12.
Gillade mest: Percy Jackson, fortfarande. Sörjer ärligt talat så himla mycket att de är slut. Och FANGIRL! Den har inte blivit recenserad för att... eh justdet, jag är bara lat.
Gillade minst: Den blomstertid nu kommer. Det är en av dem som inte haft recdatum än, så ni får hålla ut ett tag till.
Största överraskning: Mörkrets demoner: Ondskan vaknar! Hade inte förväntat mig speciellt mycket av den alls, men den visade sig vara riktigt bra. Dock är inte recdatum förrän 25 maj...
Största besvikelse: Hm, jag vet väl inte om jag just blev så besviken över någon... Det skulle väl i så fall vara Det magiska spelet.
