Sååå, i skrivande stund är det söndag, 16:22. Jag vaknade upp med en så svullen hals att jag knappt kunde svälja vatten och har hittills bara ätit chips och glass idag. Heja! Men det var inte det jag hade tänkt skriva om idag - istället blir det ett sånt där inlägg som jag har liggande ifall jag inte lyckas klämma ur mig en recension. Vilket jag inte orkar göra, eftersom resten av den här dagen kommer spenderas i Batman-kläder (notera plural) i soffan, tittande på Orphan Black. Till ämnet:

Jag vet att vissa av er är envisa - lämnar aldrig en bok halvläst. Själv droppade jag den envisheten för ett par år sedan. Livet är helt enkelt för kort för att läsa dåliga böcker - speciellt när det finns så mycket annat BRA som väntar!

Ändå kan jag ju inte påstå att det händer alltför ofta att jag läser böcker som är så dåliga att jag GER UPP. Ibland blir de liggande för att något roligare, peppigare, intressantare kommer mellan (som Mira Grants Feed som fick hamna på halvläst hyllan till förmån för något annat). Antalet böcker som jag känt att "nej, det här är faktiskt ingen idé längre" med, uppgår till kanske max tio-talet under det senaste två åren. De enda jag kan komma på är Samantha Shannons Drömgångare och Rick Yanceys Det oändliga havet - inte så värst många. Drömgångare fick enligt min bloggpost om det ca 70 sidor. Det oändliga havet minns jag inte hur mycket jag läste i.

För några veckor sedan började jag läsa Melina Marchettas Ett folk utan land. Eftersom Francesca och Jellicoe Road är bland det bättre jag läst i mitt liv ville jag verkligen gilla den, men orkade mig bara igenom 60 sidor. Sen tog det stopp och jag bara kände att jag fortfarande inte tycker boken är speciellt intressant. Det som fick mig att ens fortsätta så långt var minnet av Jellicoe Road - men inte ens den var obegriplig och rörig i 60 sidor! Ett folk utan land - jag fastnar liksom inte för världen, karaktärerna känns inte intressanta, grundstoryn är tråkig, handlingen är... tråkig. Under de första 60 sidorna åtminstone.

MEN! Jag undrar det här: När kan en egentligen veta att det här inte är boken i ens liv? Hur långt behöver en läsa för att kunna avgöra om en bok är något för en själv? Eller: Hur lång tid ger ni en bok innan ni dumpar den? För det är det jag gör med Ett folk utan land. Kära Ett folk utan land, det kommer aldrig bli vi. Vi kommer inte gifta oss, inte skaffa barn. Det är inte jag, det är du. Kthnxbye.

Uff, riktig skitdag här hemma. Min sambo lämnade mig i morse för att han ska bo i Malmö fram till i mitten på augusti. Jag vaknade med halsont och ingen röst (allting sätter sig på halsen på mig, och det rejält. Så jag tappar rösten och bara kan viska och sånt. Hopplöst för någon som gillar att sjunga och sjunger när den gör exakt allt) och vill helst vara hemma och kurera, men har förstås ett födelsedagskalas att gå på.

Får väl väga upp med att jag hade en himlarns trevlig dag igår dårå.

MEN! Det var inte alls det jag skulle prata om. Vår Bokvärld översatta en tag till svenska och taggade mig. Närmare bestämt The Disney Book Tag. Så den tänkte jag svara på idag.

Frågorna:
1. Den lilla sjöjungfrun - en karaktär som är ur sitt rätta element, "en fisk på torra land" kan man säga.

Okej, NOW WE'RE TALKING! Efter första boken önskade jag mig liiiiite mer av den här berättelsen. Lite mer fick jag ju i bok nummer två, men kände att det inte var riktigt hemma än. Nu är jag ordentligt hooked (här gör jag en paus för att tänka på hur förutsägbar jag är, då detta även råkar vara den hittills läskigaste boken i serien. Anna + skräck = sant).

I den här boken hemsöks två barn på Viggo och Alriks skola av en myling - det vill säga ett barn som blivit mördat och kommer tillbaka för att hämnas. Mysigt värre, med andra ord! Som vanligt läser de på i biblioteket och ger sig sedan ut för att bekämpa mylingen. Inget revolutionerande nytt på uppbyggnadsfronten alltså.

Det som skiljer den här boken från tidigare böcker är att 1. Det dyker upp en tjej (ooooooh!). 2. Den är rejält mycket läskigare. Alltså JAG tyckte det var obehagligt, helt klart bland det bättre jag läst i skräckväg (och tänk då att det här är en MELLANÅLDERSBOK. Vuxenskräck kan slänga sig i väggen). Och själva bakgrundsberättelsen är ju så makaber att det är helt fantastiskt (mvh tönt). Jag gillar också det här konceptet att en får lära sig om dessa mytologiska väsen samtidigt som det liksom är spännande.

I övrigt lämnar berättelsen inte jättemycket att önska. Lite mer tjejer - men det verkar det ju finnas en plan för (se bland annat omslaget för femte boken! Jag som för övrigt har jättesvårt för alternativa tjejer i litteratur för att de alldeles för ofta känns så poser-aktiga och tillgjorda är totalt kär i Iris. De har verkligen lyckats skapa en alternativ tjej som inte är jättetrist). Jag skulle nog gärna se liiiite variation i uppbyggnad av berättelsen - det är ju rätt mycket same same ändå. Och kanske ett visst mått mer socialrealism, med tanke på killarnas bakgrund. Vore kul att få se den komma fram mer! Förutom det säger jag bara: Det får hemskt gärna fortsätta på exakt det här spåret, pretty please.

Veckans jerka:

Mia Eggimann undrar hur du får plats med alla böcker?

Efter att ha gjort en liten utsvävning förra veckan och postat en recension (!!!) istället för Throwback Thursday så hade jag tänkt återgå till torsdagsnostalgin - som ju varit ett faktum sedan typ februari tack vare den här typen. Dock satt jag i säkert trekvart igår och försökte komma på åtminstone vad EN av böckerna i mitt minibibliotek med böcker om svenskt historia och medeltiden hette - helt utan framgång. Så då sitter jag ju här med inget att visa upp i alla fall dårÅ.

Istället får jag väl berätta att jag hade dille på medeltiden när jag var liten. Och inte bara på medeltiden, utan all svensk historia. Mitt absoluta absoluta favoritmuseum var Livrustkammaren (näst efter kom Medeltidsmuseet), där vi var så många gånger att till och med min stoiska farmor sa: "Snälla, KAN vi inte gå någon annanstans? Där har vi ju varit så många gånger". Ni vet hur folk i amerikanska filmer rabblar alla amerikanska presidenter? Ni vet hur mycket längre Sveriges historia är jämfört med USAs? Jag rabblade alla svenska kungar. I ordning. Och jag visste exakt vem som blev skjuten på maskeradbalen (Gustav III), dog av ärtsoppan (Erik XIV) och har en uppstoppad Streiff på Livrustkammaren (Gustav II Adolf). Hardcore dille, I tell ya. (Okej, alltså historie-dillet har ju fortfarande inte helt gått över. Tror ingen höjer på ögonbrynen när jag säger att ett av mina bästa program är Historieätarna, en av mina bästa tidningar Allt om historia och att min frukostläsning just nu är Historiskan. Men jag har inte lika bra koll på mina kungar längre - jag var tvungen att googla ärtsoppan.)

Här skulle jag ju också då ha visat upp min fönsterbok om en medeltida borg, eller någon av alla mina faktaböcker om regalskeppet Vasa, hur en bodde i staden på medeltiden eller om häxförföljelser. Hade säkert fler om svensk historia också. Kan ha haft en om någon svensk kung - typ Gustav Vasa kanske? Men jag kan alltså inte visa upp NÅGONTING, eftersom mina googleskills inte räcker till och dessa böcker gick förlorade när jag i all hast och utan att återvända lämnade min pappas hus för sex år sedan. Sårri. Men det var roliga böcker i alla fall. Bara säger.

När Rosemary var liten pratade och pratade och pratade och pratade hon oavbrutet, så mycket att hennes pappa brukade säga åt henne att börja i mitten eller att välja ut en av tre saker hon ville säga. Så gör hon också när hon berättar den här berättelsen - börjar i mitten och väljer bort passagerna som är mindre relevanta. Vad som är relevant är att de brukade vara tre barn, Rosemary, Fern och Lowell. Nu är bara ett kvar. Fern är försvunnen och Lowell är efterlyst av FBI. Rosemary går på universiteten och försöker se till så att Ferns försvinnande inte ska fortsätta förstöra hennes liv, men det fungerar inte så himla bra. Varken för Rosemary eller för resten av familjen.

Alltså gud, vad den här boken inte var vad jag trodde att den skulle vara. Givetvis kan jag inte avslöja vad den är, för då skulle ni ju gå miste om den fantastiska överraskningsmomentet. Jag kan till och med avslöja att det kommer ett överraskningsmoment, för det kommer ändå inte vara den typen av överraskningsmoment ni kommer tro att det är.

Det här är verkligen den typ av böcker som jag inte speciellt ofta läser - det vill säga böcker som är mer baserade på inre utveckling än yttre. Rosemary berättar om sin uppväxt och sin universitetstid, om hur hålet av systern Fern tärt på familjen och slitit isär dem. Inte helt oväntat tycker jag också att det blir lite långsamt. Det är bra, riktigt bra faktiskt, men efter typ 250-300 sidor började jag tycka att det kunde ha fått ta slut.

Berättartekniskt är den dock fantastisk! Jag är ju ett stort fan av metareflektioner och en närvarande berättare som leder läsaren genom historien. Här får den närvarande berättaren en än mer upphöjd position när hon faktiskt meddelar att hon utelämnat saker för att de varit oviktiga, eller för att läsaren förmodligen inte är så intresserad av just det. Det, i kombination med att hon hela tiden påpekar sina fragmentariska minnen, gör att berättaren känns pålitlig (vilket i och för sig inte håller genom hela boken. Utan att spoila för mycket). Berättelsen hoppar i tid rätt mycket, vilket skulle kunna bli rörigt, men faktiskt fungerar väldigt bra. Vi har tre olika tidsaxlar - nutid, universitetstid och barndom - som samsas utan att det blir alltför jobbigt. Det gör också boken tidlös och omöjlig att åldersbestämma. Den fungerar liksom för alla från typ 15 och uppåt.

Jag blir imponerad av hur Karen Joy Fowler får det här som på pappret låter som en thriller till att bli en realationsroman med djurrättsinslag. Jag får intrycket av att det här är en sån himla KLOK människa, eftersom det invävt i texten finns så himla intressanta tankar om allt möjligt. Jag är inte en person som är mycket för formuleringar och sånt - det vet ni ju redan. Men den här var jag tvungen att läsa med penna bara för att det dyker upp så mycket spännande reflektioner som jag bara måste gå tillbaka till och tänka lite mer på. DET hade jag inte väntat mig av den här boken.

Så, är jag imponerad? Hell yeah. Var det här en bok i min smak? Nja, men jag uppskattade den ändå. Är Karen Joy Fowler den första författare jag tänkte "Herregud, jag vill så träffa den här personen" när jag läst hens bok? JA! Blev jag pepp på att rensa ut creme fraichen och osten ur mitt kylskåp? Ja. Är boken läsvärd? Jajaja. Vill jag ha omslaget som en affisch på väggen? EH JA???!?!?!! ÄR DET ENS EN FRÅGA?

Åååååh, tio böcker jag förmodligen aldrig kommer läsa är temat för veckans Top Ten Tuesday, vilket jag finner orimligt kul att skriva om!

1. En man som heter Ove - Fredrik Backman
Visserligen är det väl lite pinsamt att erkänna, men en gång i tiden var jag helt övertygad om att Jonas Cranby (som jag alltså ogillar starkt av okänd anledning) och Fredrik Backman var samma person. Trots att jag LÄST Min mormor hälsar och säger förlåt kan jag inte komma över den här spärren, framför allt inte när jag dessutom inte kan sluta tänka på punkt nr 2 på den här listan varje gång jag tänker på Ove. Det kan vara så att ingen som helst likhet finns mellan dessa personer, och att ingen som helst likhet finns mellan dessa böcker. Men jag kan inte släppa associationen och känner därför en stark motvilja till att läsa Ove.

2. Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann - Jonas Jonasson
Min sambo och hans familj har tjatat och tjatat och tjatat på mig om att jag ska läsa den här boken. Grejen är denna: Vi gillar inte samma böcker. Min sambos föräldrar gillar liksom deckare. Min farmor sa att det var det sämsta dravel hon läst i hela sitt liv, så jag tänker lyssna på henne (eh, vi behöver ju inte prata om att min farmor är en sån där person som gillar intellektuella böcker, och därmed har ännu mindre samma smak som jag).

3. Starcrossed-serien - Josephine Angelini
Någon har spytt så mycket galla över dessa böcker att jag inte ens kan se omslagen utan att fnisset börjar bubbla i magen.

4. Moon over Soho - Ben Aaronovitch
Alltså, men lite distans till Rivers of London fattar jag inte ens varför jag läste klart den... Känns skönt att jag bestämt mig för att jag definitivt inte ska fortsätta läsa den här serien.

5. Ulysses - James Joyce
En gång försökte jag, och jag känner fortfarande någon märklig fascination inför den här boken. Av okänd anledning. Men alltså, att den är så långsam i början i kombination med att den är så tjock gör att jag inte har några som helst intentioner att läsa den här boken någon gång i mitt liv.

6. Svindlande höjder - Emily Brontë
Jag vet inte om den här kan räknas på den här listan, för jag tror att jag säkert läst en hel tredjedel eller så? Men i alla fall: Den här är på listan över böcker littvet tvingade mig att läsa men som jag aldrig läste. Den listan är... jättelång. Ungefär lika lång som själva litteraturlistan var (mvh har glidit igenom alldeles för många högskolepoäng).

7. A Game of Thrones - George R. R. Martin
I tried once... men den är ju så sinnes tråkig. Jag är ju en av dem som inte fastnat för tv-serien heller såatteh...

8. Fifty Shades of Grey - E. L. James
Låt mig bara säga detta: Nej.

9. Stad av glas - Cassandra Clare
Alltså en gång i tiden gillade jag den här serien, och sen tappade den så mycket och jag blev totalt ointresserad bara för att jag tyckte den var så fjantig. Dessutom vet jag ju redan fattat att Clary och Jace inte är syskon. Varsågoda för spoilern nu behöver ni inte läsa boken :)

Maj är här och jag är en, alltså EN punkt ifrån att klara Kaosutmaningen. De jag har kvar att välja på är:

4. Läs en bok vars författare var under 20 när hen skrev den.
5. Läs en bok av en författare med initialerna M.M. 

Okej, nu blir det lite fuckat i min hjärna för att jag recenserade tredje delen PAX innan jag började skriva om den här... Det vill säga: Jättedumt. MEN!

I den här boken djupnar mystiken än mer, och det som jag kände som icke tillfredsställande skrap på ytan blir här istället något som river på exakt rätt ställen. Grimmen tar verkligen upp på pricken där Nidstången slutade. Någon typ av rovdjur hemsöker staden, och Alrik och Viggo måste stoppa det. Samtidigt överfallen börjar dyker det upp en person som behöver leta information i det magiska biblioteket. Är den här personen ansvarig för överfallen och försöker lura bröderna på fel väg?

Något av det jag tycker är bäst med dessa böcker är dialogen. Den känns äkta och är dessutom 90% av tiden skrattrolig. Så förutom att det är både spännande och finns ett visst mått av djup i böckerna i och med barnens bakgrund är det också så sjukt roligt. Ordvalen känns riktiga, det är precis så som jag tycker en hör kidsen prata.

Som sagt är jag betydligt mer positivt inställd till del två än till del ett. Alltså Nidstången var ju långt ifrån dålig, men jag kände ändå att det var NÅGONTING som saknades. Det är förstås fortfarande NÅGONTING med den här boken som gör att jag inte är 100% frälst, utan att riktigt kunna sätta fingret på vad det är. Men - precis som jag trodde efter att ha läst första boken - hinner berättelsen få lite mer djup när sidantalet ökar från 142 till 188. Stort plus, för det var nog det jag saknade i den förra boken. Allt var bra, men jag ville ha lite MER. Liksom mer av ALLT.

Något som jag tycker att författarna gör så otroligt snyggt är planteringarna och de - till synes - lösa trådarna. Det som eventuellt kan upplevas som hål fylls igen i senare böcker, och det märks hur sjukt planerad hela berättelsen är. Det planteras små spår både inför vad som ska hända senare i boken, men även i kommande böcker. Det görs med finess och lagom diskret (även om vissa saker är mindre diskret - men det fyller ju också en funktion - speciellt med tanke på målgruppen). Med andra ord: Berättartekniskt sjukt intressanta böcker och otroligt skickligt skrivna.

Hoppas ni alla har en himla fin lördag! Själv spenderar jag min i soffan med Vi är alla helt utom oss och att kolla namnstatistik på SCB (nej, jag är inte gravid, jag får bara akut kunskapsabstinens ibland. Jag lovar). Men! Det var ju inte det jag tittade in för att meddela, utan detta: Jag dyker upp på lite andra ställen på internet. Närmare bestämt dessa:

1. Jag fick i uppdrag att skriva en liten text om trender i höstens utgivning för Barnens Bokklubbs räkning. Till exempel svartsjuka och mytologi är två saker som kommer väldigt starkt i höst! Ni som är intresserade av att läsa hela listan kan klicka er in här!