Tvillingparet Cath och Wren ska börja på college. De har delat rum i hela sitt liv, men nu vill Wren "vidga sina vyer". Wren som är den utåtriktade av de två systrarna klarar sig hur bra som helst, medan Cath - som har ett visst mått social fobi - har svårt för att hitta vänner. Istället vänder hon sig inåt. Hon är ett stort fan av serien om Simon Snow, ägnar mycket tid åt att skriva fanfiction baserade på berättelserna och har en stor läsarskara på internet. När hon inte hittar några andra vänner går hon helt upp i skrivandet.

Samtidigt behöver Cath oroa sig för tvillingarnas pappa, som är helt klart bipolär. Här får hon heller inget stöd av Wren som är upptagen med att festa på helgerna istället för att åka hem och se till att pappa äter ordentligt och sover och tar hand om sig själv. Just den här skildringen av Caths relation till pappan var något som jag uppskattade extra mycket. Så fint om att växa upp med en förälder som är psykiskt sjuk.

Till en början tyckte jag inte att det här var en speciellt unik historia - stundvis är den extremt lik Wallflower med två äldre vänner som tar sig an en yngre, lite utstött person. I Fangirl är det Caths rumskompis Reagan och hennes kompis som tar sig an Cath - tar med henne till matsalen och försöker få med henne på fester. I början tyckte jag också att karaktärerna kändes otroligt platta och stereotypa. Så otroligt ensidiga att det nästan kändes larvigt.

Tack vare en sak fortsatte jag ändå läsa, och berättelsen utvecklas till att bli betydligt bättre så fort en lyckas ta sig förbi de första kapitlen när allt nytt presenteras. Den saker var dialogen. Alltså DIALOGEN - uh-mazing. Om du inte tycker boken låter spännande tycker jag du borde testa ändå, för dialogen är faktiskt fantastisk. Förutom att den är otroligt rolig, fälls också otroligt insiktsfulla kommentarer då och då. Det låter cheesy, men det är det faktiskt inte.

Efter ett tag utvecklar sig också karaktärerna och överraskar allt mer - en del mer, en del mindre. Nu har det ju gått ett tag sedan jag läste boken, men Levi minns jag fortfarande som rätt platt och trist. Han blir liksom aldrig något mer än den perfekta killen som en helt uppenbart ska förälska sig i. Antingen är mitt minne kasst, eller så har han inga brister = fucking boring. Cath som är den med mest flaws av alla blir därmed också mest intressant.

I en mobilanteckning jag gjorde medan jag läste den här skrev jag att jag uppskattade de "små inflikningarna av ickenormativitet". Jag kommer inte ihåg exakt vad jag syftade på - är ganska säker på att det var mer än relationen mellan Baz och Simon Snow som Cath skriver om. Men det är väl lika bra att jag kort tar upp det, eftersom jag uppenbarligen ville att jag skulle minnas det fram till jag skulle skriva den här recensionen.

En grej som jag störde mig på var Simon Snow-avsnitten. Helt. Jäkla. Irrelevant. Och. Urtrist. Jag är verkligen inte intresserad. De ger INGENTING till berättelsen - det leder inte till någon conclusion, det påverkar inte huvudhandlingen, det är inte ens två parallella berättelser som berättas. Det bara dyker upp fragment ur Simon Snow-serien och det finns verkligen ingen som helst poäng med det hela.

När jag precis hade läst klart den här var jag helt överväldigad och tyckte det var helt fantastiskt. Nu: Not so much. Eller alltså, det var ju ingen dålig bok - tvärtom! Himla bra faktiskt. Jag sträckläste de 300 första sidorna på en enda kväll. Men det är ingenting jag kommer komma ihåg. Trots att det här nog blev en av mina längre recensioner har jag svårt att komma ihåg handlingen och vad som egentligen hände. Jag känner också att jag har svårt för att liksom... engagera mig i berättelsen i efterhand. Nåja, helt klart läsvärd i alla fall!