Nick brukade veta precis när hennes syster Dara var i fara eller gjorde sig illa. De brukade göra allt tillsammans. Trots att de var så olika - Dara utåtriktad, festade, tog droger, snygg och en sån där person som alla gillade - Nick inte riktigt lika sugen på festande, utan vände sig inåt, inte lika snygg som Dara, inte lika lätt att tycka om som Dara. De två systrarna och grannpojken Parker brukade göra allt tillsammans - fram till att Dara la beslag även på Parker.

Men något hände. Något blev infekterat och relationen dem emellan började göra ont. Det hela nådde sin kulmen i en bilolycka där Dara blev allvarligt skadad. Efter olyckan pratar de inte alls med varandra. De smyger förbi varandra, är aldrig på samma ställe. Men kärleken finns ändå kvar. När Dara ger sig av med meddelandet "Catch me if you can" måste Nick helt enkelt lösa mysteriet med vad som hände med dem - varför det blev som det blev.

Alltså Lauren Oliver - what a fucking genius. Tycker förstås att det här nog är den sämsta av hennes ungdomsböcker hittills, men fortfarande är det riktigt bra. Berättelsen växlar på det sätt som nästan skulle kunna beskrivas som Olivers kännetecken - det vill säga med ett före och ett efter, hoppande mellan olika karaktärer och tidpunkter. Långsamt fogas de små fragmenten av innan olyckan och efter olyckan samman till en stor väv som visar helheten och förklarar för läsaren vad som hände mellan Nick och Dara.

Men är det överväldigande bra hela tiden? Alltså, nä. Det är inte det. Ibland blir det lite långtråkigt, men det är helt klart värt det för slutet. Till skillnad från till exempel Panic eller Deliriumserien är handlingen i den här inte yttre, utan snarare inre. Ni som läst min blogg längre vet att jag fortfarande tycker att inre handlingar är svåra och "händelselösa". Jag behöver något mer för att en inre handling ska bli intressant. Jag diskuterade det här med chefredaktören på Barnens Bokklubb i förra veckan, och hon sa att hon inte behöver science fiction och magi och allt det där andra för att kunna ta till sig karaktärsutvecklingen. Men jag GÖR det (oftast). Jag behöver yttre berättelser och påverkan utifrån för att orka hålla koncentrationen uppe. Det blir så långsamt annars. Ändå blir jag förvånad över hur fort den här gick att läsa och hur mycket jag VILLE läsa den. För när jag väl läste tyckte jag inte att det var fantastiskt - men så fort jag inte läste ville jag bara återgå. Ungefär motsatt förhållande som till när jag läste Den hemliga historien, med andra ord.

Så. Det är inte fantastiskt egentligen på något sätt, förrän en kommer till slutet och allting wrappas ihop på ett helt utomordentligt bra sätt. Är så tillfredsställd över SLUTET att jag är okej med exakt allting annat. Vill så hemskt gärna oooooh:a med någon annan över det här slutet, men känner ingen annan som läst den. ÄN (jag är otroligt bra på att tjata och få folk att köpa böcker).